Filmer som hade kunnat bli bra om...

Flickan från ovan (Peter Jackson, 2009)

"Flickan från ovan" handlar om den 14-åriga Susie Salmon som mördas av sin granne och nu hjälplöst ser på, från en plats mellan livet och himmelen, när hennes familj försöker hantera sin sorg och finna mördaren.

Denna stackars filmen hade, precis som Susie, inte en chans att växa upp till det den borde ha blivit. Felet ligger helt och hållet på den låga åldersgränsen.

Författarinnan Alice Sebold baserade flera scener ur boken på egna traumatiska erfarenheter vilka inte alls är barnvänliga. Dessa skippades dock helt och hållet för att kunna sänka åldersgränsen till 13 år i USA. Ett scenario jag föreställer mig vore om man hade gett Gone Girl, också en film baserad på en bok, samma dödsstöt.

Gone Girl är en briljant film för att den har skapats med den ton den var tänkt att ha. Om man istället ser på världen genom dollarteckenögon istället för en berättares ögon så är det en film som Flickan från ovan du får. Hade filmskaparna prioriterat en R-rating så hade slutresultatet blivit mer än det barnvänliga tramset den blev. Jämförelsevis kan man säga att denna filmen är som den CGI-dränkta och glättiga Oz the Great and Powerful med en liten mordgåta.

Brightburn (David Yarovesky, 2009)

I "Brightburn" får vi svaret på frågan ”hur hade det varit om Clark Kent blev ond?”.

Jag ville verkligen gilla Brightburn. Jag har så länge jag kan minnas törstat efter att se världen ur perspektivet från en ”bad guy” som förstör dagen. Men istället för att flyga med sin hemsydda cape mot det molntäckta himlavalvet som mörkrets härskare, så hoppar Brightburn bara jämfota en gång och landar med en snabb duns. 

Det är den torftiga karaktärsutvecklingen som hänger som bojor på filmens fötter. Huvudpersonen Brandon går från vitt till svart på några få ögonblick. Det läggs heller ingen vikt på någon av sidokaraktärerna vilket gör deras små liv, ur Brandons och mina ögon, helt meningslösa. 

Krutet har definitivt lagts på välgjorda och ”goreiga” scener, inte ett helt tafatt val. Men hade manusförfattaren brytt sig mer om människorna och skrivit dem bättre hade båda dessa komponenter gjort Brightburn riktigt bra.

Men nej. För all del, Brandon, förgör dem allihopa. Förgör hela filmen när du ändå håller på.

Snömannen (Tomas Alfredson, 2017)

"Snömannen" handlar om detektiven Harry Hole som letar efter en försvunnen kvinna vars halsduk hittas runt halsen på en snögubbe.

Jag kan inte bestämma mig för vad som är mer sorgligt. Att fullkomligt slakta Jo Nesbøs deckare eller att slösa med fantastiska Michael Fassbenders talang.

Regissören, Tomas Alfredson, har i intervjuer förklarat att så mycket som 15 procent av manuset aldrig hann spelas in på grund problem med omlokalisering och budget. Därför är det vissa sidokaraktärers berättelser som aldrig avslutas och andra försvinner helt och hållet. Att ta reda på vad som hänt dem är ett detektivarbete som inte ens Harry Hole hade klarat av.

Att släppa en ofullständig film av det här slaget känns oerhört fel och förhoppningsvis ställdes gärningsmannen inför rätta. 

Tyvärr får vi nöja oss med en 85-procentig film som troligtvis får 15 procent på betygsskalan 1-100. Jag tror inte jag behöver fördjupa mig närmare i vad som hade kunnat lyfta denna filmproduktionen till dess välförtjänta potential. 

The Stepford Wives (Frank Oz, 2004)

I denna långt ifrån perfekta filmen pratas det om den fulländade äkta makan, men hur uppnår man ett stadium av perfektion som människa?

Det finns en mängd filmer som går i samma undermåliga spår som The Stepford Wives gör. Till exempel Orbiter 9 och In Time. Dessa filmer har en kul och originell idé men ett riktigt dåligt utförande. 

För min partner, som inte hade sett någon av The Stepford Wives-filmerna, så var detta okänd mark. Tillsammans såg vi på när filmen övertydligt och hastigt avslöjar sitt mysterium och lämnar otroligt lite åt fantasin. Filmen hade omedelbart mått bättre av ett ordentligt manus som vågar ta sig mer tid. Den hade gärna fått vara längre än 90 min för att marinera sin berättelse och sina karaktärer för att få ut mer smak.

Som i tidigare nämnda Flickan från ovan så hade även ett mörkare manus kunnat flytta denna "Barbiedocksfilm" ett par våningar högre upp i det perfekta huset.

Skybound (Alex Tavakoli, 2017)

"Skybound "är en thriller där följer vi fem passagerare i ett plan som inte kan landa efter att en enorm katastrof inträffar på marken. Vad är det som har hänt och kommer de att överleva?

Detta är den enda filmen på listan som jag uppriktigt gillar. Manuset är nyskapande och avslöjar ingenting för tidigt. Många teorier får lov att rulla i mitt huvud länge vilket håller mig på spänn genom hela resan i luften fram till slutdestinationen. Den enda katastrofen, förutom den i filmens manus, är Skybounds budget.

Filmen är blott tre år ung men upplevs som om den vore från sena 90-talet, detta på grund av att man dragit svångremmen kring specialeffekterna. Dessutom är skådespelarna något medelmåttiga i sina rollprestationer. Då säger det sig självt att en högre budget hade kunnat bjuda in kompetentare stjärnor för att agera katastrofdrabbade flygresenärer. 

Det oerhört sorgligt och det är med nöd och näppe som jag återhämtat mig efter att ha sett denna gyllene Fenix behöva kraschlanda på grund av något så tarvligt som brist på klirr i kassan.

MER LÄSNING

5 vassa skräckremakes
6 regissörer jag vill se mer av
Bra men bortglömda filmer som vann Oscarn för Bästa film