Filmklassikerna som åldrats sämst

Manhattan (1979)

Få filmskapare var lika stora på 70- och 80-talet som Woody Allen. Med sin knivskarpa penna och sin neurotiskt charmiga stil fick han de flesta på fall med sina underfundiga filmer om kärlek och relationer.

Hoppa 40 år framåt i tiden och han är idag främst sammankopplad med något helt annat. Turerna kring hans påstådda övergrepp på sin styvdotter är många och när de först gjordes offentliga blev många chockade. I Manhattan spelar han en 42-årig man som inleder en romans med en 17-årig tjej, något som i filmen framställs som inget annat än spännande och gulligt.

Legends of the Fall (1994)

Den här filmen från 1994 hade till synes alla ingredienser för att bli en riktig dunderhit. Världskända skådespelare i huvudrollerna, en kapabel regissör vid rodret och en story med rik historisk anknytning. Och visst fick filmen fina framgångar. 160 miljoner dollar intjänade och en Oscarsvinst senare kunde personerna bakom filmen säkerligen klappa varandra på axlarna för ett väl genomfört jobb.

Filmen i sig då? Ett förbryllande mysterium om ni frågar mig. Fullsmockat med osympatiska karaktärer, en ständigt överdramatiserad handling och ett oerhört melodramatiskt soundtrack som aldrig tycks ta en ledig sekund. Filmen är ett typexempel på 90-talscheese som i sina värsta stunder blir nästintill parodiskt.

Forrest Gump (1994)

Jag ska inte låtsas som att jag inte var en av alla miljontals miljoner som drogs med i Robert Zemeckis berättelse om en simpel man som, efter en rad lägliga tillfälligheter blev involverad i några av världshistoriens mest formativa händelser. 

Dess ikonstatus är svårslagen, men hur bra är den verkligen sett med nyktra och icke nostalgiska ögon? En cynisk man hade kunnat säga att det är en ganska ytlig och tom historia som utnyttjar sin huvudkaraktär för att publiken ska kunna peka på skärmen och säga ”Titta, Vietnamkriget!” eller ”Wow, Watergate!” i två och en halv timme. Jag är just en sådan man numera.

Animal House (1978)

Fräcka komedier är kanske den genre som blivit mest lidande av tidens gång. Verkligheten kring vad som ansågs vara roligt en gång har som så mycket annat förändrats och ett tydligt exempel på detta är den kultförklarade Animal House från 1978.

Den moraliska kompassen testas mer än en gång i filmen gällande bland annat sexuella trakasserier och relationer med minderåriga. Ett prima exempel på en produkt av sin tid.

Outbreak (1996)

Under rådande pandemi har filmer gällande just pandemiutbrott fått ett uppsving i popularitet. Steven Soderberghs Contagion är ett exempel på en film som tycks ha lyckats väldigt bra med att åskådliggöra hur en faktisk pandemi skulle kunna utspela sig. En mindre lyckad avbildning går att se i Outbreak från 1996.

Fram till 2020 var det nog få som reflekterade kring filmens orimligheter men i en tid då var och varannan människa är en självutnämnd epidemiolog så bli det svårt att blunda för filmens bristande logik. Det finns flera sådana exempel att lyfta fram men min favorit är ändå hur ända in i Morgan Freemans fräknar ett antiserum kunde framställas inom loppet av några timmar. Movie magic at its best.

Dodgeball (2004)

Okej, nu tänjer jag en aning på reglerna för vad som krävs för att ta en plats på denna lista. Denna komedisuccé från 2004 får inte en plats på grund av några förlegade stereotyper eller inaktuella teknologier utan istället till följd av en specifik scen i filmen.

När filmens protagonist Vince Vaughn ställs inför den så sedvanliga motgången i slutet av filmen får han nämligen ett par upplyftande ord om kämparanda och hängivenhet till idrotten från en vid tidpunkten fortfarande idoliserad Lance Armstrong. Historien visade sig inte bli så värst snäll mot just den cameon då Armstrong 2013 erkände sig skyldig till långvarig doping. Ironiskt var bara förnamnet.

I stort sett alla Bondfilmerna (1962–)

Jag släpper knappast någon bomb när jag säger att Bondfilmserien historiskt sett inte direkt varit någon orubblig symbol för feminism och jämlikhet. Att se de gamla Sean Connery-filmerna numera är i sina värsta stunder både skräckinjagande och skrattretande sett till hur kvinnor framställs i förhållande till vår hårbetäckta hjälte.

Snarare än att försöka radera dessa filmer från våra medvetanden och historieböcker tycker jag istället det kan vara sunt att framhäva dem som bevis på hur mycket som hänt sen dess.

Shakespeare in Love (1998)

Om man väljer att syna Shakespeare in Love in på sömmarna finns det mycket som skaver med filmen så här i retrospekt. Vare sig det gäller filmens kontroversiella storslam på Oscarsgalan eller Harvey Weinsteins tydliga fingeravtryck på filmen och dess framgång har filmens rykte svärtats ned avsevärt sedan dess premiär.

Oförtjänad last att lägga på själva filmen visserligen, men det har trots allt påverkat anseendet denna högst mediokra film tillskansat sig sedan dess initiala braksuccé.

Scarface (1983)

Bara för att klargöra; Jag älskar Scarface. Med det sagt så smärtar det mig att erkänna att Brian DePalmas färgsprakande ”rags to riches”-historia inte nödvändigtvis har åldrats som fint vin sen 80-talets svunna tid.

Det smärtar mig ytterligare att medge att Al Pacino mer eller mindre spelar en vandrande karikatyr i filmen och att den knappast är vidare …diskret i sitt framförande. MEN, jag älskar trots allt Scarface. 

MER LÄSNING:

• Bortglömda prestationer av toppskådisar
• Filmer där skurken vinner