Original mot Remake: The Evil Dead (1981) vs Evil Dead (2013)

Tar jag ett kliv ner från mina cyniska höga hästar är det enkelt att förstå att det inte bara handlar om enkla cash-grabs. Det finns mängder med argument, utöver de monetära, till varför filmskapare väljer att återvända till gammalt material. Vilka argument kan detta vara? Det undersöker jag i den här artikelserien: Original mot Remake.

Min uppgift är att leta likheter och skillnader filmerna emellan. Jag iklär mig även rollerna som domare och bödel då jag fäller domen över vilken version jag anser är bäst.

Den här veckan dränkt mitt anlete i litervis av fejkblod när jag har sågat lemmar och kroppsdelar av sataniska demoner från helvetets allra mörkaste skrymslen och vrår. Jag har fått det blodiga nöjet att kika på The Evil Dead från 1981 och remaken med samma namn från 2013. Sam Raimi regisserade det kultförklarade splatter-originalet och Fede Alvarez ansvarade för lemlästningskalaset 2013 och bägge filmer markera regissörernas långfilmsdebuter. Må djävligaste demon vinna!

Handling: The Evil Dead cirkulerar kring en grupp ungdomar som ska tillbringa en helg tillsammans i en övergiven och öde stuga. Gruppen upptäcker snart att stugan är övergiven av en anledning, då de finner en mystisk bok i stugans skabbiga källare. Innan du hinner säga "pantad skräckfilms-handling" är besvärjelserna sagda och demonerna intar våra stackars ungdomars naiva själar och kroppar! En efter en blir ungdomarna besatta och det övergivna huset förvandlas till en blodig dödsfälla från helvetet!

Likheter

Den osannolika hjälten

Båda versionernas demonslaktande protagonister ser inte mycket ut för världen under filmernas djävulsfria inledande minuter. Det är två ganska timida grabbhalvor som under omständigheterna förvandlas till benhårda demon-bekämpare av högsta rang innan filmernas slut.

I remaken möter vi David, spelad av Shiloh Fernandez. David är en frånvarande bror till vår andra huvudperson, Mia (Jane Levy). Mia tyngs av ett drogmissbruk och detta är anledningen till att kompisarna valt att tillbringa helgen i stugan - Mias tillfrisknande från beroendets krafter. Mias utsatta tillstånd gör henne dessvärre till en delikat munsbit för en hungrig demon. David blir tvungen att gräva fram heroiska egenskaper ur en anonym och egoistisk själ. Remaken lägger dessutom till en ordentlig twist genom att ta död på David innan sin blodsprängda final och lämnar över protagonist-facklan till en nu återställd Mia, som får avsluta äventyret.

Läs vidare: Original mot remake: Oldboy (2003) vs Oldboy (2013)

Originalets protagonist är en ung man vid namn Ash, som vid eftertexternas intåg är långt ifrån samma gråa pojkspoling som vid filmens inledning - nu är han en fullfjädrad demonjägare. Ash går från att trevande skåla tillsammans med sina bästa vänner till att relativt bekymmersfritt halshugga sin käresta med en skyffel. En 180-vändning av helvetisk rang!

Vinnare: Original! Jag uppskattar remakens försök att verklighetsförankra karaktärernas relationer och deras bakgrunder- originalet raka simpelhet passar dock en splatter-premiss bättre. Dessutom utstrålar Campbell en brinnande karisma som puttar remakens ensamble långt in i skamvrån.

Berättarteknik - Planteringar

Det framgår tydligt att Alvarez har studerat Raimis original. Många små homages står att finna i bildrutorna och Alvarez använder sig även av liknande berättartekniker för att få kårarna att krypa längst min ryggrad. Jag har valt att fokusera på planteringar av föremål.

En plantering är kvickt sammanfattat ett dramaturgiskt grepp där information eller, i detta fall föremål, presenteras för tittaren för att senare skänks syfte i handlingen. I Evil Dead rör det sig om vardagliga föremål som presenteras för oss i en alldaglig kontext för att senare bli del av demonslakten på de mest sadistiska vis.

Läs också: Vår recension av Evil Dead TV-serien

Föremålen som planteras i remakens första akt är: en köttsåg, en kartongkniv samt en spikpistol. Dessa föremål kommer få en betydande roll senare i filmen där de används på de mest horribla vis du kan föreställa dig; så som ansiktspiercing, kindavlägsning och armamputering.

