Filmvärldens klassiska skräckmonster – filmer att se!
Listan över ikoniska skräckmonster är här!
Filmtopp går igenom ikoniska skräckmonster och filmerna du kan hitta dem i. Vilka monstertyper är det vi inte kan få nog av?
Ända sedan filmens födelse har olika skräckmonster varit ett perfekt grepp att använda sig av för att väcka känslor. Oavsett om bestarna är baserade på myter och sägner eller endast resultatet av en livlig fantasi har samtliga påverkat oss på olika sätt. Många har skrämt oss, andra har berört oss och somliga skapelser har till och med fått oss att skratta.
En sak har alla filmvärldens monster gemensamt. Tillsammans har de lyckats överleva på den vita duken i flera decennier, ständigt återkommande i nya former allteftersom branschen har förändrats. De har tveklöst hjälpt till att föra skräckgenren framåt, men samtidigt också tvingats anpassa sig för att hålla sig aktuella.
Exempelvis är det inte många som skulle bli rädda för odjuret från Skräcken i Svarta Lagunen (Creature from the Black Lagoon, 1954) idag. Men när monsterfilmskonnässören Guillermo Del Toro åter introducerade den fiskliknande varelsen i en helt annan kontext i sin Oscarsvinnande kärleksberättelse The Shape of Water (2017), lyckades han också föra monster-typens arv vidare.
Den här listan kommer att gå igenom några av filmvärldens mest typiska skräckmonster. Vilken var egentligen den första filmen som respektive skräckfigur dök upp i? Dessutom kommer den mest klassiska filmen benämnas tillsammans med ett eget filmtips från mig!
Moster nummer 1: Varulven
Första filmen: Kortfilmen The Werewolf (1913), regisserad av Henry MacRea, är det tidigaste exemplet av varulv på film. Den berättar om en indiankvinna som blir häxa efter att hon felaktigt tror att hennes man lämnat henne. Därefter lär hon sin dotter att bemästra mörk magi. Dottern förvandlar sig sedan till varg och hämnas på vita nybyggare. Filmen släpptes av Universal Pictures men är sedan länge en så kallad "borttappad" film. Alla kopior tros ha förstörts vid en brand i Universal Studios år 1924.
Klassikern: Universal är utan tvekan den studio som presenterat flest klassiska monsterfilmer och Varulven (The Wolfman, 1941) är en av dem. Filmen gjorde enormt bra ifrån sig på box-office och blev således startskottet på Universals andra våg av skräckfilmer, efter att genren dött ut mot slutet av trettiotalet. Huvudrollsinnehavaren Lon Chaney, Jr blev en stor stjärna och Bela Lugosi, som tidigare levandegjorde Dracula (1931), gör en minnesvärd birollsinsats där han biter Chaney och på samma gång symboliskt överlämnar sin plats i rampljuset.
Läs mer: Hollywoods Historia: Vampyrer, monster och mumier härjar på biograferna.
Filmtips: John Landis En amerikansk varulv i London (An American Werewolf in London, 1982) är den i särklass bästa varulvsfilmen på marknaden. I jämförelse med klimatet i Hollywood under 70-talet, där filmernas ton tenderade att vara mörk, allvarlig och angelägen, var 80-talet betydligt mer lätt och ledigt. Genrekonventioner började överskridas allt mer, vilket också märks i Landis varulvsfilm, där skräck och komedi blandas på ett strålande sätt. Att följa de två amerikanska college-studenternas smärtsamma resa ner i helvetet är både roligt och skräckinjagande på samma gång!
Monster nummer 2: Den ondskefulla Clownen
Första filmen: Circus Contraption (1924) är namnet på en kortfilm som borde vara alla coulrofobikers värsta mardröm. Lon Chaney, far till tidigare nämnde Varulven-skådisen, har det minst sagt jobbigt inne i en cirkus. Denna pärla ger ett isande obehag i hela kroppen och som tur är går den att se helt gratis på YouTube. Tacka mig senare:
Klassikern: Det givna valet här borde såklart vara mini-serien baserad på Stephen Kings Det (It, 1990). Tim Currys Pennywise fullkomligt skrämde skiten ur mig som barn (även om serien i sig är av varierande kvalitet). Men eftersom det inte är en film faller valet på Poltergeist (1982).
Steven Spielberg skrev manus till filmen, som berättar om hur demoniska andar terroriserar en familj i ett amerikanskt villaområde. Poltergeist är ingen ren clownrulle, men en av filmens mest ökända scener innehåller en allt annat än behaglig clown. Dessutom är filmen riktigt bra och en lagom läskig introduktion till genren för skräcksugna ungdomar!
Filmtips: Tycker du om filmserien Sharknado? Nej är antagligen svaret. Men är du intresserad av att se en film där utomjordiska clowner terroriserar en liten amerikansk småstad? Såklart du är! Killer Klowns from Outer Space (1988) är klassisk 80-tals B-film när den är som allra sämst. Alltså bäst.
