Så bra är Stephen King-adaptionerna på Netflix

Secret Window​ (David Koepp, 2004)

Okej thriller om plågad författare men inget att skriva hem om.

Johnny Depps skrivkrampande författare Mort Rainey tror att han ska få skapa i fred i en avlägsen skogsstuga, men uppsöks snart av John Shooter (John Turturro), en bitter man som anklagar Mort för plagiat. Mysteriet blir hyfsat spännande när Mort får anledning att fundera över manusförfattandets mest självskådande processer. På Stephen King-temat författare som hamnar i trubbel, finns det dock bättre filmatiseringar, som Lida (1990) och klassikern The Shining (1980).

Under the Dome​ (Brian K. Vaughan, 2013-2015)

Underhållande småstadsångest med klaustrofobisk twist.

Denna serie lär roa fans av sci-fi, konspirationsteorier och Truman Show. Invånarna i fiktiva Chester's Mill i Maine (förstås) finner sig instängda i en enorm kupol, vilket väcker frågor om militära experiment, utomjordiska krafter eller mer jordnära: isoleringens effekter på människan.

Blott tre säsonger på CBS blev det, förmodligen på grund av dalande tittarsiffror. 39 avsnitt eskalerande paranoia är värda sin investerade tid, men kanske hade en tajt miniserie varit fullt tillräckligt.

Dimman​ (Christian Torpe, 2017)


Kortlivad och ganska poänglös serie om man har sett filmen
.

En mystisk dödsdimma sveper in över en småstad i Maine (var annars?) och skapar panik hos dess invånare. Det är egentligen inget större fel på denna tv-serieadaption av The Mist, men med tanke på att den dessvärre bara fick en säsong är det svårt att motivera varför man ska beta av det som redan har avhandlats utmärkt i långfilmsformat. Se den Frank Darabont-regisserade filmen från 2008 istället, vars slutscen stod ut som ett av det årets mest svårsmälta.

Geralds lek​ (Mike Flanagan, 2017)

Psykologiskt maktspel i relationsdrama som håller hela vägen.

Ännu en stuga i skogen där något går fruktansvärt fel, från regissören bakom bland annat Hush (2016) och bioaktuella Doctor Sleep. Med tanke på hur många King-tolkningar med lökiga specialeffekter det finns, är det välkommet när less is more-principen tillämpas. Denna farliga lek är mer av ett kammarspel, som står och faller med sina skådespelare. Tursamt nog är det duktiga Carla Gugino och Bruce Greenwood som bär upp denna mörka historia, om ett medelålders par i djup förtroendekris.

1922​ (Zak Hilditch, 2017)

Lika dystert som gripande när bonde hemsöker fru.

Detta välspelade drama, som faktiskt inte utspelar sig i Maine utan i Nebraska, kvalar definitivt in bland sevärda Stephen King-filmatiseringar. Thomas Jane gör en stark insats som en man med dunkelt samvete. Kanske hoppas han på syndernas förlåtelse när han 1930 sitter på ett hotellrum och bekänner brott han begick åtta år tidigare. Detta är filmens inledning, varpå vi sedan får ta del av de hemskheter som ägde rum på mannens bondgård. Mike Patton står för den ruggiga musiken.

The Dark Tower​ (Nikolaj Arcel, 2017)

Ett snopet “mäh” till denna snuttifierade inblick i Dark Tower-universumet.

Förväntningarna var höga när The Dark Tower äntligen skulle få en filmversion. Denna fungerar som en sequel till böckerna, som är åtta till antalet plus en novell. Trots att balansen mellan godheten och ondskans makter utkämpas av inga mindre än Idris Elba och Matthew McConaughey, är filmen ingen jättelyckad inkörsport till litteraturen. Ett så rikt universum hade nog bättre förvaltats i episodform – det verkar som att någon har lärt sig läxan inför den kommande miniserien The Stand.

In the Tall Grass​ (Vincenzo Natali, 2019)

Misslyckad rysare där intresset försvinner lika fort som vind i gräs.

När man är på roadtrip gör man ibland bäst i att bara fortsätta köra. Syskonen Becky och Cal har uppenbart inte sett Wrong Turn-filmerna, istället pausar de sin San Diego-färd när de hör röster från ett fält med...väldigt högt gräs. Nej, det är tyvärr inte mer spännande än det låter. På pappret finns det förvisso något lockande i en stor åker som ruvar på faror; minns M. Night Shyamalans Signs från 2002, men denna bleka grönska hade nog inte ens gått att rädda med Mel Gibson och Joaquin Phoenix.

Anders Nilsson