Berättartekniken återfinns i Raimis original där de mest framträdande verktygen för sadistiskt myspys är: blyertspenna och yxa. Splattret dessa utför är inte på långa vägar så groteskt explicit som i remaken och effekterna är ofta skrattretande komiska i sina försök att få en minimal budget att utföra stordåd. Dock är berättartekniken är fortfarande en effektiv sådan.

Vinnare: Remake! Originalets låga budget är en del av filmens appeal, men detta är ett av få fall då det faktiskt är en ordentlig käpp i hjulet. Berättartekniken är simpel och effektiv i bägge versioner men skörden i remaken kan inte originalet stå emot. Det är en gore-extravaganza av praktiska effekter och minimalt användande av CGI som är en fröjd för ögat.

Skillnader

Verklighetsförankring vs självmedvetenhet

Den mest slående skillnaden är filmernas ton. Det vilar en bittert mörk och komisk ton över originalet, som ständigt är injicerad med en härlig dos självmedvetenhet - regissören är härligt medveten om hur löjlig hans premiss är. Alvarez försöker grunda sina karaktärer och premissen i en verklighetsförankrad kontext i högre utsträckning.

Alvarez ungdomar har ett reellt skäl till sin utflykt eftersom de vill ställa upp för Mia och hjälpa henne med hennes beroende-problematik. När demonen väl intar stackars Mias kropp och psyke avfärdar de hennes beteende som märkliga abstinensbesvär och vägrar köra hem henne. Allt genomsyras av en verklighetsförankrad ton som aldrig flörtar med dig som publik.

Raimis unga vuxna är party-stinna och vill ha en ödslig plats att kunna festa loss på. Raimi stretchar aldrig premissens begränsningar längre än så, utan lutar sig stabilt mot genrens utnötta klyschor med glimten i ögat. I den blodstänkta och skabbiga källaren hänger t.ex. en sönderriven filmposter på Wes Craven-skräckisen The Hills Have Eyes, som en självmedveten blinkning till alla filmfanatiker i soffan. Den låga budgeten, som sträcks ut till sin maximala gräns, bidrar till en b-films doftande känsla som även den skänker en komisk underton till de mest intensiva scener.

Vinnare: Oavgjort! Att Ramis kultklassiker är ett passionsprojekt genomsyrar varje bildruta, och den tajta budgeten bidrar till att originalet ständigt har en svart komisk ton och en självmedvetenhet som blinkar till mig som tittare. Dock är jag helsåld på Alvarez verklighetsförankrade vinkel, även om den stundtals drar ner filmens tempo och får karaktärerna att agera väl intelligensbefriat ibland. Oavsett, här får bägge alster poäng!

Världsbygge

Raimis kultklassiker är en rättfram gore-fest, som inte målar upp speciellt mycket av den kringliggande världen för tittaren. Alvarez bygger vidare på den grund som Raimi lade 1981 med en tajt prolog och klarare spelregler.

Alvarez första bildruta äger rum en tid innan huvudhandlingen. Vi får se vilka hemskheter som har ägt rum i den helvetiska källaren i den ödelagda stugan. Där pågår en ceremoni där vi får se boken användas. Alvarez målar skarpare konturer kring filmvärldens ramar som karaktärerna agerar i.

Raimis film är sparsam med detaljer. Ungdomarna hittar en kassettbandspelare samt den demoniska boken och det är först då djävulskaperna börjar, dock lyser matnyttig information med sin frånvaro.

Vinnare: Original! Ännu en gång är den rakare approachen det som gynnar filmen. Att som tittare ha samma mängd information om de rådande djävulskaperna som Bruce Campbell & Co stärker filmupplevelsen.

Och vinnaren är...

The Evil Dead (1981)

3-2 till Raimi. Less är sannerligen more, oavsett om vi talar om budget, effekter eller manus. Jag uppskattar Alvarez verklighetsförankrade approach, men en idiotisk premiss behöver fart och fläkt i sitt berättande. Raimis version är självmedvetet komisk och en avskalat rak splatter-fest, som har banat vägen för många av genrens giganter. Det var ingen lätt strid, men originalet står nätt och jämnt som segrare ur denna blodfestival!