En otroligt underhållande splatter-komedi som har allt du kan önska dig: dumma poliser, dumma ungdomar som tar idiotiska beslut och mängder med mordlystna clowner. Filmen har på senare år helt rättvist fått kultstatus. Rekommenderas varmt om du känner för att stänga av hjärnan ett tag och skratta dig trasig tillsammans med ett gäng kompisar!
Monster nummer 3: Zombien
Första filmen: Det tidigaste exemplet på zombien som skräcktrop i film kommer också från Universals stora monsterfilmsera. Nämligen Vit Vålnad (Whtite Zombie, 1932) med dåvarande storspelaren Bela Lugosi i huvudrollen. Filmen har i modern tid fått status som ett populärkulturellt fenomen tack vare rockgruppen White Zombie och deras grundare Rob Zombie. Zombie kom sedan att bli skräckregissör och har stått bakom blodiga och brutala hyllningar till monstergenren som House of 1000 Corpses (1999).
Klassikern: Här är jag sugen på att välja Sami Ramis The Evil Dead (1981) men det är givetvis George A. Romeros Night of the Living Dead (1968) som är den stora klassiska zombiefilmen. Filmen skildrar obehagligt och nästan poetiskt zombie-apokalypsen på den amerikanska östkusten. Romeros mästerverk var banbrytande på många sätt. Främst möjliggjorde den zombiefilmens kommersiella genombrott, men det var också första gången en svart skådespelare spelade huvudrollen i en amerikansk skräckfilm. Med en budget på ynka 110 000 dollar spelade filmen hisnande in 18 miljoner dollar.
Filmtips: Edgar Wrights störtsköna zombiekomedi Shaun of the Dead är ett måste för alla. Den första delen i Wrights Cornetto-trillogi – namnet på grund av det görs en grej av att någon karaktär äter en cornettoglass i de tre filmerna – gör narr av genren samtidigt som den hyllar den. Simon Pegg och Nick Frost är helt underbara och har tillsammans en sällan skådad kemi.
Monster nummer 4: Vampyren
Första filmen: När en av filmhistoriens största regissörer introducerade vampyren på den vita duken skapades det magi. F.W Murnaus Nosferatu (1922) räknas som den första filmen innehållandes det blodtörstande rovdjuret och är samtidigt en av de mest klassiska skräckfilmerna någonsin. Även Max Schrecks insats i huvudrollen kommer att eka i filmhistorien väldigt länge.
Klassikern: Egentligen är Nosferatu given här också, men det finns många andra vampyrfilmer som stått sig väl över tid. Exempelvis Universal Pictures Mysteriet 'Dracula' (Dracula, 1931), som gjorde Bela Lugosi till stjärna, är en sann klassiker som de flesta cineaster har koll på. Personligen anser jag att filmen åldrats uselt, men det går inte att förneka att den varit inflytelserik och gett upphov till en mängd uppföljare, kopior och reboots. Bland annat regisserade ingen mindre än Francis Ford Coppola Dracula (1992) med en peruktung Gary Oldman i huvudrollen.
Filmtips: Thirst (2009), Låt den rätte komma in (2008) och Only Lovers Left Alive (2013) är alla riktigt bra filmer och dessutom utmärkta exempel på hur moderna regissörer behandlat genren på ett nydanande sätt. Dock är det något alldeles speciellt med Jermaine Clement och Taika Waititis komedi What We Do in the Shadows (2014). Genom det mockumentära formatet berättas livet om tre vampyrer i en stad i dagens Nya Zeeland. Där brottas de med problemen som kommer med att vara vampyr i ett samhälle på 2010-talet. Om ni vill skratta gott, högt och länge är detta ett varmt tips!
Monster nummer 5: Spöket
Första filmen: George Méliès är kanske den som betydde mest för filmens utveckling under de tidiga åren. De tekniska landvinningarna han gjorde har betytt ofantligt mycket och faktum är att han även står bakom den första spökfilmen. I Hans kortfilm The House of the Devil (1896) spökas det ordentligt.
Klassikern: Den absolut bästa spökhistorien som någonsin kokats ihop är definitivt Stanley Kubricks kyliga mästerverk The Shining (1980). Filmen är baserad på Stephen Kings roman med samma namn, men Kubrick tog sig stora kreativa friheter, vilket resulterade i den bästa skräckfilmen någonsin. Jack Nicholsons rysliga möten med husets gastar leder honom rakt ner i ren galenskap. Hans resa är lika obehaglig som underhållande att följa.
