Allt du behöver veta om Oscarsgalan
Återigen är det dags att kora vinnarna!
Under natten mellan söndag och måndag är det dags för Oscarsgalan, en av de mest prestigefyllda galorna i filmindustrin. Vi kan som vanligt förvänta oss en hel del glitter, glamour, stela skådespelare och, så klart, en lång rad av tacktal av varierande kvalité. Ni kanske bänkar er framför TV:n för första gånger eller, som jag, bänkar er för sextonde året i rad.
Här är allt ni behöver veta inför galan. Observera att denna artikel främst behandlar själva galan. Det finns andra artiklar här på Filmtopp.se som behandlar själva filmerna.
Vi inleder med lite grundläggande fakta. Detta är den 89:e galan. Första året galan hölls var 1929. Den har TV-sänts sedan 1953. Och sedan 2002 hålls galan i The Dolby Theatre, tidigare känd som The Kodak Theatre, där den alltså även hålls i år. Årets värd är Jimmy Kimmel, mest känd från talkshowen Jimmy Kimmel Live. Precis som förra året, sänds programmet live på Aftonbladet TV.
Förberedelser för den svenska tittaren
I och med att Los Angeles ligger nio timmar efter Sverige i tid, sänds alltså Oscarsgalan mitt i natten för oss. Själva galan går av stapeln klockan 02.30 på måndag morgon. Aftonbladet TV börjar dock sända redan klockan 23.00. Sändningarna brukar avslutas runt 6-7-tiden på morgonen. Det blir alltså en lång natt.
LÄS OCKSÅ: Inför Oscarsgalan 2017
Det finns många olika sätt att se Oscarsgalan på. Följer ni de hashtags som finns på Twitter, exempelvis #Oscarsgalan2017, kan ni se hur vissa har klätt upp sig i aftonklänningar, smoking och liknande och dricker champagne. Är ni bara intresserad av de största kategorierna, vilket är bästa manliga och kvinnliga skådespelare, bästa regissör och bästa film, kan ni ställa klockan på 05.00, vilket är när ni kan vänta er att dessa priser börjar presenteras.
Som erfaren Oscarstittare, har jag en egen liten rutin. Jag är uppe sent på lördagen och går sedan upp rätt så tidigt på söndagen. Sedan sover jag några timmar, antingen mitt på dagen eller fram mot kvällen, så att jag ska vara någorlunda utvilad när galan drar igång. Det blir ingen alkohol för mig, eftersom jag blir alldeles för trött. Och dessutom brukar jag skriva ihop något som ska publiceras direkt efter galan. Under natten dricker jag läsk, en och annan energidryck och kanske lite kaffe. Jag äter sällan godis annars, men under Oscarsgalan brukar jag unna mig en stor skål med det färskaste godiset jag kan hitta. Det kan även vara bra att faktiskt ha lite ordentlig mat att äta under natten, eftersom den kan behöva extra energi.
De svenska sändningarna
De svenska sändningarna har alltid varit av varierande kvalité. Under de år som jag sett galan, har den sänts av SVT, TV 4, Kanal 5, Kanal 9 och nu Aftonbladet TV. När programmet sändes i SVT var det ofta rätt bra, med en kompetent programledare, ett par filmkritiker och en och annan mode-expert. För modet är ju väldigt viktigt för många. För ett par år sedan streamade SVT sändningarna. Det var som var lite speciellt med den sändningen var att det bara var kvinnor i studion. Programledaren blev väldigt fnittrig efter ett par timmar och det blev en hel del prat om vad som händer bakom kulisserna. Konstigt nog hade gästerna i studion sett väldigt få av bidragen, vilket gjorde att det hela kändes lite poänglöst.
Kanal 5 var betydligt mer nedtonade i sina sändningar; ett år hade de endast filmkritikern Hans Wiklund, som kommenterade galan utan några svenska studiosändningar. Kanal 9 flamsade till det ordentligt genom att låta Filip & Fredrik hålla i de svenska sändningarna ett par år. Det var annorlunda och ganska lite prat om själva filmerna, men visst fan var det roligt.
Och nu håller alltså Aftonbladet TV i sändningarna för andra året i rad. Förra året såg vi Karin Magnusson som programledare. Jag har inte sett Magnusson leda några andra program, men det kändes lite som att hon inte var tillräckligt bekant med Oscarsgalan för att hålla i programmet. I övrigt kändes Magnusson som en mycket kompetent programledare. Och jag måste ge Aftonbladet beröm för att de faktiskt hade ett program som gick att se, till skillnad från vissa andra sändningar, där vi återvänt till studion för att se en trött programledare och en ännu tröttare filmkritiker försöka fylla ut tiden. Aftonbladet lät gästerna avlösa varandra, vilket troligtvis var anledningen till att de höll sig pigga längre.
I år är det Olivia Svensson som är programledare. Vi kan bara hoppas att Aftonbladet gör ett lika bra program i år.
På röda mattan
Medan de svenska sändningarna varierar i kvalité, håller sig de amerikanska sändningarna på ungefär samma nivå varje år. Denna nivå är glittrig, glamourös och rätt så banal. De amerikanska reportrarna ställer inte direkt svåra, eller ens särskilt intressanta, frågor. Som ett resultat av denna intervjuteknik får vi se de bästa skådespelarna i Hollywood, som kan spela komplexa karaktärer och är hur charmiga som helst i talkshows, vara lika stela som zombies (förlåt, Walkers) i The Walking Dead. Jag hade dock aldrig kunnat tänka mig att hoppa över denna del. För det är lite som Kalle Anka på julafton; man har sett det femtioelva gånger, men det känns inte riktigt rätt om man hoppar över det.
