American Horror Story: Alla säsonger rankade!

Nu finns samtliga säsonger av "American Horror Story" tillgängliga på Disney+. I den har artikeln rankar vi åtta första säsongerna från sämst till bäst.

American Horror Story grundar sig i att vara en antologiserie, det vill säga att varje säsong är en fristående upplevelse. Det kan tyckas att det då går att hoppa in i vilket säsong som helst som tilltalar dig, men personligen rekommenderar jag inte det. Skaparen Ryan Murphy avslöjade inför säsong 4 att alla serier på något sätt hör ihop, vilket syntes för första gången när inspärrade Pepper från säsong 2 dök upp som cirkusfreak i säsong 4, Freak Show. Därefter har banden blivit allt starkare till att kulminera i säsong 8 Apocalypse där handlingen till korsas med säsong 1 Murder House och säsong 3 Coven.

Funderar du på att börja titta på American Horror Story vill jag också be dig att vänja dig vid ansiktena som du ser på skärmen. En ytterst speciell sak med serien är att många av huvudskådespelarna återvänder säsong efter säsong, men som nya karaktärer. Långkörarna är Jessica Lange, Sarah Paulson, Evan Peters och Kathy Bates, som gång på gång bevisar att de nästintill kan kamouflera sig till vilken karaktär som helst. Det ska även finnas en parallell mellan de olika karaktärerna som en skådespelare spelar men det gräver nog bara ett riktigt inbitet AHS-fan ner sig i.

Här kommer min, högst partiska lista om mina favoriter bland de många säsongerna (varning – milda spoilers):

8. Cult (säsong 7)

Året är 2016 och Donald Trump har, till mångas fasa, blivit vald till USA:s president. Valet är ett startskott för en galen kultledare att rekrytera och maximera en väljarskara – anarkin flödar när det verkar som att i princip vem som helst kan väljas till president.

Den här säsongen hade kunnat bli så bra då terrorn grundar sig i något så ironiskt som vår vardag och en av samhällets mest självklara grundpelare – demokrati. Säsongen ska dessutom ha plus för att den tacklar många obehagliga fobier, såsom vidrig trypofobi och clownskräck, samt för att lyckas levereras obehagligheter i skarpt dagsljus. Tyvärr urartar avsnitten snabbt till en sorts förortsslasher, där det mest spännande involverar vilken sida folk står på. Men Cult ska ha cred för att den verkligen är vår tids ”American Horror Story”.

7. Hotel (säsong 5)

Det är en fin linje mellan njutning och smärta. I Hotel får vi följa det mytomspunna hotellet Cortez i Los Angeles, hem åt alla möjliga tragiska figurer och mordoffer. Märkligheternas real-life drottning Lady Gaga checkar in som "The Countess" – en sorts dominatrixmörderska, som har en förkärlek för unga män. På hotellet utspelar sig även en av seriens mest absurda scener när vi bjuds in att äta middag med några av vår tids mest kända seriemördare; bland andra Jeffrey Dahmer, Aileen Wuornos och The Zodiac Killer.

Hotel Cortes baseras på Hotel Cecil i Los Angeles, som i verkligheten har varit utsatt för ett flertal obehagliga händelser; något som serien fångat bra. Det ligger en viss krypande, otäck aura över varje hotellrum som visas. Jag hade däremot önskat att denna säsongen både visuellt och verbalt hade dragit sig mer åt en mystisk The Shining än åt en flashig och plastig Lady Gaga-video. Det blir ett totalt överflöd av sexscener, blod och avskurna halsar. Lady Gaga är briljant och verkar i princip spela sin egna artistpersonlighet, men som helhet spretar säsongen åt många håll.

6. Roanoke (säsong 6)

Den här säsongen blandar nu- och dåtid hejvilt och refererar till element i säsong 1, där det berättas att ordet Croatoan används för att driva iväg demoner. Roanoke i sig är en amerikansk 1500-talskoloni, som blev besatt av onda andar som mystiskt tog livet av dess invånare. Säsongen tar vid när ett par väljer att flytta in i ett öde hus i Roanoke, och som ganska väntat blir det inte alls som de tänkte sig.

Det bästa med denna säsongen är att den tar ett klassiskt koncept – en läskig stuga mitt ute i ingenstans – och kastar runt det. Efter halva säsongen vänder de på steken och flyter ut i någon slags found footage/mockumentär, som ifrågasätter allt som man precis har sett. Lite som att korsa The Cabin in the Woods, Scream med valfri Netflixdokumentär. Underhållande, men ganska snabbt tjatigt.

5. Apocalypse (säsong 8)

Världen står vid ruinernas brant och innan du hinner blinka utplånas nästan hela jordens befolkning. Den känns inledningsvis som valfri katastroffilm signerd Roland Emmerich, och precis som i 2012 kan självklart rika personer betala sig ur världens undergång. Här upphör dock liknelserna med Emmerich patriotism och storslagenhet. En grupp av omaka individer tar skydd i en bunker och lever i en märklig renässansvärld med strikta lagar. Allt är klaustrofobiskt och miserabelt fram till att vi får återse det mäktiga häxsällskapet från säsong 3. Och satans avkomma, givetvis.

