Gråtfester på Disney Plus – 10 filmer på streamingtjänsten som knäcker mig

Finns det något mer terapeutiskt än att parkera gumpen i filmsoffan och gråta ut till en riktigt sorglig rulle? Vardagens bekymmer blåser bort och tillsätt gärna ett knippe nostalgi till det receptet så är gråtfesten är ett faktum. Nästa vecka ges vi lipsillar perfekta förutsättningar att frossa i våra själars trasighet: Disney Plus landar! 

Idag tar jag mig ett djupdyk i Musse Piggs enorma bibliotek och listar tio gråtfester jag genast kommer sätta tänderna i när Disney Plus kommer till Sverige den 15:e september. 

Bambi (1942)

Att Bambi placeras på listan känns klart som korvspad. Jag är knappast ensam om att ha fått hjärtat utslitet ur bröstkorgen av denna odödliga klassiker. Bambis förlust av sin mor gav mig och tusentals ungar en glimt av ett oförlåtande vuxenliv och en påminnelse om tillvarons förgänglighet. Stora ord, men så pass traumatiserande var faktiskt detta lilla rådjursbarns äventyr.   

Stjärnornas Krig (1977)

George Lucas odödliga sci-fi epos tar här sina första steg och vips fick en hel underhållningsgeneration stjärnor i blicken. Jag håller förvisso Rymdimperiet slår tillbaka ganska många snäpp över denna debut men en scen knuffar mig alltid över kanten. Under scenen när Luke blickar över sin hemplanets Tatooines dubbla solar till John Williams ljuvliga "Binary Sunset" letar sig alltid tårarna fram.

Den lilla sjöjungfrun (1989)

Svårslagen Disneyklassiker som är en perfekt storm av storslagen animation, gyllene röstskådisar och ett fullkomligt änglalikt soundtrack. Egentligen vet jag inte varför jag blir så otroligt rörd när Ariel tar ton eller i vad i hennes resa som grabbar tag så benhårt om mina känslosträngar men redan i introt smakar jag salta tårar rinnandes längst kinderna. En potent mix av nostalgi och ren och skär filmmagi som alltid slår knockout på mig.

Edward Scissorhands (1990)

Tim Burtons egen spin på Frankenstein och Skönheten och Odjuret är en sann fantasy-klassiker. Audiovisuell perfektion där briljant foto och produktionsdesign sammanstrålar med Danny Elfmans toner. Scissorhands gör verkligen det som bra fantasy ska göra: förtrollar dig och tar dig till en annan tid och plats. När den bittra finalen nalkas hulkar jag alltid ovärdigt likt en panikslagen knubbsäl och jag utmanar dig att inte göra detsamma.

Aladdin (1992)

Av alla Disney-klassiker håller jag Aladdin allra högst. Jafar är coolast, Aladdin bedårande sympatisk och anden är och förblir den roligaste Disneykaraktären genom alla tider. Mixen av klassisk animation och CGI i de största äventyrsscenerna är ren perfektion och, givetvis, lipar jag i slutet. När anden gråtmild säger "spelar ingen roll vad folk säger, för mig kommer du alltid vara en prins" och omfamnar Aladdin tvingas jag checka ut min värdighet och bara låta sorgen skölja över mig.

Lejonkungen (1994)

Ännu en traumatiserande guldklimp signerad Walt Disney. Även denna fick jag den stora äran att avnjuta på bio och min relation till lejon, ärriga släktingar och monarkin skulle för alltid krossas. Givetvis spöar Mufasas dödsscen mitt emotionella solar plexus men även filmens soundtrack är evigt förknippat med mina känslosträngar. Lejonkungen är en gråtfest modell större. 

Toy Story (1995)

Pixars leksaksgäng fångade såväl vuxna som barn när den landade 1995 och undertecknad gavs den stora äran att se underverket på bio. Woody och Buzz cementerades i ryggraden och plötsligt vågade jag aldrig, någonsin, kassera en leksak igen. I vuxen ålder tar jag knappt igenom introduktionssången "Jag är din bästa vän" utan att sälen min börjar darra. En nostalgisk gråtfest helt enkelt.

Up (2009)

Yikes. Pixar visar ännu en gång vart det emotionella skåpet ska stå. Filmens prolog slår undan varenda uns cynism jag desperat försöker försvara mig med. Att få följa kärleksduvornas vardag fram tills det oundvikliga slutet är så vansinnigt potent story-telling och presenterar karaktären Charles emotionella kärna klockrent. Tårarna sprutar och jag, precis som filmen dessvärre, har svårt att återhämta mig efter denna lysande prolog.

X-men: Days of Future Past (2014)

Undertecknad är en obotlig försvarare av Fox X-men och "Days of Future Past" är en utav favoriterna. Denna tidsböjande mastodont kombinerar den yngre och äldre ensemblen av mutanterna på ett ypperligt vis. Karaktärerna avrundas och samtliga emotionella band knyts ihop tillfredsställande. Mina tårkanaler sprängs när McAvoy möter Stewarts professor X i en lätt psykadelisk mental tidsresa. Varenda gång. 

Avengers: Endgame (2019)

Anthony och Joe Russos kataklysmiska final till Infinity-eran är att likna vid en superhjältarnas firmafest de luxe. En trevande och lite väl komisk första akt ebbar till slut ut i ett mustigt klimax som får mina tårkanaler att löpa amok. När hjältarna återvänder från sin dvala och när Stark yppar mantrat "I am Iron Man" en sista gång översköljs jag av sorg.

Detta var mina tio gråtfester som finns att streama redan nästa vecka, 15:e september. Är du också en crybaby?

(Film-quizets svar hittar du här!)

Scrolla vidare eller --> Läs våra hetaste tips på nya Disney+ serier som kommer i höst!