Kultfilmernas Palats: Så bra är Death Wish-filmerna

1974 gick Charles Bronson med på att spela familjefadern och vapenvägraren Paul Kershey, som drevs till att både beväpna sig och ge sig ut på ett korståg längs New Yorks bakgator. Enligt den underhållande boken Bronson’s on the Loose blev skådespelaren svårare och svårare att övertala till att vara med för varje uppföljare som producerades. Det skulle till slut bli fem filmer med 20 år mellan första och sista delen.

Filmserien inleds med att Kersheys fru och dotter råkar ut för ett våldsamt gängöverfall där hustrun avlider och dottern hamnar i chock. Kershey märker snart att polisen mer eller mindre är maktlösa och bestämmer sig till slut för att själv ta upp jakten på de skyldiga. Jag skulle inte tro att Bronson från början ens väntade sig en enda uppföljare och det är märkbart hur hans entusiasm inför rollen falnar för varje film.

Tidigare på Filmtopps Kultfilmshörna: De 5 bästa Fredagen den 13:e filmerna

Jag ska nu recensera samtliga fem filmer och försöka komma underfund med om franchisen är ett ytterligare klassiskt exempel på när den första filmen är klart bäst. Läser du på internet och i diverse filmlexikon, så kommer svaret på den frågan vara ett rungande “Ja”. Det som du då måste komma ihåg är att den första filmen är mer av en dramathriller medan uppföljarna är rena actionfilmer där karaktärsuppbyggande har haft låg prioritet. Är man således ute efter action så är sannolikt första filmen inte den bästa i serien. Är man mer ute efter drama och realism så är ettan överlägset bäst. En ren smakfråga med andra ord. Nu vill jag dela med mig av mina synpunkter och visa dig vad för smak jag har.

***Varning***

Eftersom premissen för varje film presenteras kan delar av texten vara olämplig för spoilerkänsliga. 

Death Wish (1974)

Tre ligister, en av dem spelad av en mycket ung Jeff Goldblum, överfaller Paul Kersheys familj efter ett besök i livsmedelsbutiken. Kersheys hustru blir ihjälslagen och dottern blir våldtagen och hamnar i chock. Detta är en mycket hård och obekväm sekvens och det fastslås cirka tio minuter in i filmen att filmskaparna inte tänker anpassa sig efter någon åldersgräns utan istället siktar på kall realism.

Kershey blir naturligtvis knäckt (något Bronson inte riktigt lyckas förmedla som skådespelare) och svärsonen tycks endast ta överfallsvåldtäkten marginellt bättre än vad dottern gjorde. För att vila upp sig och tänka på annat skickas Kershey iväg på en affärsresa där han kommer över en pistol. Vi får veta att han har varit vapenvägrare på grund av en dödsolycka som hans pappa miste livet i. Detta är sannolikt den djupaste karaktärsinsynen vi får i hela serien.

När Kershey sedan kommer tillbaka till New York och börjar ta upp till kamp mot diverse småkriminella lyckas Bronson mycket bättre med att visa upp hur Kershey slits mellan att vilja hämnas och känslan av att döda någon efter att ha varit vapenvägrare hela livet.

Filmen är bra, spännande, metodisk och slutar riktigt coolt. Notera även en diskussion på en fest i filmen angående medborgargarden och rasism - den låter som hämtad från en cafeteria på en svensk högskola idag fastän filmen är gjord 1974.

Death Wish 2 (1982)

Denna gången blir Kersheys dotter våldtagen och ihjälslagen av ett ännu vidrigare gäng än i första filmen. I gänget syns bland annat en mycket ung Laurence Fishburne.

Första filmen öppnar synnerligen mörkt, men den här filmen är rå rakt igenom. Manusförfattarna kände att karaktärsbyggandet fick vara över och att en kraftig majoritet av de som skulle vilja se filmen gjorde det bara för att se Bronson eliminera patrask från gatorna. Här är således den villrådiga arkitekten från första filmen borta och istället ser vi nu en ren mördarmaskin i Paul Kershey. 

Andra har läst: Intervju med Jonas Wolchers - Sveriges zombie- och kannibalfilmsregissör

Om du är ute efter rå action får du så du borde vara nöjd här. Det är våldsamt och innehåller dessutom en våldtäktsscen som kanske är det jobbigaste jag har sett efter den ökända scenen i Irreversible. Death Wish 2 bjuder även på en av Bronsons coolare one-liners. Absolut värd en titt!

