Amerikanska TV-serier

Wet Hot American Summer: First Day of Camp (2015-)

Titel: Wet Hot American Summer: First Day of Camp (2015-)
Skapare: David Wain och Michael Showalter
Med: Bradley Copper, Amy Phoeler, Elizabeth Banks m.fl.

Genre: Komedi

Innan de blev stjärnorna de är idag medverkade skådespelarna Bradley Copper, Amy Phoeler, Elizabeth Banks, Christopher Meloni, Janeane Garofolo och Paul Rudd i filmen Wet Hot American Summer (2001). Filmen är en kultklassiker som handlar om ett gäng tonåringars sista dag på en lägerskola sommaren 1981. Kultstämpeln kom av att skådespelarna egentligen var allt för gamla för att spela sina sexton år gamla rollfigurer.

När filmens regissör David Wain återskapar Camp Firewood i den nya serien Wet Hot American Summer: First Day of Camp återförenas skådespelarna. I TV-serien kretsar handlingen istället i början av lägerskolan och åldersspannet mellan skådespelare och rollfigurer är nu verkligen absurt. Flera av skådespelarna har idag passerat fyrtioårsstrecket.

Serien berättar historier om hur bl.a. olika par från filmen blev tillsammans, hur krigsveteranen Gene verkligen blev kock och inte minst var den omtalade konservburken kom ifrån. Jag vill flagga för att humorn i Wet Hot American Summer: First Day of Camp är av den typ du antingen älskar eller hatar. Tittaren blir nämligen serverad en stor portion metahumor kryddad med härlig satir. Humorn i sig är ständigt överdriven och alla vitsar dras så pass långt att det blir roligt.

När filmen kom var den absurda metahumorn någonting friskt och annorlunda och i serien försöker Wain och Showalter att leverera samma komik, något som inte fungerar lika bra då humorn är alltför vanlig idag. Många av skämten i serien tillför alltså ingenting nytt och är, i mitt tycke, verkligen tråkiga. Enligt Wain är serien skriven med förhoppningen om att den också kan rikta sig till en publik som inte sett filmen, men jag tror definitivt att det är roligare om du har koll på vad som händer i filmen eftersom många skämt i serien refererar till den. Om du inte har sett filmen kan flera poänger gå förlorade och vissa scener falla platta.

Trots att seriens humor inte alltid är skarp finns det stunder då den är väldigt underhållande och det är kul att se hur Netflix tar upp kampen på allvar med HBO.

 The Americans

Serie: The Americans  säsong 1 (2013-)
Skapare: Joseph Weisberg
Med: Keri Russell, Matthew Rhys, Noah Emmerich, Annet Mahendru, Margo Martindale m. fl.

Genre: Thriller, drama

Året är 1981 och USA har precis röstat fram Ronald Reagan som president. Nationens nya ledare kommer beskrivas som en av de mest konservativa och kommunistfientliga presidenter som regerade under efterkrigstiden.

Långt i öster, i kommunistbältets hjärta Moskva, sitter generalsekreteraren Brezjnev och styr sitt Sovjet. Han har nyligen beordrat en invasion av Afghanistan. Brezjnev har också byggt upp en organisation som fått kodnamn ”Centret”. Centret har som syfte att utbilda ryska spioner till att infiltrera det amerikanska samhället under täckmantel.

Två av dessa spioner är paret Jennings. Under många år har de levt och verkat under sina påhittade amerikanska identiteter: Philip (Rhys) och Elizabeth (Russell). De lever i en förort till Washington, har två barn tillsammans och driver en resebyrå. Självklart är allt bara en del av täckmanteln.

När barnen har somnat klär Elizabeth på sig blond peruk och den lilla svarta med uppdrag att förföra någon fanatisk sexgalen politiker. Allt för att få fram värdefull information. Under tiden tar maken emot Centrets krypterande meddelanden. Paret Jennings är de perfekta KGB-spionerna.

En dag flyttar FBI-agenten Stan Beeman (Emmerich) in i grannhuset. Han jobbar med att kartlägga KGB:s ”sleeper-agenter” men är än så länge ovetande om sina grannars bakgrund. Paret Jennings är däremot väl medvetna om Beemans uppdrag och jobbar hårt för att bli bundis med sin nya granne. Katt och råtta-leken drar sakta men säkert igång.

The Americans har verkligen en riktigt cool story. Dessutom kryddas handlingen med inslag ifrån verkliga händelser under Kalla Krigets 80-tal. Som tittare är det riktigt kul att reflektera över hur mycket, eller lite, de båda sidorna Öst och Väst egentligen vet om varandra. Ett felsteg och kärnvapenbomberna kan vara ett faktum.

