Efter Feed - dags för svensk film att djupdyka i fler genres!

Joakim Lundells Feed har slagit ner som en bomb och fått svenska skräckälskare att vallfärda till biograferna. Svensk skräck är fortfarande ganska sällsynt art på landets fullspäckade bioprogram, men Feed har sannerligen bevisat att publiken har en aptit - dags att ta vara på den!

Att Feed delar DNA med 80 och 90-talets vågor av tonårsslashers är ingen hemlighet. Arroganta skitungar möter sina öden till höger och vänster, i svensk kontext, under björkarnas fagra grenar och genuina rödmålade stugor. Detta är till stor del orörd mark och en brunn fylld till bredden med potential redo att hinkas upp. Därför vill jag nu passa på och skriva en önskelista över fler genres jag vill se svensk film sätta tänderna i på allvar.

Svensk monsterfilm!

Ge mig en ordentlig våg av svenska monsterfilmer. Gärna självmedvetna kärleksbrev till genren, men även nihilistiska, brutala våldsfester med svensk touch vore önskvärt. Monster, bestar och odjur existerar i alla kulturer och alla bär dom på den specifika kulturens signum. Jag har t.ex. svårt att se hur myten om bigfoot hade kunnat uppstå någon annanstans än i Nordamerika. Hur skulle svenska vidunder se ut? Vilka kollektiva rädslor bär vi på, värdiga att förkroppsligas i en best? Jag vet, vi har en del nordiska exempel och splatter-kulten Evil Ed, men jag vill ha en ordentlig våg av svenska monster.

Svensk zombiefilm!

Jag vet, några tafatta försök har gjorts att skapa svenska odöda, men potentialen är fortfarande helt orörd. Föreställ dig horder av slafsiga zombies storma ut från Rosenbad och sätta gaddarna i en väst-bärande hipster? Vi behöver detta. Låt den rätta komma in gav oss en förträfflig vampyrhistoria, stöpt i svensk förortsångest, kanske kan zombie-genren ingjutas med liknande, oväntat DNA? Precis som i monsterfilmer så finns det möjlighet att ta en mer meta-humoristisk väg in (läs Död Snö) eller en smutsig och realistisk väg. Oavsett vill jag ha Peter Haber i rollen som patient zero.

Mer svensk hämnd!

Få saker är lika tillfredsställande som en smutsig, råbarkad hämndrulle. I den här genren finns det goda svenska exempel, så som Thriller – en grym film, men jag vill se mer. Svensk action tenderar att nå extrema cringe-nivåer men min magkänsla säger att det är möjligt att snickra ihop en go våldsbuffé med hämnd som smarrig dessert. Snabba Cash-trilogin och inte minst serien visar att det finns potential för den svenska hämnd-längtaren.

Svensk body-horror!

Få saker kan vara lika sinnessmältande otäckt som den egna kroppens förfall. Jag tål det andra mesta i våldsskildringar och ryggar sällan tillbaka vid rena lemlästningar, briserande organ eller avhuggna skallar. Men, en nagel som lossnar ur ett varigt sår kan få mig att totalt tappa fattningen - därför behöver vi svensk body horror. En ordentlig budget och ett produktionsbolag som älskar genren och saken borde vara biff. Kalla mig gärna sadist, men jag hade älskat att se Jonas Karlssons lekamen vridas ut och in a lá Cronenberg. Please, make it happen?

Mer svensk krigsfilm!

Svart Krabba gav mersmak. En effektiv krigsthriller som med små medel målade upp en hyfsat realistisk och krigshärjat Sverige. Även Gränsen från 2011 imponerade. Dock vill jag ha mer, även om jag förstår att ett land som faktiskt kan stoltsera med en enormt lång tid av fred knappast är en guldgruva att gräva i, rent historiskt. Det finns något i grunden cinematiskt med krigsfilmer. Insatserna är alltid höga och karaktärerna är alltid maximalt pressade till sina etiska gränser. Mer svensk krigsfilm - ja tack

 Detta var mina tankar om genres jag vill se mer av i svensk film