Arrival (2016)

Utomjordiska farkoster anländer till Jorden. Det är oklart vad utomjordingarna vill, eftersom de endast med jämna mellanrum släpper in människor till dem. Lingvisten Louise Banks (Amy Adams) kallas in för att kommunicera med dem, och tillsammans med fysikern Ian Donnelly (Jeremy Renner) måste hon försöka svara på frågan om vad utomjordingarna vill samtidigt som världen reagerar, många gånger våldsamt, på deras närvaro.

Science fiction är min absoluta favoritgenre. Och jag gillar det mesta inom genren, så länge det är välgjort. Det känns som att det finns lika många sätt att dela in science fiction-filmer i underkategorier som det finns filmer. Men för att i enkla drag bryta ned genren, kan vi säga att det dels finns de explosiva äventyrsfilmerna, i stil med Star Wars och Star Trek, och de som använder science fiction som en utgångspunkt för filosofiska funderingar. Arrival tillhör alltså den sistnämnda underkategorin.

LÄS OCKSÅ: 10 sci-fi-filmer de flesta inte sett

Filmens regissör, kanadensaren Denis Villeneuve, har tidigare regisserat kontemplativa filmer som Prisoners och Sicario, som blottlägger människans mörkaste sidor. Därför förväntade jag mig att en science fiction-film av honom också skulle vara kontemplativ. Och han gjorde mig inte besviken. Arrival för tankarna till filmer som Närkontakt av tredje graden och Kontakt, främst eftersom den handlar om en första kontakt med en utomjordisk ras som inte attackerar det första de gör, till skillnad från exempelvis filmer som Independence Day och dess uppföljare, som börjar med ett ”Hej” och sedan leder till fullskaligt krig.

Louise är först livrädd när hon möter de mystiska utomjordingarna, men blir snabbt den enda som verkar förstå deras språk, både bildligt och bokstavligt talat. Det är en intressant process, där vi får följa med, steg för steg, i problematiken med att kommunicera med varelser som inte snabbt lär sig människornas språk. Men denna del hade gärna fått gå lite snabbare, eftersom filmens handling tar fart först efter att Louise lärt sig utomjordingarnas språk.

Jag gillar Villeneuves filmer eftersom han verkar ge blanka fan i att använda sig av Hollywoods formler. Visst bjuds publiken på spänning i både Prisoners och Sicario, men det är inte spänningen som är central i filmen, utan människan och dess mentalitet. I Arrival är Villeneuves motvilja till formlerna däremot lite problematisk, eftersom en mer regelrätt dramaturgisk spänningsbåge snyggare hade förstärkt känslan av att insatserna i filmen är höga och fått oss att svetta ännu mer.

***VARNING FÖR SMÄRRE SPOILER***

Man brukar prata om filmer som har en twist på slutet. Ett av de bästa exemplen på detta är Sjätte sinnet, M Night Shyamalans genombrottsfilm, som bjuder oss på en ordentlig twist i slutet på filmen. Villeneuve blåser dock byxorna av Sjätte sinnet med Arrival. För hans slut anammar principen om att utomjordingar varken tänker eller fungerar som vi gör. Detta resulterar i att man inte ens kan prata om en twist längre. För en twist är ju en ”skruvning” om man ska översätta det direkt till svenska. Här pratar vi dock inte om twist; filmens slut gör att hela filmen är cirkulär i sin utformning.

Det är inte alltid så lätt att betygsätta film. Arrival har genomgående bra rollprestationer av Adams, Renner och Whitaker, men lider, som sagt, av ett lite segt mittenparti och att det aldrig känns så spännande som det borde göra. I vanliga fall hade detta gjort att jag inte kunnat sätta ett högre betyg på filmen. Men de partier som bevisar att Villeneuve tagit till sig principen om utomjordisk mentalitet, gör att filmen känns nyskapande. Och när jag, en cynisk och ärrad filmkritiker, kan säga att jag aldrig upplevt något liknande tidigare, är ett högre betyg inte bara tänkbart, det är självklart.

Bäst: Filmens cirkulära berättande.

Sämst: Den låga spänningsnivån.