Fem saker prequel-trilogin gjorde bra!

Prequel-trilogin är filmvärldens motsvarighet till ett Mcdonalds-besök. Du har vackra minnen från din barndom, men det slutar alltid med att du mår illa, ångrar dig bittert och önskar att du unnade dig något mer matnyttigt. Prequel-trilogin får sannerligen utstå ordentliga kritikstormar från kränkta Star Wars-fanatiker - oftast på goda grunder.

Visuellt utmanande – undvek nostalgi

Jag gillar Star Wars: The Force Awakens. Ganska mycket dessutom, men kan vi en gång för alla röka den intergalaktiska fredspipan och förenas i att den lutade sig lite väl mycket på nostalgifaktorn både rent tematiskt men även designmässigt? Hur mycket var egentligen utmanade och stod på egna ben? X-wings, stormtroopers och t.o.m starkiller-base gör sitt allt för att slå på våra barndomars strängar. Nyheter och risktagande viker sig fullkomligt för publikfriande nostalgi.

LÄS OCKSÅ: 6 koncept hämtade från Star Wars expanderande universum!

Det här problemet bär inte George Lucas prequel-filmer. Lucas särskiljer Episod 1-3 med utmanande och designmässigt påhittiga vapen, varelser, fordon och framförallt miljöer. Gungan City, Naboo, Coruscant och Mustafar är kreativt sprakande planeter som inspirerar hjärncellernas fantasi. Lucas utvidgade mytologins räckvidd och styrde skutan kaxigt från nostalgins trygga famn och tog risker som (ofta) lönade sig.

Palpatines plan

En karaktär som klarat sig hyfsat från Lucas manus-mördande köttkvarn är kejsaren! Ondskan själv! Framför allt anser jag att hans diaboliska, dubbelspelande plan för att få galaxen framför sina fötter är rätt klurig och härligt ondskefull.

PRÖVA VÅRT TEST: Är du Sith eller Jedi?

Palpatine, hur überond han än porträtteras i de flesta sekvenser, använder faktiskt politisk och diplomatisk skörhet som medel för att utropa sig enväldig diktator. Detta gillar jag. Han utnyttjar de oroligheter som långa krig mot seperatister som puttrar under i ytan i republiken och vänder det mot dem. Parallellerna till vår, lite tristare, världs politiska omständigheter är inte speciellt svåra att spana. Skillnaden här är att det görs med ljussablar och strypgrepp - by force.

Problemet med den faktiskt ganska intressanta politiska intrig Lucas vill föra till ljuset är tonen. Att slungas mellan politiska överläggningar och en Jar-Jar som trampar i bajshögar klingar ofta skärande falskt. Dock förändrar inte detta det faktum att planen som sådan faktiskt är slug, intelligent och står sig som en relevant politisk parallell.

John Williams musik

Att hylla John Williams musikaliska ådra känns överflödigt och träigt. Lite som att kalla Hitler för "en dummis". För enkelt och smärtsamt självklart, men sanningen är den att Williams stycken för episod 1-3 håller lika hög klass som originalfilmerna.

"Dual of Fates" är en självklar favorit bland hans makalöst pompösa filmografi. Precis som i fallet med den visuella designen spelar inte Williams sina kort säkert utan klämmer ut sig otaliga, nyskrivna musikaliska mästerverk. Kärlekstemat Across the Stars uttrycker långt mycket mer intimitet och känslostormar än likstela Hayden Christensen och sömngångar-Nathalie Portman. Musiken i Lucas prequel-rullar är spot-on!

"Fear is the Path to the Dark Side..."

I en trilogi som är synonym med överförklarande och helt omänskligt stel dialog, så värderar jag de stunder som den plötsligt känns varm och på pricken. Yodas "Fear is the path to the dark side! Fear leads to anger, anger leads to hate, hate... leads to suffering" är Lucas när han är som bäst. Lagom mix av Shakespeare möter mumsig profetia. Förutom den avslutande ljussabel-fighten är detta höjdpunkten av Episod 1: Det mörka hotet 

Ljussabel-fighterna

George Lucas har en oförnekbar talang för att filma action och fånga äventyrslusten i dessa sekvenser. Lucas skulpterar oansträngt episka rymdslag, intergalaktisk krigföring, men framför är svärd-klingandet mellan Siths och Jedis knivskarpt utförda! Ljussabel-duellerna är otroligt underhållande!

I synnerhet står den avslutande striden i Episod 1: Det mörka hotet ut. Den är nogrannt koreograferad ner till minsta fiber - och resultatet är en kvick, ursunnig och framförallt otroligt underhållande duell!

Visst, Yodas hjulande och spattiga piruetter är med mina vuxna ögon kanske inte det tuffaste jag sett längre - men det är fortfarande ett imponerande hantverk. Mitt adrenalin skruvas alltid upp inför varje ljussabel-duell och avslutas med nackhår stående i givakt.

Detta var mina fem punkter! Tycker du att jag är ute cyklar eller håller du rentutav med mig? Låt kommentarerna ljuda!