Filmtips: En av de bästa filmerna som jag har sett i år är utan tvekan David Lowerys annorlunda spöksaga A Ghost Story (2017). Istället för att placera gasten i ett läskigt sammanhang får spöket i Lowerys film istället symbolisera sorg och längtan. Rooney Mara och Casey Affleck spelar ett par, där Afflecks karaktär dör i en bilolycka tidigt i filmen. Men hans ande dröjer kvar i huset där de tillsammans bodde, i en ensam tillvaro full av längtan.
A Ghost Story är en film om sorgbearbetning och svårigheterna med att släppa taget om det förflutna. Filmen innehåller en av de jobbigaste scenerna jag överhuvudtaget har sett, där Rooney Maras karaktär sakta men säkert vräker i sig en hel paj under tystnad i en briljant lång tagning.
Monster nummer 6: Frankensteins monster
Första filmen: Det tidigaste exemplet på en skildring av författaren Mary Shellys okända monster är J. Searle Dawleys Frankenstein (1910). Den sexton minuter långa kortfilmen, producerad av Thomas Edisons produktionsbolag Edison Studios, fokuserade mer på de mystiska och psykologiska aspekterna av storyn.
Klassikern: James Whales Frankenstein (1931) med den ikoniska Boris Karloff i huvudrollen är en av de stora skräckfilmerna alla kategorier. Under 30-talets vetenskapliga besatthet var filmen otroligt rätt i tiden då den visade vad mänsklighetens storhetsvansinne kunde leda till. En kul sidnot är att Universal ansåg att Karloff var en så pass anonym skådespelare att han inte ens var bjuden till filmens premiär. Dock har har han fått upprättelse på senare år då hans insats räknas som en av de mest ikoniska i filmhistorien.
Filmtips: Jag får villigt erkänna att jag är svag för filmer som bryter mot tidigare konventioner inom en genre. Mel Brooks Det våras för Frankenstein (Young Frankenstein, 1974) är en riktig kul genreparodi och ett av många exempel på den störtsköna komik som frodas genom Brooks och Gene Wilders samarbeten. De skrev tillsammans filmens Oscarsnominerade manus och Wilder gör huvudrollen som den galna vetenskapsmannen.
Monster nummer 7: Utomjordingen
Första filmen: Återigen är det George Méliès som tar plats på listan. Resan till månen (Le voyage dans la lune, 1902) är den film där utomjordingar skildras för första gången. Ett gäng astronauter åker till månen där de träffar på ett gäng lustiga månmänniskor. Specialeffekterna är helt otroliga för att vara skapade 1902, något som bevisar Mélliès storhet som både illustratör och regissör. Filmen går att se i sin helhet här:
Klassikern: Finns det något mer minnesvärt skräckmonster än Xenomorphen i Alien (1979)? Antagligen inte. Det svarta vidundret i Ridley Scotts sci-fi rysare satte skräck i Sigourney Weavers minnesvärda hjältinna och har fortsätt att skrämma oss alla på samma sätt i decennier.
Filmtips: Jag minns fortfarande chocken som drabbade mig när jag såg Jonathan Glazers Under the Skin (2013) första gången. Med noll förväntningar tog jag mig an filmen, som jag trodde skulle vara ren sci-fi skräck, och blev totalt blåst av stolen. Filmen berättar en förvisso obehaglig men samtidigt drabbande historia om kvinna som ser ut som en människa, men som är något helt annat. Scarlet Johansson levererar sin bästa rollprestation sen Lost in Translation (2001) i en film som undersöker vad det egentligen innebär att vara människa ifrån den utomståendes perspektiv.
Monster nummer 8: Den ondskefulla människan
Första filmen/klassikern: Ren och skär mänsklig ondska är det största skräckmonstret av dem alla. Eftersom att subgenren är såpass bred är det svårt att ta reda på första gången detta skildrades på film. Hur som helst är Fritz Langs odödliga klassiker M (1931) ett tidigt exempel. I filmen får vi följa både polisens och den kriminella undre världens jakt på en barnmördare. På ett nyanserat sätt tecknas ett porträtt av ondska i olika former. Det är inte enbart den dömde mördaren som döms, utan Lang pekar snarare fingret åt samhället som format honom.
Filmtips: Henry – en massmördare (Henry: Portrait of a Serial Killer, 1986) är ingen enkel film att rekommendera, men om man är ute efter ett autentiskt porträtt av ett mänskligt monster är det en fullträff. Baserad på den verkliga seriemördaren Henry Lee Lucas liv och dåd i Texas berättar filmen smärtsamt ärligt och äkta om livet som psykotisk mördare. Kameran viker inte undan får extremt våld, som känns i hela kroppen.
Filmen blev förbjuder i flera länder när den kom men ses idag som ett bortglömt mästerverk. För i likhet med Vladimir Nabokovs roman Lolita är allting otroligt skickligt utfört trots berättelsens mörka och hemska ämne. Michael Rooker är exempelvis kusligt övertygande i huvudrollen.