Andreas gnäller på regissörer

Regissören styr filmen och sätter tonen. Det är regissören som bestämmer hur dialogen framförs, hur scener filmas, vilket tempo filmen ska ha, vad som är filmens centrala tema och ett hundratal andra aspekter. En film kan bygga på det bästa källmaterialet, ha branschens bästa skådespelare och ha en väl tilltagen budget, men om regissören inte vet vad hen sysslar med, kan hela skiten braka samman i ett totalhaveri.

Jag kanske bör förtydliga att haveriet jag pratar om är konstnärligt, inte ekonomiskt. Av någon anledning får männen på den här listan fortsätta göra filmer, trots att de uppenbarligen är jävligt dåliga på det. En av orsakerna till att de får fortsätta göra filmer är just att filmerna drar in pengar, vilket är det enda viktiga i Hollywood.

Bara tre män

När jag skrev om skådespelare och skådespelerskor letade jag fram fem av varje. Den här gången blir det alltså bara tre. Och samtliga är män; det kommer ingen lista med kvinnliga regissörer jag avskyr. Det är på sin plats att jag förklarar mig lite.

Det är ont om kvinnliga regissörer. Jag håller med alla de som säger att de får för lite utrymme. Detta gör inte bara att det finns väldigt få kvinnliga regissörer. Det betyder även att de kvinnliga regissörer som får göra filmer oftast är bra. Inte ens de sämsta kvinnliga regissörerna är i närheten av att vara lika kassa som männen på den här listan.

Som exempel kan vi ta Catherine Hardwicke, som regisserade "Twilight", en film jag ofta tar upp som ett exempel på en dålig film. Det är en kass film av flera olika anledningar. Mycket av detta kan skyllas på regissören, Catherine Hardwicke. Saken är den att Hardwicke även gjorde Tretton, som är en väldigt bra film om en ung tjej som hamnar i en destruktiv spiral. När Hardwicke gjorde Tretton gick det att se tydliga stilistiska val. För att inte tala om hur bra dialogen är framförd av samtliga skådespelare. Manuset till Tretton skrevs bland annat av Hardwicke själv. Det var en film där hon hade nästan full kontroll. När hon sedan gjorde Twilight fick hon en stor budget och ett fruktansvärt svagt källmaterial att förhålla sig till. Vad jag försöker säga är att Catherine Hardwicke kan göra bra filmer under rätt förutsättningar.

Anledningen till att listan endast innehåller tre namn är för att jag inte avskyr några andra regissörer lika mycket som jag avskyr dessa. Ni som undrar varför Uwe Boll, en av filmindustrins mest ökända regissörer, inte är med på listan, kan få ett enkelt svar; hans rykte är så dåligt att jag helt enkelt inte har sett hans filmer.

Anledningen till att jag ändå sett många av filmerna gjorda av nedanstående regissörer, är för att många av deras filmer är väldigt populära. Jag ville veta varför de är populära.

Det korta svaret är: Det smäller mycket och folk gillar lättklädda kvinnor.

Men nu ska vi alltså prata om varför de är kassa.

Den här gången tänker jag börja med den störste av dem. Sedan följer hans “lillebror”. Den sista regissören på listan lyckas med konststycket att vara sämre än båda.

Michael Bay

Det kommer nog knappast som en överraskning att Michael Bay är med på den här listan. Bay är ökänd för att göra filmer som är fullproppade med bombastisk action, men med väldigt lite substans. Det finns till och med ett begrepp för hans ”stil”; Bayhem.

Michael Bay är en regissör som bara blir sämre och sämre på de berättande aspekterna av filmskapandet. Ju längre tid som går, desto mindre bryr han sig om att utveckla karaktärer och desto mer energi lägger han på de bombastiska sekvenserna, som är sammanbundna med en extremt tunn tråd.

Nu finns det kanske actionfantaster som menar att det viktiga i actionfilmer är att actionsekvenserna är coola. Jag skulle dock vilja belysa det faktum att om vi i publiken inte förstår karaktärernas motivationer, vad som driver dem framåt, bryr vi oss inte lika mycket om vad som händer med dem.

Ta de två första Bad Boys-filmerna som exempel, de är båda regisserade av Bay. Vid en jämförelse mellan de två filmerna går det att se hur Bays ”stil” utvecklas. Bad Boys från 1995 var Michael Bays långfilmsdebut. Den har ändå en hyfsad story med en rätt tydlig röd tråd. I Bad Boys hotas huvudkaraktärernas avdelning med nedläggning och Mike (Will Smith) söker rättvisa för mordet på sin vän. Det är rätt bra motivationer för våra hjältar. I Bad Boys II, som kom 2003, funderar Marcus (Martin Lawrence) på om han inte vill byta partner medan Mike har ihop det med en kvinna som rör till det ytterligare i partner-relationen med Marcus. Det är lite mer pissljumna motivationer. Bay höjer visserligen insatserna i sista akten, men det känns så jävla klumpigt att jag sträcker mig efter skämskudden.

