Fem dramafilmer om fascismens mekanismer

Det vita bandet (Das weiße Band - Eine deutsche Kindergeschichte, Michael Haneke, 2009)

Ett tips till er fredagsmysare som har tröttnat på må bra-filmer och lättsam underhållning; dyk ned i Michael Hanekes filmografi och plocka valfri titel.

Förslagsvis kan du börja med detta porträtt av hur mänsklig ondska föds och formas. I en tysk by under 1910-talets förkrigstid, sker mystiska och otäcka saker, en försmak av de fascistoida strukturer som skulle komma att genomsyra det tyska riket. Skoningslöst och mästerligt berättat, med svartvitt foto som bländar.

The Wave (Die Welle, Dennis Gansel, 2008)

Detta tyska drama, baserad på händelser som ägde rum i en skola i Kalifornien 1967, bottnar i ett socialt experiment som går fruktansvärt fel.

För att utmana sina studenters moral, använder en lärare pedagogiskt tveksamma metoder, katederundervisning så hård att till och med Jan Björklund skulle häpna. En skakande inblick i hur auktoritärt ledarskap kan användas som redskap för att trigga destruktiv gruppmentalitet.

Pans labyrint (El laberinto del fauno, Guillermo del Toro, 2006)

Guillermo del Toros starkaste film är en mer eller mindre mörk saga beroende på hur man väljer att läsa den.

Det mest förmildrande är att se historien för vad den är: en flicka i 1940-talets Spanien upptäcker en fantasyvärld som blir hennes rike. Det krassa alternativet är att hon förlorar sig i mentala skyddsrum för att hantera övergrepp.

Oavsett tolkning är skildringen av Franco-regimens förtryck genom ett barns ögon fullständigt hjärtskärande.

Salò, eller Sodoms 120 dagar (Salò o le 120 giornate di Sodoma, Pier Paolo Pasolini, 1975)

Det går att dela in sitt cineastiska liv i före och efter denna skärva av helvetet.

Med Dantes Inferno som tematisk mall, kretsar den fiktiva men historiskt förankrade handlingen kring tyranni och maktmissbruk i den naziockuperade marionettrepubliken Salò. För nöjes skull kidnappar några fascister ett gäng ungdomar och utsätter dem för förnedring och tortyr i fyra månader. Det meningslösa våldet för med sig ohyggliga insikter om vad människan är kapabel till.

Fascisten (Il Conformista, Bernardo Bertolucci, 1970)

Marcello, fascistlakej i Mussolinis hemliga polis, har en politisk övertygelse som är överordnad allt annat, vare sig det gäller empati för medmänniskor eller undertryckt homosexualitet.

I hemlighet beundrar han en före detta lärare och motståndsman som har begått landsflykt, men förråder honom av lojalitet mot staten. Marcellos strävan att rätta sig i ledet och leva vad som anses vara ett normalt liv, visar sig ha ett oerhört högt pris.

Lästips:

“Fascismen är underbar” i Lejonkungen, enligt Andrev Walden (Aftonbladet.se, 12/3 2016)

“Filmmusik på gott och ont” – Peter Bryngelsson om våldsförhärligandet i Sagan om ringen (TidningenAlfa.se, 29/1 2009):

Charlotte Wiberg reder ut hur "Fascister tittar på film" (FLM.nu, 17/5 2016)

Anders Nilsson