De fem bästa skräckfilmerna

Lagom till halloween och allhelgonahelgen rankar Filmtopp de fem bästa skräckfilmerna. Håller du med om rankingen?

5. Rosemary’s Baby (1968)

Med Rosemary’s Baby lade regissören Roman Polanski grunden för den psykologiska skräckfilmen. Med ett långsamt tempo bygger den mytomspunna och kontroversiella filmskaparen upp en kuslig stämning som håller publiken i ett stenhårt grepp enda fram till det chockerande slutet.

Filmen bygger på en roman av den prisade författaren Ira Levin och Polanski har varit väldigt trogen originalet. Delar av dialoger, färgscheman och kläder är identiska, och är ett av framgångsrecepten.

Aldrig har satanism känts så äkta som den i Rosemary’s Baby, mycket tack vare Mia Farrows och Ruth Gordons starka skådespeleri. Att den förstnämnda snuvades på en Oscarnominering är ett mysterium av diaboliska proportioner.

4. Get Out (2017)

Jordan Peele inspirerades av Eddie Murphys stand up-film Eddie Murphy: Delirious (1983) när han skrev manuset till Get Out. I filmen skämtar Murphy friskt om hur vita människor i skräckfilmer aldrig lämnar lämnar huset trots att ett spöke jagar dem, och om han själv hade stött på ett spöke som viskat ”get out! hade han lämnat huset direkt. Peele hade dock inte i sin vildaste fantasi trott att Get Out skulle gå från ett Eddie Murphy-skämt till en modern skräckklassiker.

Drivkraften i Get Out är det mångbottnade manuset som är trogen genren men samtidigt nyskapande. Rasismen som är filmens starka tema mixas ihop med psykologisk skräck och mystik, och resultatet blir en poppig cocktail. Och det är just mysteriet som imponerar mest; Peeles smarta berättande tvingar publiken till en intensiv hjärngymnastik under nästan två timmar. Tittaren vrider och vänder på alla möjliga pusselbitar och när alla till slut faller på plats är aha-upplevelsen monumental.

Jordan Peele blev den första afroamerikanska regissören att vinna en Oscar för bästa originalmanus.

3. Alien (1979)

Innan Ridley Scott tog sig an arbetet med Alien var rymdskräck ett tämligen outforskat fenomen på vita duken. Stanley Kubrick hade snuddat vid temat med År 2001 - ett rymdäventyr (1968), men innan 1979 hade ingen regissör riktigt vågat. Scott arbetade dessutom i motvind med produktionen eftersom inget filmbolag ville producera filmen på grund av dess blodiga inslag. Till slut gav 20th Century Fox med sig med kravet på att tona ner blodet.

Psykologin spelar en avgörande roll i Alien och undertiteln ”In space no one can hear you scream” är lika träffsäker som monstrets mordstatistik. Den klaustrofobiska terrorn att vara inlåst i ett rymdskepp är en lika stor plåga för såväl besättningen som för publiken.

Alien står för en av filmvärldens mest groteska scener när den utomjordiska parasiten fortplantar sig i människokroppen, för att sedan bryta sig ut likt en fjäril ur en kokong. Det brutala filmögonblicket har föreviga etsats sig fast i publikens minne och filmen vore inte densamma utan den.

Sigourney Weaver blev stjärna över en natt och har inspirerat många, starka kvinnliga protagonister på vita duken.

2. Hajen (1975)

Hajen bygger på en roman av Peter Benchley och storyn är inspirerad av en rad hajattacker i New Jersey 1916. Under tolv dagar satte en eller flera hajar skräck i badgästerna och misstankarna har i efterhand riktats mot arten tjurhaj, som är känd för sin aggressivitet och anpassning till såväl salt som sött vatten, och inte den klassiska vithajen som är filmen antagonist.

Knappt ett år efter bokens publicering köpte en ung och okänd Steven Spielberg rättigheterna. Filmen satte begreppet ”Blockbuster” på kartan efter att ha spelet in över 470 miljoner dollar världen över, och blev Spielbergs genombrott. Resten är historia, men inspelningen av Hajen blev slitsam och ska enligt honom vara tillsammans med Rädda menige Ryan och Ready Player One den tuffaste i stjärnregissörens karriär.

Det som gör filmen till en av filmhistoriens mest effektiva skräckfilmer är den autentiska terrorn som Spielberg målar upp med John Williams episka musik och genidraget att endast visa rovfisken i slutet av filmen; Havet är inte människans naturliga miljö och hamnar därför i hopplöst underläge. Aldrig tidigare hade en film påverkat människors badvanor som i Hajen.

Peter Benchely insåg i efterhand att filmatiseringen av hans bok spädde på hajars dåliga rykte och arbetade fram till sin död som haj-aktivist i syfte att skydda det marina ekosystemet.

1. The Shining (1980)

The Shining är ett skolboksexempel på hur en film ska göras; den är perfektion rakt igenom. Aldrig har musik, klippning, foto och story varit så otroligt sammansvetsade som i Stanley Kubricks mästerverk.

Filmen bygger på Stephen Kings klassiska roman från 1977, men är inte alltid trogen originalet, vilket fick King att visa sitt missnöje genom att producera en tv-film från 1997. Boken är bra men Kubrick lyckas med konststycket att överträffa den med hästlängder.

Smeknamnet ”perfektionisten med OCD” grundar sig i Kubricks förkärlek för omtagningar. Scenen där tennisbollen rullar in i Dannys leksaker tog femtio tagningar innan han var nöjd. Eller den klassiska ”Here’s Johnny!”-scenen krävde 60 dörrar och tre intensiva inspelningsdagar att slutföra. Både Jack Nicholson och Shelley Duvall har påpekat att tack vare Kubricks envishet i att få ut maximalt av sina aktörer, är inspelningen av The Shining den mest ansträngande i skådespelarnas karriärer. Duvall drabbades av ett nervöst sammanbrott under inspelningen som ledde till mindre psykos och håravfall.

Stämningsfull musik är den viktigaste ingrediensen i en framgångsrik skräckfilm och i The Shining är tonerna från kompositörerna Wendy Carlos och Rachel Elkind är en uppvisning i stämningssättning, som förtjänar att utbrista i ett stort ”da capo”. Varenda liten ton spär på den växande, spöklika stämningen som genomsyrar hela filmen.

The Shinings odödliga framgång är inte Stephen Kings förtjänst utan Stanley Kubricks. När dagen kommer då filmhistoriens bästa regissörer ska rankas hamnar Kubrick på en ohotad förstaplats. Ingen slår honom i perfektion.