Death Wish 3 (1985)

Om tvåan är kallhamrad och våldsam är trean våldsam på ett betydligt mer serietidningsartat sätt. Filmen skulle vara så dum i Bronsons mening, att produktionsbolaget Canon Films tvingades att ta fram en ny regissör när stjärnan vägrade att samarbeta med Michael Winner, som hade gjort seriens första filmer.

Här återvänder Kershey till New York, lagom i tid för att hitta sin gamle vän ihjälslagen av ett nytt ligistgäng. New York ser här ut som jag kan tänka mig att någon som inte bodde i New York trodde att staden såg ut. Grannskapet som Kershey besöker ser mer ut som Berlin efter en brittisk bombräd än hur du kanske tänker dig New York idag. Gatorna kontrolleras av samma ligistgäng som dödade Kersheys kompis. Naturligtvis har ingen av skurkarna en aning om vad som väntar dem när Kershey för tredje gången beväpnar sig och går till angrepp.

Filmen är riktigt kul. Den är inte nödvändigtvis bra och absolut inte smart eller subtil. Men vem skulle plocka upp en DVD som heter Death Wish 3 i hopp om att få tänka till? Trean är sannolikt den mest lättsamma i serien, men bjuder ändå på relativt hårdkokt våld. En rekommendation, även om det är en av de svagare filmerna i serien.

Death Wish 4: Crackdown (1987)

Vi är nu mitt uppe i åttiotalet och det både syns och hörs. Kershey själv ser ungefär likadan ut (men äldre) medan samtliga karaktärer runt honom kör hårt med pastellfärger och axelvaddar. Ytterligare en närstående till Kershey råkar illa ut, denna gången hans nya flickväns dotter som dör av en överdos.

Efter att snabbt ha letat upp langaren och skjutit ihjäl honom får Kershey ett anonymt telefonsamtal. På andra änden sitter Nathan White. White berättar för Kershey att han också mist sin dotter till drogerna och menar nu att alla som är involverade i droghandeln förtjänar att dö. Här blir jag väldigt glad, för White spelas av min idol John P. Ryan (skurken i Avenging Force). Han är lika bra här men får tyvärr alldeles för litet tid att skina. White börjar ge Kershey diverse uppdrag som allt som oftast går ut på att döda olika knarklangare och kriminella.

Läs också: Avengeing Force - B-filmsaction med skönt överspel

Kersheys krig mot knark utgör större delen av filmen, men mot slutet avslöjas en ganska rolig twist som höjer filmens totalpoäng. Death Wish 3 är ganska snygg och går för första gången i serien ut på att Bronson ger sig på kriminella av högre rang efter att ha spenderat de första tre filmerna med att skjuta ner ungdomsgäng och annat småpatrask. Trean är litet mindre våldsam, men vägs upp av en enastående John P. Ryan som bjuder på världens bästa överspel i rollen som Nathan White.

Death Wish 5: The Face of Death (1994)

Att de fick Charles Bronson att ställa upp igen är ganska imponerande. Bronson hade under flera år sagt att han var trött på all action han hade fått göra under 70- och 80-talet och ville nu spela litet mer krävande och djupare roller. Han är fortfarande mördarmaskinen Kershey här, men antagligen den lugnaste versionen sedan första filmen. Vilket passar bra med tanke på hans ålder, närmare bestämt 73 år. Trots detta är han i finfin fysisk form,

Denna gång består motståndet av en irländsk gangsterboss. Gangstern är spelad av Michael Parks, som medverkat i ett flertal Tarantino-produktioner. The Face of Death är verkligen inget speciellt, men känns som en helt OK avslutning på en stenhård serie. Femman är inte lika rå som tvåan och inte lika dumkul som trean. Parks är inte i närheten av en lika bra som skurk som Ryan är i fyran och Bronson är mycket tröttare än vad han var i ettan. Detta är således den svagaste filmen i serien. Jag vill dock gärna tro att om du tagit dig genom fyra filmer så borde du vilja se den avslutande filmen.

Death Wish-filmerna, rangordnade efter min smak!

• Death Wish 4: Crackdown

• Death Wish

• Death Wish 2

• Death Wish 3

• Death Wish 5: The Face of Death

Carl Österlund