Disneys bästa skurkar

Medan Marvel fortfarande kämpar med att ge oss minnesvärda bad guys, har Disney mer eller mindre skrivit boken om bra skurkar. I den här listan har jag listat mina personliga favoriter. Då jag är ett barn av min tid (född 1984), är listan, så klart, färgad av mina barndomsupplevelser.

På den här listan har jag valt att utgå från hur bra Disneyskurkarna gestaltas. Det handlar alltså inte om vilka som utgör det största hotet, utan snarare om vilka som är bäst på att vara just skurk. Så även om Jafar i Aladdin och Hades i Hercules kanske är mäktigast, platsar de alltså inte på min lista (men kanske på era).

5. Ursula i Den lilla sjöjungfrun

Ursula ser ut lite som en korsning mellan en bläckfisk och en vulgär bordellmamma från 1800-talet. Hon förslavar alla som är dåraktiga nog att sluta ett avtal med henne och detta  genom att förvandla dem till små patetiska varelser som kan liknas vid tång. Vid ett tillfälle äter hon en räka, som panikslaget försöker vrida sig ur hennes grepp.

Man måste fråga sig hur sexuellt frustrerad Ariel måste vara för att sluta ett avtal med en sådan varelse. Avtalet går ut på att hon måste offra sin röst för att sedan försöka få en kyss av prinsen hon är kär i. Som en sann skurk, försöker Ursula, så klart, att fuska.

4. Scar i Lejonkungen

Lejonkungen är baserad på Shakespearepjäsen Hamlet. Man undrar lite hur Disney hade tänkte sig att det skulle fungera med brödramord, incest och ondskefulla intriger i en barnfilm. Man skulle kunna tro att de skulle hoppa över de bitarna. Icke, sa Nicke.

Scar är den fysiskt underlägsna yngre brodern till Mufasa, lejonkungen. Hans plan går ut på att ta över tronen genom att mörda kungen och dennes arvinge, historiens huvudkaraktären Simba. Scars hantlangare, ett gäng eländiga hyenor, misslyckas med att döda Simba. Det hindrar dock inte Scar från ett bestiga tronen och börja förgöra kungariket.

Hyenorna må vara läskiga, men de är inte lika läskiga som den utmärglade och sluga Scar, vars röst görs utmärkt av Jeremy Irons i den engelskspråkiga versionen och av Rikard Wolff i den svenskspråkiga versionen.

3. Gaston i Skönheten & odjuret

Skönheten & odjuret handlar om att bry sig om insidan, om en kärlek som handlar om ömhet, omtanke och ömsesidig respekt. I detta sammanhanget är Gaston den perfekta skurken. Han är en ytlig och karismatisk alfahanne. Han är stor, stark, stilig och beundrad av alla. När Belle avvisar honom är det hans ego det handlar om, inte kärlek.

Större delen av filmen handlar om hur relationen mellan Belle och Odjuret utvecklas. Gaston är med lite i början av historien och sedan i slutet. Han visar sig dock vara en mycket farlig fiende när han lyckas uppvigla hela byn till att följa med honom för att döda besten, som står utan gisslan och inte längre utgör något hot.

Kontrasten mellan odjuret och Gaston är lysande. Gaston är lika hemsk på insidan som odjuret är på utsidan. Odjuret offrade den enda chansen han hade att återställas till sin mänskliga form, medan Gaston är ute efter blod på grund av ett sårat ego. Det är solklart vem det riktiga ”odjuret” är.

2. Cruella De Vil i 101 Dalmatiner

Vem som än kom på idén till denna skurk är ett geni. Hon HETER Grym Jävel. Bara det är hur bra som helst. Det som gör Cruella till en så bra skurk är att hon är ett typexempel på hur ”excentriska” rika människor kan bli. Och med ”excentrisk” menar jag egentligen spritt språngande galen.

Hennes plan är att döda etthundraen dalmatiner-valpar för att kunna göra en ny päls. Hon röker ständigt med en sån där överklass-attrapp, kör som en galning och har alltid en dyr päls på sig, som troligtvis är gjord på pälsen av några andra gulliga små djur. För att inte tala om hennes skratt. Det är så hysteriskt att till och med Jokern skulle undra vad det är för fel på henne.

1. Häxan i Snövit och de sju dvärgarna

Filmer som var läskiga när vi var små är ofta inte lika läskiga när vi ser om dem som vuxna. Som när Westley och Buttercup konfronteras av gigantiska råttor i The Princess Bride. När jag var liten tyckte jag det var läskigt, nu tycker jag att det är en rätt larvig, men rolig scen. Häxan i Snövit och de sju dvärgarna är dock fortfarande lika läskig.

Den stora näsan, de plirande ögonen och det elaka leendet på hennes läppar. Det kan inte bli mycket värre. Det värsta med henne är att hon är så uppenbart illvillig. Eftersom hon är en häxa, spelar det ingen roll att hon låter som en speedad missbrukare när hon försöker övertala Snövit att bita i det giftiga äpplet – Snövit kan inte göra annat än lyda.

Detta var alltså mina personliga favoriter. När Disney+ lanseras i Sverige kommer säkerligen många filmälskare att återse dessa fantastiska skurkar.