Genom avsnitten får paret mängder av uppdrag med samma betydelse, ”Mother Russia” framför allt! Gång på gång utspelar sig både en inre och yttre konflikt mellan Philip och Elizabeth. Efter mer än tjugo år i staterna, vad är då egentligen hemma? Seriens andra dimension kretsar kring frågeställningen om vad som är den rätta ideologin och runt parets speciella och konstgjorda relation.

Vad är det då som gör att The Americans inte lyckas förtrolla mig?

Kan det beror på att när paret Jennings pratar ryska i olika återblickar så pratar det engelska med rysk brytning? Eller på att Matthew Rhys som spelar Philip till och med dubbas under en scen? Uteblir magin för att deras förklädnader under uppdragen är ännu sämre en vad Val Kilmers karaktär hade i The Saint (för oss få som fortfarande minns den rullen)? Nej. Svaret är helt enkelt att det aldrig blir riktigt spännande.

Trots det fantastiska utgångsläget ger inte pulsmätaren några höga utslag. För varje avsnitt som går uppstår ett nytt uppdrag med nya motiv. Kanske är det också där problemet ligger? Att handlingen spretar och därmed förhindrar The American att växa till något större? Dessutom spelar inte Matthew Rhys tillräckligt bra. För att vara en utbildad schakal vars personlighet ska vara skiftande, agerar han hela tiden för likartat.

När serien väl ger mig hjärtklappning beror det främst på det märkliga och hysteriska låtval som ska vara representativt för tidsepoken och inte på att handlingen är särskilt spännande. Det hade varit bättre att lägga mer krut på att anpassa miljöerna efter berättelsens tidsanda än att låta musikvalet stå för en sån stor del av jobbet. Av och till kunde historien lika gärna utspelats sig under nutid.

Kuriosa: Serien är inspirerad av den ryska spionring som sprängdes i USA 2010. Seriens upphovsman, den tidigare CIA-agenten Joseph Weisberg, förflyttade händelserna till början av 1980-talet och baserade personerna på kollegor med liknande uppdrag. På grund av Weisbergs tidigare yrke behöver dock FBI, enligt manusförfattaren själv, godkänna alla manus.

Stalker (2014-)

Serie: Stalker (2014-)
Skapare: Kevin Williamson
Med: Dylan McDermott, Maggie Q, Victor Rasuk m.fl.

Genre: Thriller

En detektivbyrå i Los Angeles är specialiserade på att investigera stalkers (förföljare).

Anslaget för hela serien sätts i en öppningsscen där en kvinna utanför sitt hem krockar med sin stalker och jagas ut till bilen där hon tänds på eld och dör i en explosion.

När vi först introduceras för detektivbyråns ledare Beth Davis (Maggie Q) förklarar hon naturen som ligger hos en stalker. De betraktar dem så som vi betraktar djur.

”Över sex miljoner människor förföljs varje år i USA. En av sex kvinnor, en av nitton män. Stalking är att ge en person oönskad eller tvångsmässig uppmärksamhet. Drivkrafterna är avvisning, svartsjuka, hämnd.”

Ny på byrån är Jack Larsen (Dylan McDermott), en svårläst person vars knepiga förflutna hintas i en side-story vi får följa. Larsen visar sig vara illa omtyckt av många, men en väl erfaren detektiv. Även om Larsen tidigare varit annat än god, är jobbet hans chans att visa att han vill förändras.

Stalker är en underhållande serie proppad med spännande mysterier. För varje avsnitt ges Larsen och Beth ett nytt fall att lösa samtidigt som serien utvecklar side-stories vars karaktärer ges större och större betydelse. Stalker överraskar inte till den större bilden och liknar Jeff Davis kriminalare Criminal Minds (2005 -) men jag tycker att de har filmat den väldigt smart. De använder hela tiden tajta vinklar och eftersom jag får lära mig att stalkers kan lura runt varje hörn så blir det bitvis riktigt spännande!

Bäst: I avsnitt 4 är det en scen inne bland omklädningsrummen i en klädaffär för halloween-dräkter där en clown besöker en kvinna. Påminner om ”Toca la pared”-scenen i Barnhemmet, fantastiskt!

Sämst: Pinsamt krystad dialog ibland. Det blir väldigt tydligt att de pratar till oss åskådare och inte till varandra. Mitt favoritexempel är från en dialog mellan Larsen och Taylor när de pratar om sitt förflutna så att vi tittare ska förstå att det har hänt något. Låter ungefär såhär, och det är första gången de pratar: ”Håll dig borta. Det var därför jag flyttade hit. Håll dig borta från min son.” – ”Menar du inte vår son?”. De kunde lika gärna tittat in i kameran när de sagt det.