Efter ”Joker: Folie à Deux” – här är skurkarna som förtjänar egna musikaler
Jag vill se fler skurkar sjunga!
Joker-uppföljarens musikaliska inslag gav upphov till en del funderingar. Plötsligt insåg jag hur svältfödd jag är på sjungande skurkar på film. Nu tar jag tillfället i akt och listar fler antagonister som borde få egna musikaler.
Joker: Folie à Deux har landat och tagit originalets Scorsese-marinerande skurk i helt nya riktningar. Första filmen blev en braksuccé och resulterade i en Oscarsbelönad huvudrollsinsats och regissör Todd Phillips stod nu inför den monumentala uppgiften att snickra ihop en uppföljare. Resultatet: ett spretigt, ganska långtråkigt fängelsedrama med musikal-inslag. Jag har, precis som du, ganska svårt att få ihop ekvationen, men nog är viljan att experimentera alltid värd att hyllas även om slutprodukten blev ganska sömnig.
LÄS OCKSÅ: Recension – Joker: Folie à Deux (2024)
Tyvärr har undertecknad svårt för musikaler, men Folie à Deux satte ändå igång en hel del tankeverksamhet. Vilka andra klassiska superskurkar vill vi se brista ut i sång på vita duken? Mina hjärnceller har gjort sitt yttersta för att producera en lista på ondingar med fäbless för vackra tonarter.
Observera att denna ytterst flamsiga topplista innehåller spår av sarkasm och en del raljant retorik.
Hannibal, the singing cannibal
Kan du tänka dig något hetare än Anthony Hopkins hypersmarta kannibal brista ut i toner? Föreställ dig Lecter i Ridley Scott Hannibal, redo att sätta tänderna i Ray Liottas hjärna, plötsligt tonsätter sina lustar i ett episkt musikalinslag? Kanske kan numret äga rum inuti Lecters hjärna, som en skärskådning av kannibalen rent bokstavligt. Detta är ett kreativt genidrag.
DJ Vader and the walker of skies
Nu finns det säkert otaliga Star Wars-musikaler i olika former men jag vill ha en spin-off med Darth Vader ackompanjerad av blytung house. Varför inte en elektronisk musikal som äger rum mellan episod tre och fyra när Vader knyter sitt grepp kring galaxen. Föreställ dig bara Anakin force-strypa oliktänkande med repliken: "I find you lack of beats disturbing". Den bilden är svår att få ut ur hjärnan och jag ser det nu som min huvudsakliga uppgift att ordna att detta blir verklighet.
Scream for me
Wes Cravens moderna klassiker, Scream, förtjänar såklart att förvandlas till musikal också. Min pitch: Ghostface mördar drivor av filmpluggande tonåringar med klassiska hår-metaldängor i bakgrunden. Givetvis ska vår älskade antagonist skandera "scream for me!" som en sann hårdrocks-frontman. Målgruppen är redan sugna på blod och vet vad dom kan förvänta sig.
"Nu-nu-nu-nu Nurse Ratched"
Nu dammar vi av en riktig klassiker, den makthungriga och råbarkade syster Ratched från Gökboet. Den makthungriga haggan förtjänar såklart också att tonsättas. Här tänker jag mig rytmiska inslag genom dosering av mediciner, kraftiga elchocker och rasslande nycklar som tillsammans bildar en kakafoni av tuffa beats på psyket.
Agent feat. The Smiths
Här kör vi ett litet samarbete mellan kreativa hjärnor. Jag vill ha en musikal där Matrix-skurken Agent Smith, spelad av den alltid strålande Hugo Weaving, går samman med den ängsliga brit-popgruppen The Smiths i en kollision av världar som spränger membran och trumhinnor. Att popgruppen sedan länge är upplöst bryr jag mig inte om, för utan deras medverkan fungerar inte mitt skämt, så Morrissey & co får offra sig lite. Tänk er bullet time och kung fu till tonerna av "This Charming Man". Tacka mig senare.
Holly-jolly Hans Gruber
Den kanske charmigaste skurken inom all actionfilm Hans Gruber känns som en given kandidat till den här listan. Jag vet, Alan Rickman är sedan några år avliden, men CGI-konsten att återuppliva döda skådespelare har kommit en bra bit. Jag vill se Gruber sjunga halsen av sig på samtliga av Nakatomi Plazas vackra våningar och givetvis bjuda upp John McClane till en het salsa under actiondängans febriga final.
Proggy Pinhead
Vi sparar den stora splatter-festen till sist. Hellraiser-kungen Pinhead förtjänar också en grandios musikal, i all sin snuskiga BDSM-doftande prakt. Givetvis vill jag krångla till det en smula och hålla de musikaliska inslagen inom genren progrock. Låtarna ska vara krångliga, komplexa och musikaliskt svåra att följa. Det ska vara snudd på omöjligt att sjunga med i Pinheads musikaliska fadäser och om någon melodi tar fäste i publikens hjärna så är filmen ett misslyckande.
Så, här är mitt trams och flams över. Gå och gärna och se "Folie à Deux" om du vill marinera hjärnan i liknande galenskap.