5 bästa filmerna om rån

5. Drive (2011)

Drives sylvassa och ultrasnygga estetik gjorde den till kultfilm över en natt. Den danska regissören Nicolas Winding Refn har lyckats med konststycket att göra en simpel hämndstory efter ett misslyckat rån till ett estetiskt mästerverk. Det chockerande våldet exploderar med samma kraft som en panikångestattack och håller tittaren i ett stenhårt grepp.

Biljaktsscenerna är välgjorda tack vare det utsökta fotot och avsaknaden på överflödig stämningsmusik. Det retroinspirerade soundtracket är i väldigt bra synk med det visuella, och det blir stämningsfullt — för att inte säga coolt — när Ryan Gosling cruisar runt i ett neon-sprakande Los Angeles i takt med den jukebox-klingande låten ”Nightcall”, framförd av den franska electrohouse-artisten Kavinsky.

Mystiken kring Ryan Goslings lågmälda huvudperson utan tilltalsnamn (han benämns endast som ”Driver” i filmen) är ett annat framgångsrecept, och flickidolen bemästrar rollen med bravur. Han blir duktigt uppbackad av Oscar Isaac, Carey Mulligan, Bryan Cranston och Albert Brooks som alla glänser i sina biroller. Den sistnämnda Brooks hade innan Drive inte gjort en minnesvärd roll på åratal.

Trots att Drive anspelar på bilkörning saknar Nicolas Winding Refn körkort och har kuggat uppkörningen ett flertal gånger.

4. The Town (2010)

Ben Affleck spåddes en lysande karriär när han tillsammans med bästisen Matt Damon 1998 tog hem Oscarn för bästa originalmanus för Good Will Hunting. Blott 25 år gammal vid tillfället hade dörren öppnats till Hollywoods smörgåsbord, och starten såg till en början planenlig ut med roller i storfilmerna Armageddon, Shakespeare in love och Pearl Harbor. Men när rollerna i Daredevil och Jennifer Lopez-filmen Gigli, som var hans flickvän vid tillfället, utvärderades konstaterade många i branschen att man hade överskattat Ben Affleck. Det skulle dröja för storrollerna att återvända igen. Han var först tvungen att bli regissör och spela huvudrollen i sina egna filmer.

Genombrottet kom 2007 i första filmen i Gone Baby Gone, baserad på bestsellern med samma namn skriven av Dennis Lehane, och med Ben Afflecks lillebror Casey Affleck i huvudrollen. Tre år senare hade hans andra film The Town premiär, som är en kärleksförklaring till Boston och till stadsdelen Charlestown, där majoriteten av alla professionella rånare håller till. Handlingen är centrerad kring en grupp rånare från just Charlestown, ledda av huvudpersonen och tillika antihjälten Doug MacRay (Ben Affleck) som inleder en relation med ett rånvittne. Samtidigt är den ettrige FBI-agenten Adam Fawley (spelad av Jon Hamm) honom och hans gäng hack i hälarna.

Med The Town har Affleck lyckats skapa en story kring en grupp intressanta karaktärer, ett smart manus och gedigen actionspänning.

Efter premiären av Justice League har det pratats om i fall Ben Affleck ska fortsätta som Batman. Hans uppenbara misslyckande med att axla manteln av Christian Bale sägs vara orsaken och det har ryktats om att Jake Gyllenhaal ska ersätta. Vi får hoppas att den gode Ben börjar spendera mer tid bakom kameran på regissörstolen. Där gör han sig bäst.

3. Bonnie and Clyde (1967)

Den verklighetsbaserade Bonnie and Clyde är en mångbottnad film. Den är vid första anblicken en kärleks- och mördarhistoria. Tittar du igen är filmen en samhällskritisk skildring av samhällsrebellen, och tittar du en tredje gång är den en exploration av mänskligt handlande som för tankarna till Fjodor Dostojevskijs historiska roman Brott och straff.

Faye Dunaway spelar den unga servitrisen Bonnie Parker som förälskar sig i kåkfararen Clyde Barrow, och tillsammans ger sig båda iväg på en rånorgie genom Amerika.

