Fem kommande uppföljare ingen vill se
Ibland borde produktionsbolagen inse att det är nog.
Jag ser mig inte som någon finsmakare när det kommer till film. Jag blir inte orimligt provocerad av att Transformers spelar in en mindre nations BNP i intäkter eller när ett filmbolag utannonserar en remake på ännu en "helig ko". Det jag bryr mig om är bra film, oavsett färg eller form.
Dock finns det givetvis en gräns, även för en glatt naiv filmälskare som jag. När ihåliga projekt ekar av girighet och kreativ förstoppning sparkar jag bakut! Idag vill jag dela ut kängor till fem kommande uppföljare vars blotta existens får mitt blodtryck att nå livshotande höjder.
Detta är: fem kommande uppföljare ingen vill se!
5: Terminator 6
Få filmserier har lämnat lika bestående intryck på mig som James Camerons båda Terminator-filmer. Originalet är en briljant, hårdkokt actionthriller och uppföljaren är en av de bästa filmer genom alla tider, i mitt högst ödmjuka tycke.
Så, hur kan då en sjätte del vara en vedervärdig idé, trots alla dessa lovord? Cameron ska ju trots allt få tillbaka rättigheterna och allt verkar bli frid och fröjd bland filmvärldens metalliska robot-skelett. Svaret är enkelt. Terminator 3, Terminator: Salvation och Terminator: Genisys visar alla på samma trista fenomen: serien har spelat ut sin roll i populärkulturens myller. Arnold är nu äldre än en genomsnittlig runsten och varje potent droppe har vridits ur katt- och råtta-konceptet. Dock, blir jag hemskt gärna motbevisad, trots att det i dagsläget känns osannolikt.
Mamma Mia: Here we go Again (2018)
Jag ber redan nu om ursäkt. Jag är allt annat än objektiv gällande denna fjärde plats. Jag avskyr musikaler av hela mot sotsvarta hjärta och mina mörbultade stackars trumhinnor återhämtar sig fortfarande efter Pierce Brosnans brutala övergrepp i 2008 års Mamma Mia.
Utöver mitt högst personliga grus i maskineriet anser jag även att Universal borde passat på att smida medan järnet var varmt. Dundersuccén är nu nio år bort och frågan är huruvida folk fortfarande bryr sig om sångfåglarna, eller om det helt enkelt är varumärket ABBA som lockar, och inte filmen som sådan. En uppföljare är en riktigt dyster och dassig tanke.
3: Top Gun 2
Nu tar listan en mörk vändning från projekt som helt enkelt inte verkar speciellt lovande till helt obegripliga satsningar. Top Gun 2 platsar helt klart in i detta sistnämnda fack.
Top Gun är en underbart lökig 80-talsdänga som i princip är synonymt med det årtionde som den gjordes i. Varje bildruta ångar av fränt, ultraputsat 80-tal med nytända stjärnan Tom Cruise i spetsen. En uppföljare är inte bara en onödig investering, utan även en obegriplig sådan. Risken att glida in i total parodi är stor och likaså att totalt sakna självdistans. Originalet är en produkt av sin tid, låt den förbli det.
Space Jam 2 (2019)
En uppföljare till Space Jam. Jag tänker inte utveckla dessa tankar ett dugg mer utan enbart låta denna första mening sjunka in ordentligt.
1: Die Hard 6/Die Hard-prequel (????)
Die Hard är en fläskig knogmacka till actionrökare som har en självklar plats i hyllan bland favoriter som Terminator, RoboCop och First Blood. Filmpublik världen över blev golvade av Bruce Willis rappkäftade och överraskande sårbara protagonist 1988. Uppföljarna spottades genast ut ur Hollywood-fabriken och hitills har vi fått fem besök av John McClane där trevlighetsgraden varierat kraftigt.
Dock, för att förstå varför en prequel är en frånstötande tanke måste vi först förstå varför originalet slog knockout på oss. Uppföljarna tappar originalets småskaliga actioneskapader och framförallt känslan av att McClane är gravt underkvalificierad för dem. John är fel man, på helt fel plats och utan verktygen att ta sig ur klistret. En prequel-rulle som visar att Willis var badass redan innan undergräver originalets underdog-kvalitet totalt, och det är en synd grövre än de flesta uppföljare mäktar med.
Vad tycker du högt ärade läsare? Vill du se någon av dessa uppföljare?