De fem läskigaste filmkaraktärerna

5. Ratched – Gökboet (1975)

Kvinnliga antagonister på vita duken lyser ofta med sin frånvaro i den mansdominerade filmindustrin. Men genom åren har en handfull skådespelerskor gestaltat skurkar som skrivit in sig i filmvärldens historieböcker. Sjuksköterskan Ratched i Milos Formans mästervek Gökboet är en av dem. 

Det som gör Louise Fletchers Oscarsvinnande rolltolkning så obehagligt autentisk är hennes stirrande och likgiltiga blick; en diktator av monstruösa proportioner som endast bryr sig om att lagar och regler upprätthålls – och som drunknat i sin egen makt. Bryter du mot hennes tolkning av samhällskontraktet riskerar du hänsynslösa konsekvenser. Fråga bara Jack Nicholsons stackars karaktär R.P. McMurphy. 

Louise Fletcher kände ett sånt obehag inför sin egna rolltolkning att hon undvek att se filmen på många år. Det säger mycket.  

  4. John Doe – Se7en (1995)

Även om seriemördaren John Doe, skickligt gestaltad av Kevin Spacey, endast blottar sitt självsäkra anlete i Se7ens kritiska och minnesvärda slutskede, är det alla hans sju groteska mord som fastnar på näthinnan. Does mordiska kreativitet vet inga gränser när han exempelvis tvingar en överviktig man att äta ihjäl sig, eller en prosituterad kvinna som får sitt underliv massakrerat av en knivliknande penis-protes. Man kan bara hoppas att manusförfattaren Andrew Kevin Walker inte berättar sagor för sina barn innan läggdags.    

Se7en genomsyrar hopplöshet. Allt från Morgan Freemans pensionslängtande suckar till det traumatiserande slutet. Och allt tack vare John Does intelligens och kreativitet.

Producenter på filmbolaget New Line Cinema ville ursprungligen ändra det mörka slutet, men Brad Pitt hotade med att hoppa av produktionen om så blev fallet.  

3. Anthon Chigurh – No Country for Old Men (2007)

Även om Bröderna Coens mästerverk No Country for Old Men på pappret är en kriminalthriller, känns den stundtals som en kamouflerad skräckfilm tack vare antagonisten Anthon Chigurh, mästerlig spelad av Javier Bardem. Med ett stenanlete, stirrande blick och en bisarr Beatles-inspirerad frisyr sprider han ett stort obehag varje gång kameralinsen riktas mot honom. Likt Batmanskurken Two-Face singlar han slant om sina offers existens, och likt en annan Batman-antagonist – Jokern – går det inte att muta honom med varken makt eller pengar. Han är en tvättäkta psykopat ända ut i fingerspetsarna, och så tvättäkta att forskare och läkare har röstat fram Anthon Chigurh som den mest trovärdiga filmpsykopaten i filmhistorien. 

När Coenbröderna kontaktade Javier Bardem för rollen svarade spanjoren att han pratar knackig engelska, inte kan köra bil – och hatar våld. Joel och Ethan Coen skrattade och replikerade: ”Det är just därför vi vill ha dig.” 

2. Alien – Alien (1979)

Man kan fråga sig vilka syntetiska droger Aliens produktionsteam inhalerade i inspirationssyfte till utomjordingens utseende; den bisarra men samtidigt trovärdiga designen ger tittaren kalla kårar, och att det utomjordiska monstret verkar oförstörbart, beväpnat till tänderna med klor, har rakbladsvassa tänder och spottar frätande syra, gör inte saken bättre. Likt Steven Spielberg tillvägagångssätt med Hajen väljer regissören Ridley Scott att endast visa små glimtar av utomjordingen, och bygger suggestivt upp en klaustrofobisk terror som sannerligen lever upp till undertiteln ”In space no one can hear you scream”. 

Nog för att monstret i sig är obehagligt, blir det historiskt med en av filmhistoriens mest traumatiserande och groteska scener när den utomjordiska parasiten fortplantar sig i människokroppen, för att sedan bryta sig ut likt en fjäril ur en kokong. Det brutala filmögonblicket har för evigt etsats sig fast i publikens minne och Alien vore inte densamma utan den.

Produktionsbolaget fick stor tro på projektet när Ridley Scott visade dem sitt bildmanus, med den skräckinjagande utomjordingen, och höjde filmens budget till det dubbla. 

1. Hajen Bruce – Hajen (1975)

När psykisk och fysiskt skräck förenas är mycket vunnet i skräckfilmsgenren. När filmens antagonist dessutom är en sju meter lång vithaj på tre ton, ett djur som existerar (även om den är överdrivet stor i filmen) i verkligheten och som mänskligheten kanske fruktar som mest, är skräcken total.   

Det som gör Hajen till en av filmhistoriens mest effektiva skräckfilmer är den autentiska terrorn som Spielberg målar upp med John Williams episka musik och genidraget att endast visa rovfisken i slutet av filmen; Havet är inte människans naturliga miljö och hamnar därför i hopplöst underläge. Aldrig har en film påverkat människors badvanor som Hajen.

Över 67 miljoner gick och såg Hajen på bio när den kom. Därmed blev filmen den allra första så kallade blockbustern.