Den här säsongen är den första riktiga crossover-säsongen där vi, efter bara några avsnitt, slängs in hos karaktärerna från säsong 1 och 3. Jag kan tycka att kvaliteten varierar. Speciellt i början då jag verkligen undrade var detta avslagna 12 edsvurna män-scenariot skulle ta vägen. Däremot är Cody Fern är ett riktigt fynd som den bokstavliga Antichrist och det är riktigt absurt att få följa hans väg från strulig tonåring, som råkar döda allt i sin väg, till att i vuxen ålder bli den helvetiska frälsare som satanismen väntat på.

4. Coven (säsong 3)

Häxor, läxor och dödliga voodoodockor? I säsong 3 flyttar vi från att vara bundna till en plats, till att vara bundna av en order. Coven (på svenska häxcirkel) består av ett gäng mer än coola kvinnor (med ett gästspel av Fleetwood Macs Stevie Nicks!), som tampas med allehanda monster och magi som försöker överta deras makt.

Coven var en säsong som jag initialt hade svårt för, främst då den inte var klassiskt läskig utan förlitade sig på övernaturlighet och superkrafter. Ibland känns den mer som X-Men än en skräckhistoria. Men den lärde mig snabbt att inte alla obehagliga AHS-ting kommer i blod, knivar och jump scares. En djurälskande häxa fördöms till sitt eget helvete; hon skickas tillbaka till skolbänken och hamnar i en loop där hon måste dissekera en stackars groda om, och om igen. Den värsta sättet att bli torterad är kanske mer personligt än vad vi tror.

3. Murder House (säsong 1)

Ett hus som förstärker HU i hus! Murder House är inget charmigt palats utan snarare ett miserabelt dockhus med inneboende skräck från källare till vind. En familj flyttar in och snabbt gör sig huset och alla dess mordoffer till känna.

Vilken rivstart och den som startade mitt intresse för AHS. Ryan Murphy har inte sparat på krutet, utan slänger på oss mordfall efter mordfall, vartenda ett mer spektakulärt efter vartannat, och håller spänningen hög under alla avsnitt. Det som AHS genomgående är bäst på är just historier i fristående avsnitt snarare än en hel säsong, och det visas som allra bäst här. Speciellt i avsnittet ”Piggy piggy”; ett sorts Beetlejuice-avsnitt om vad som händer om man säger ”Here piggy piggy” framför spegeln tre gånger. Testa det själva så får ni se vad som hoppar fram.

2. Freak Show (säsong 4)

Pennywise who? Har du ens ett uns av clownskräck så kommer den mer än skräckinjagande Twisty the Clown skrämma livet ur dig. Serien tar fasta på att alla sorts märkliga individer, "freaks", som förr i tiden ansågs som allmänna cirkusdjur som skulle beskådas och visa upp. Ju knäppare, ju bättre. Bland annat får vi se en man med hummerklor till händer, en skäggig dam, och en kvinna med två huvuden.

Det intressanta med Freak Show är komplexiteten, och det vi klassiskt förknippar med skräck ibland är läskigt, men ibland inte alls. Soundtracket är späckat av artister som på något sätt har kallats freaks, till exempel David Bowie, Nirvana och Lana del Rey. Udda figurer kommer tydligen i olika och oväntade varianter. Här visas till exempel den bortskämda överklassnorungen Dandy Mott, som med sina sociopatiska krav är på gränsen till lika skräckinjagande som Twisty the Clown. Det leks därmed med vilka som ser ut att vara ett freak på utsidan, och vilka som verkligen är ett freak på insidan. AHS-tagning av den klassiska frågan: Vem är egentligen monstret?

1. Asylum (säsong 2)

Mentalsjukhus på 60-talet är som upplagt för skräck. På den tiden så ansågs olika mentalsjukdomar ligga till grund för att man skulle bli inspärrad, då de ansågs vara nästintill obotliga och patienterna blev reducerade till försökskaniner. Asylum följer olika karaktärer, några som panikartats spärrats in, några som febrilt försöker ta sig ut, och någon ytterst oklar ”doktor” med ovetenskapliga uppsåt.

Det som verkligen gör att Asylum hamnar högst upp för mig är att den faktiskt har ett riktigt avslut som knyter ihop säcken. Många av säsongerna har ett ojämnt tempo och/eller har en tematik som jag inte gillar, men Asylum lyckas hålla uppe lågan samtidigt som den har helt magiska fristående berättelser. Det blandas också friskt med historiska inslag, såsom när en doktor blir anklagad från att vara en sadistisk nazist, av en kvinna som säger sig vara Anne Frank. Dessutom att få se legendaren Jessica Lange bryta ut i sång i ett ytterst random musikalavsnitt kan inte ge annat än högsta poäng.

Vilken är din favoritsäsong av "American Horror Story"? Vad skulle du vilja se en säsong handla om?

VIDARE LÄSNING:

Bästa skräckserierna på Netflix