Jag såg en analys av Bays stil. Den belyste det faktum att Bay nu för tiden nästan bara har dynamiskt filmade sekvenser. Med andra ord är kameran, människorna och bakgrunden i ständig rörelse. En statisk sekvens, alltså med en stillastående kamera och någorlunda lite rörelse i bild, är något han nästan verkar ha glömt finns (samma video tar upp David Fincher som Bays raka motsats, då Fincher nästan bara filmar med en statisk kamera). Resultatet är att actionsekvenserna i Bays filmer blir rörigare och rörigare, eftersom han verkar vilja att mer saker händer i varje bildruta för varje film han gör. Folk skjuter i alla riktningar och massiva explosioner avlöser varandra. Trots detta känns det sällan som att våra hjältar befinner sig i fara. Ibland går det så snabbt att vi missar saker. Som en transformer formad som en försäljningsautomat för Oreo-kakor i Transformers: Age of Extinction från 2014.

"6 Underground", Michael Bays senaste film, är ett typiskt exempel på Bayhem. Istället för att presentera karaktärerna genom dialogen eller deras handlingar, slänger han upp deras namn/nummer på skärmen tillsammans med deras roll i teamet, lite som i ett TV-spel. Filmen inleds med en väldigt lång och rörig biljakt, som inte har någon större inverkan på handlingen. Det bara körs snabbt, skjuts mycket och så är det en kille som springer på hustaken.

Hjältarna i "6 Underground" ska drivas av någon sorts altruism, men det är inget som reflekteras i varken vad de säger eller gör. Dessutom har de inledningsvis principen att lämna sina egna i sticket, vilket är ytterligare en anledning till att vi inte knyter an till karaktärerna. Detta trots att Ryan Reynolds spelar huvudrollen. Och Reynolds är alltså killen som nästan får oss att gunga lite rytmiskt i våra fåtöljer medan han massakrerar skurkar på löpande band i Deadpool-filmerna, ackompanjerad av exempelvis Dolly Partons 9 to 5.

Jag har sagt det förut. Jag säger det igen; Michael Bay åldras som mjölk.   

Peter Berg

Anledningen till att jag inledningsvis kallade Peter Berg för Michael Bays ”lillebror” är för att Berg försöker efterhärma Michael Bay. Och han gör det dåligt.

Ett typexempel är när Berg försöker efterlikna Bays dynamiska stil. I en Bay-film är alltså kamera, karaktärer och bakgrunden i rörelse. Detta gör att det känns lite som att något händer fastän det egentligen inte händer så mycket. Men visst det rätt coolt ut. När Berg gör det, är det bara kameran som är rörelse. Med andra är det bara en panorering av en skådespelare som inte gör något särskilt. Inte riktigt lika coolt. Vi kan bland annat se prov på detta i Battleship, som alltså är en filmatisering av spelet Sänka skepp.

Det känns som att Peter Berg är en regissör som inte faktiskt vet hur en film görs. Han verkar inte riktigt första det här med den berättande delen av sitt jobb, vilket skulle kunna sägas vara den viktigaste delen. Något som Berg gör som Bay inte gör, är att han lägger lite energi på sina karaktärer. Och det är här jag verkligen irriterar mig som mest på Berg. För det är lite som att han gick på första lektionen som handlade om hur karaktärer presenteras och sedan missade de två andra lektionerna, som handlar om karaktärsfördjupning och konfliktförlösning.

I "Mile 22" läggs det en hel del tid på att presentera Alice (Lauren Cohan), som har ett problematiskt privatliv. Vi får bland annat se ett skype-samtal hon har med sitt barn och sin ex-make. Vi får även ta del av lite av James Silvas (Mark Wahlberg) bakgrundshistoria. Han ska tydligen vara jättesmart. Inget av detta följs upp ordentligt senare i filmen. Berg gör liknande misstag i nästan alla sina filmer. Det gör att hans filmer alltid känns halvfärdiga.

"Deepwater Horizon" är baserad på verkliga händelser och handlar om en olycka ute på en oljerigg. Det är alltså en katastroffilm. I denna film lägger Berg så pass mycket tid på att presentera sina karaktärer att det tar en timme innan vi kommer till katastrofen. Den långa presentationen av karaktärerna har sedan ingen större inverkan på filmens handling.

Det är inte heller som i andra katastroffilmer där våra hjältar måste ta itu med kris efter kris efter kris. I Deepwater Horizon måste folk mer eller mindre bara ta sig från punkt A till punkt B, vilket de gör utan några större bekymmer. Berg lyckas alltså med konststycket att göra en katastroffilm som varken har karaktärsutveckling eller särskilt många katastrofer. Och ändå fortsätter studiorna att anlita honom.

Varför?

Det känns som en gåta värdig en Batman-skurk.