Kvällen inleds på röda mattan, där programledarna försöker få till spontana intervjuer med nyanlända stjärnor (hur spontana dessa intervjuer är kan, så klart, ifrågasättas). Frågorna som ställs är av Peter Jihde-kvalité, det vill säga i stil med ”hur känns det?”. Intervjuerna varvas med kommentarer från modeexperter, som står på en balkong ovanför röda mattan. Jag är, som sagt, inte vidare intresserad av mode, men jag blev ändå lite trumpen när Duke Randolph slutade vara kommentator. Den mannen är, trots (eller kanske på grund av) sina blekta tänder, sina ansiktslyft och på-sprayade solbränna, någon jag verkligen saknar. Hans entusiasm är hittills oöverträffad av andra mode-kommentatorer.
Sedan följer ett program med mer planerade intervjuer. Dessa är inte riktigt lika tråkiga som de på röda mattan är, men det är nära. Vid det här laget har jag redan tröttnat på att lyssna på intervjuer om klänningar och om hur det kändes att spela just den där rollen och om hur det känns att vara här i kväll.
Värden inleder
Slutligen drar programmet igång. Ett av kvällens mest intressanta moment är att se hur värden inleder. Det finns många sätt att göra detta på. Billy Crystal, som har lett galan vid nio olika tillfällen, brukade inleda med ett litet klipp där vi får se honom driva med årets filmer. Hugh Jackman och Neil Patrick Harris, som båda har bakgrund som musikalartister, inledde med musikalnummer, som även de drev med årets filmer. Komiker, som Steve Martin och Chris Rock, brukar bara vandra in på scenen och leverera en monolog som är någonstans mellan stå-upp-komik och de där monologerna som talkshow-värdar brukar hålla i början av varje kväll.
Årets värd Jimmy Kimmel är ju även han en talkshow-värd. Men han har en viss talang för mer manusbaserad komik. Kimmel har dessutom en pågående så kallad ”fejd” med Matt Damon, som är nominerad i år (han producerade Manchester by the Sea) och kommer att vara med på galan. Därför kan vi vänta oss att Damon kommer att spela en roll i Kimmels inledning.
Galan är ett maraton
Det som är viktigt att minnas med Oscarsgalan är att det är ett maraton, inte en sprint. Även när galan har dragit igång, kommer det gå långsamt. För även om man kanske bara är intresserad av vilka som kommer vinna statyetter i skådespelarkategorierna, kommer dessa inte att presenteras förrän i slutet av kvällen. Varför akademin inte bara delar ut Oscars för bästa ljudmixning och liknande på den mindre galan som fokuserar på de tekniska aspekterna, vet jag inte. Sedan har vi kategorier som bästa kortfilm, kortfilmsdokumentär och så vidare. Själv är jag inte intresserad av ljudmixning, Däremot kan jag tycka att det är intressant med kategorier som scenografi, kostym, mask och liknande.
För att ge publiken blodad tand, brukar man dock presentera Oscar för bästa biroll (kvinnlig eller manlig), tidigt under kvällen, så att man i alla fall får se en potentiell favorit hålla ett tacktal innan det är dags att se tre gråa människor lunka upp på scenen för att tacka studion för att de fick chansen att mixa ljudet till den senaste superhjältefilmen (ljudmixning är en kategori där superhjältefilmer har en stor chans att vinna).
Oscarsgalan är ofta en rätt stel historia. Men akademin är medvetna om att programmet är väldigt långt. Därför bjuds vi oftast på sångnummer, som består av låtar som är nominerade för bästa låt i år, och ett antal andra inslag, inklusive In Memoriam, som är ett montage som hyllar skådespelare, studio-chefer, producenter, regissörer och liknande som gått bort under det senaste året. Det är ett av mina favoritinslag, trots att det är rätt sorgligt.
Talen – våg eller såg?
Det de flesta tittare ser fram emot under kvällen är, så klart, talen. Här kan verkligen vad som helst hända. Trots att detta är skådespelare vi pratar om, som får betalt för att framföra dialog så bra som möjligt, är det inte givet att de håller bra tal. De flesta är lite småtråkiga och räknar bara upp en lång rad människor de vill tacka.
LÄS OCKSÅ: 5 Oscarsnominerad filmer ingen får missa
När Helen Mirren vann för The Queen 2007 höll hon ett väl förberett och mycket bra tal som var en hyllning till den drottning hon porträtterat i filmen. När Halle Berry vann för Monster’s Ball 2002, blev hon så förvånad, och sedan hysterisk, att hennes tal blev så tårfyllt att man knappt förstod vad hon sa. Detta fick hon dock ingen kritik för. Istället ses det som en lite lustig och gullig historia om någon som blev genuint förvånad när hon vann.
Annat var det när Patricia Arquette vann för Boyhood 2015 och höll ett tal om att folk i Hollywood måste arbeta för jämställdhet för kvinnor. Detta är, så klart, beundransvärt. Dessvärre gjorde hon det på andra minoriteters bekostnad, exempelvis HBTQ-rörelsen och afroamerikaner, vilket gjorde att inte alla såg på hennes tal med blida ögon.
Ett favorittal på senare år var när John Legend och Common vann en Oscar för bästa låt 2015. Låten ifråga heter Glory, som skrevs för filmen Selma. Det var nästan skamligt att Selma endast var nominerad för bästa film och bästa låt, eftersom det var en av de bättre filmerna det året. John Legend och Common vägde dock upp detta lite genom att först leverera ett strålande, känslofyllt och politiskt laddat sångnummer, vilket de fick stående ovationer för, och sedan höll kvällens bästa tacktal, som handlade mycket om hur kampen mot rasism och orättvisa fortsätter.
Har vi tur, får vi höra ett lika bra tal på måndag morgon.