Och det som gör filmen så bra är att den är sann, och är en av de tidiga pionjärerna inom biografigenren. Den var även banbrytande i sin våldsporträttering som på den tiden forfarande var småtabu. Den legendariska filmjournalisten Roger Ebert kallade filmen för ett mästerverk och var hans första recenserade storfilm. Han hade vid tillfället endast arbetat som filmrecensent i drygt sex månader.

2. Hell or High Water (2016)

”I’ve been poor my whole life, like a disease passing from generation to generation. But not my boys, not anymore.”

Repliken kommer från Chris Pines karaktär Toby Howard, som rättfärdigar sina och broderns bankrån inför filmen protagonist, polischef Marcus Hamliton, spelad av Jeff Bridges. Bröderna har rånat banker i syfte att rädda sina föräldrars ranch, som hotas av bankernas girighet när olja vilar under gården likt en nergrävd piratskatt.

Hell or High Water är en samhällskritisk skildring av ett polariserat södra USA, där fattigdomen är lika påfrestande som tinitus efter en öronproppsfri dödsmetalkonsert. Filmen kräver inte att tittaren ska ta ställning i frågan om rätt eller fel, utan förmedlar enbart förståelse och empati för huvudpersonernas gärningar utifrån deras förutsättningar. Jeff Bridges är Jeff Bridges-bra i rollen som motpolen och tillika sheriffen Marcus, men det är kemin mellan bröderna Tanner och Toby, spelade av Ben Foster och Chris Pine, som är filmens mittpunkt. Främst Ben Fosters porträtt av den vilde storebrorsan är väldigt minnesvärd. Deras syskonkärlek och drivkraft är lika svårrubbad som ett svensk skattesystem, och gör det omöjligt för tittaren att inte känna empati för huvudpersonernas handlingar — lagliga som olagliga. Hell or High Waters röda tråd är tidlöst aktuellt och går att applicera på vårt avlånga land, som tidigare var befriad från samhällsklyftornas orättvisor, men är nu mer aktuellt än någonsin.

Filmen är utsökt fotograferad och fotografen Giles Nuttgens har med sin lins fångat Texas naturlandskap med stor poesi, och för tankarna till Roger Deakins arbete i en annan sydstatsfilm, No Country for Old Men.

1. Heat (1995)

I Heat har regissören Michael Mann med ett penseldrag målat upp ett pulserande neon-sprakande Los Angeles, där en hel drös intressanta människor bor, och som publiken får lära känna ända in på skinnet. Al Pacino spelar den ettriga och extremt jobb-dedikerade kommissarien Vincent Hanna som jagar den professionella rånaren Neil McCauley (Robert De Niro) och hans liga. Lika mycket tyngd läggs på att berätta huvudpersonernas yrkesval som privatliv, och alla människor påverkas av de båda skådespelargiganternas handlingar. Stålestetiken har inspirerat många filmskapare, exempelvis Christopher Nolans episka The Dark Knight, men även verkliga yrkeskriminella.

Men Heat är så mycket mer än en actionladdad rånfilm. Filmen är en karaktärsstudie av närmast bibliska proportioner där firman Pacino-De Niro är ryggraden, superbt uppbackade av Val Kilmer, Jon Voight, Ashley Judd, Natalie Portman, Tom Sizemore och många fler. Och oavsett om karaktärerna råkar vara på fel sidan av lagen spelar det ingen roll; du kommer att sympatisera med dem oavsett. Det finns ingen film som personifierar båda sidorna av lagens mynt lika pricksäkert som Michael Manns mästerverk.

Heat är en citatmaskin, som dryper av minnesvärda scener, och bäst är den numera legendariska kafé-scenen mellan huvudpersonerna och tillika filmvärldens giganter, Al Pacino och Robert De Niro, där varje ord som utbyts i den djupa dialogen är poesi.

Los Angeles, den mytomspunna amerikanska staden lever i allra högsta grad tack vare Manns karaktärstudie som saknar motstycke i dagens kriminalfilmer.