Paul W.S. Anderson

Paul W.S. Anderson får INTE förväxlas med Paul Thomas Anderson, som har gjort mästerliga filmer som Boogie Nights, Magnolia och There Will Be Blood. Paul W.S. Anderson får INTE heller förväxlas med Wes Anderson, som gör färgsprakande, gemytliga och roliga filmer som The Royal Tenenbaums, The Life Aquatic with Steve Zissou och The Grand Budapest Hotel. Paul W.S. Anderson är alltså mannen som regisserat fyra av Resident Evil-filmerna. Och en del annat skräp.

Anderson är den värsta av dem alla när det kommer till en röd tråd. Det går hyfsat bra i filmer som Mortal Kombat och Deathrace. Båda filmerna handlar om dödliga tävlingar. Först har vi ett litet kvalmoment, sedan en lite svårare tävling och så en avslutande tävling där hjälten (förhoppningsvis) vinner. Inte ens Anderson lyckas sabba det. Däremot lyckas han sabba många dialogsekvenser. Deathrace innehåller bland annat följande replik:

”Okay, cocksucker. Fuck with me, and we'll see who shits on the sidewalk.”

Jag har sett alla utom en av Resident Evil-filmerna. Det tror jag i alla fall. Det är lite svårt att hålla koll på dem, just på grund av att filmerna inte har någon egentlig röd tråd eller karaktärsutveckling. De har inte heller vidare mycket logik, vilket gör det ännu svårare att hänga med i dem. Jag är fullt medveten om att en TV-spelsfilm som handlar om zombies och diverse andra biologiska vapen inte behöver vara lika logisk som exempelvis en verklighetsbaserad film som Schindler’s List.

Men någon jävla måtta får det vara. Det finns karaktärer som dör i en Resident Evil-film och återvänder i en annan för att de är… kloner? Varje film slutar med en slutstrid, vilket borde betyda att hjältarna äntligen segrat. Men sedan dyker lik förbannat samma skurk och elaka organisation upp i nästa film igen. När jag kom fram till fjärde filmen gav jag upp om att förstå deras konstiga logik.

Anderson har en stil som kan beskrivas som flashig. Han har vissa likheter med Bay. Det är många actionsekvenser där folk, oftast Alice (Milla Jovovich, Andersons fru) flyger genom luften och skjuter jättemycket. Anderson tycker även om sekvenser där horder av zombies eller dylikt springer mot våra hjältar. Trots att det är många människor i rörelse i Andersons filmer blir det aldrig särskilt spännande. Detta beror dels på att han gör samma saker om och om igen. Det beror även på att hans karaktärer aldrig utvecklas efter att de presenterats, precis som i alla Bergs filmer. Alice har varit huvudkaraktären i fem filmer, men jag känner fortfarande inte att jag känner henne eller förstår hennes motivationer. Hon ska stoppa skurkarna för att de är elaka och vill… vad är poängen med att förvandla hela världens befolkning till zombier nu igen?

Paul W.S. Anderson har dock inte bara gjort Resident Evil-filmer. Han har även gjort Pompeii, ett otroligt kasst plagiat på Gladiator där det mest anmärkningsvärda är Kit Haringtons tvättbräda och Kiefer Sutherlands fruktansvärda ”engelska” dialekt. I upplösningen i filmen får vi se hur det kan gå när praktikanten får göra de visuella effekterna.

Anderson regisserade även den första "Alien vs. Predator". Dessa två varelser hade redan skrämt skiten ur biopubliken i sina egna blodiga franchises. Sedan kom någon på idén att göra ett TV-spel där de två monstren möts. Spelet blev väldigt populärt och fick ett antal uppföljare. Det kom även ett antal serietidningar och romaner där de två monstren möttes. Förväntningarna på filmen var enorma.

Grundpremissen för "Alien vs. Predator" är rätt enkel. En grupp arkeologer, ledda av den rike Charles Weyland (Lance Henriksen), hittar ett tempel på Antarktis samtidigt som en grupp unga yautja (predators) ska genomgå sina mandomsprov (eller motsvarande; jag har inte riktigt koll på hur det funkar med kön för yautja) genom att jaga xenomorpher (aliens).

Filmen har många problem. Jag kommer här ta upp tre av dem. För det första hade filmen en lägre åldersgräns, vilket gör att actionsekvenserna blev väldigt blodfattiga. För det andra har Anderson försökt göra en actionfilm där två monster slåss, vilket gör att de läskiga monstren inte känns läskiga längre; utan rädda människor tappar båda monstren mycket av sin tjusning. Det tredje problemet är, återigen, att Anderson inte har lagt någon energi på karaktärsutveckling, vilket gör det svårt för oss i publiken att relatera till karaktärerna och bry oss om ifall de lever eller dör.

"Alien vs. Predator" skulle ha kunnat bli den första filmen i ytterligare ett populärt franchise.

Men Paul W.S. Anderson lyckades alltså ta kål på hypen. Det känns till och med som att han tog kål på all potential för kombinationen av Aliens och Predators. Inte bara som filmer, utan som serietidningar, böcker och spel.

Bra gjort, Paul, din jävla klåpare.

För mer gnäll, läs Andreas gnäll på skådespelare han avskyr och skådespelerskor han avskyr.