Paul Thomas Andersons 3 bästa filmer
Vilken är din favoritfilm av PTA?
Ikväll har Paul Thomas Andersons (PTA) nya film "Inherent Vice" Sverige-premiär. Något som jag har laddat upp inför allt för länge. Varför det tro? Jo, PTA är inte bara världens mest intressanta och bästa aktiva regissör, han är också en av filmhistoriens främsta filmmakare någonsin.
Även om PTA börjar bli ett stort namn i Hollywood och i diverse filmkretsar så är han förvånansvärt okänd för allmänheten. I många mindre städer visas hans filmer en till två dagar (om ens det). När jag bodde i Kalmar gällde det att hela tiden hålla sig uppdaterad om när någon av hans filmer skulle visas. De ankom anonymt, visades ett par gånger och försvann obemärkt. Till och med det stora Oscarsbidraget "There Will Be Blood" (2008). Samtidigt fanns det ofta gott om skitfilm att se.
Jag vill dra mitt strå till stacken och uppmärksamma PTA här på Filmtopp.se.
Paul Thomas Andersons tre bästa filmer
3. The Master (2012)
"The Master" är en väldigt speciell film.Kortfattat handlar den om den alkoholiserade sexmissbrukaren Freddie Quell (Joaquin Phoenix) som av slump kommer i möte med karismatiska Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman). Dodd som är ledare för rörelsen ”the Cause” (löst baserad på Scientologikyrkan) tar Freddie under sina vingar för att rena honom från sina missbruk.
Berättandet är unikt. Betraktaren får mer en hint om vad som komma skall. Det bjuds aldrig på några förklaringar, du blir aldrig ledd genom filmen. När jag såg The Master så kändes det som om att jag hela tiden tjuvkikade genom olika nyckelhål och bakom varje dörr slungades jag in i en pågående situation. Något som både upplevdes frustrerande och fantastiskt. Dock ligger inte The Masters största styrka i det närmast kryptiska berättandet utan i det fenomenala skådespelet.
Philip Seymour Hoffman gör en av sina finaste rollprestationer och Joaquin Phoenix är helt otroligt bra. Han är så bra att jag nästan mår dåligt när jag tänker på det. Han är Quell och besitter alla Quells djuriska egenskaper. Dessutom är Amy Adams med på ett hörn som Dodds fru och vi vet alla vid det här laget hur briljant hon alltid är.
2. Boogie Nights (1997)
Endast 27 år gammal gjorde Anderson sitt första mästerverk, Boogie Nights. En fantastisk film om den delvist fiktive välhängde porrstjärnan Eddie ”Dirk Diggler” Adams (Mark Wahlberg) karriär.
Storyn är i enkel ”rise and fall”-anda och behöver inte förklaras närmre. Det som däremot utmärker filmen är den entusiastiske skaparglädjen och de fantastiska birollsinsatserna av Julianne Moore, Heather Graham, John C. Reilly, Philip Seymour Hoffman, Philip Baker Hall, Don Cheadle, Alfred Molina och Burt Reynolds.
Dessutom är filmen vansinnigt snyggt filmad. Lägg märke till den supercoola långa åkningen i början av filmen, Orson Welles skulle ha varit stolt men avis.
1. Magnolia (1999)
Två år senare, blott 29 år, gjorde Anderson världens bästa film. Ja, du läste rätt. Magnolia är filmen jag håller närmast hjärtat. Den spöar skiten ur mina andra favoriter. Jag har inte sett någon film som både berör, trollbinder och får en att tappa tidsuppfattningen på ett lika naturligt sätt som Magnolia.
Filmen, uppenbarligen inspirerad av Robert Altmans Short Cuts (1993), berättar under tre timmar om ett dygn i Los Angeles där nio parallella handlingar skickligt vävs samman. Det finns två stora spindlar i nätet. Den äldre mannen Earl Partridge (Jason Robards) – som på sin dödsbädd önskar återse sin son Frank (Tom Cruise) – och programledaren för frågesportprogrammet ”What Do Kids Know?”, Jimmy Gator (Philip Baker Hall).
Earls son Frank hatar sin pappa och försörjer sig som machismo-föreläsare och predikar om hur mannen måste ”respektera sin kuk” och ”kuva fittan”. Det finns ingen som helst kontakt mellan Earl och Frank men Earls sköterska Phil (Philip Seymour Hoffman) tar på sig uppgiften att söka upp Frank. Earls unga hustru (Julianne Moore) är förtvivlad över situationen som uppstått. Bakom hennes rygg viskas det om att hon skulle vara lycksökerska.
Jimmys nät är mer komplext vävt. Två av filmens huvudroller är knutna till frågeprogrammet han är värd för. 1) Det före detta genibarnet Donnie Smith (William H. Macy) som numera säljer hemelektronik och är olyckligt förälskad, 2) det nya genibarnet Stanley Spector som skoningslöst pressas av sin pappa att vinna frågetävlingar.
Jimmys dotter Claudia (Melora Walters), hatar sin pappa över allt annat och har svårt att knyta band till någon. En dag knackar den omtänksamme polisen Jim (John C. Reilly) på hennes dörr.
Låter det rörigt? Det är väldigt mycket att ta in, men filmen är så pass lång att allt får sitt utrymme.
Mitt krav på ett bra slut ökar med filmens spellängd. Sätter jag mig ner för att se en lång film är ett riktigt bra slut viktigare än om jag ser en kort film. Magnolia slutar helt perfekt. Detta är ännu en anledning varför Magnolia är världens bästa film. Den inte bara stålsätter tittaren i tre timmar utan avslutas också briljant.
Tidigare idag lyssnade jag på en intervju på Marc Marons pod What the Fuck? med Paul Thomas Anderson där han öppet och hjärtligt pratade om alla sina filmer. Där berättade han bland annat att Magnolia till stor del handlar om sorgen av hans egens far bortgång. Att han började skriva på filmen direkt efter han fick veta om sin pappas död.
Filmens huvudsakliga tema är trasiga människor med trasiga relationer. Det finns ett återkommande tema om den svikande fadern. Huruvida Andersons relation med hans pappa var bra eller inte framkommer inte i intervjun särskilt väl.
En sak jag reagerade på var att Anderson själv tyckte att filmen var alldeles för lång och menar att han skulle klippt den mycket råare om han hade gjort den idag. Tack och lov gjorde han inte filmen idag. Det finns två saker som är konstiga med detta uttalande. 1) Hans senaste två filmer är en bra bit över två timmar och skulle mycket mer tjäna på en kortare speltid än vad Magnolia skulle 2) Med alla sina parallella handlingar skulle Magnolia kännas extremt förvirrande om den var kortare. I så fall skulle PTA vara tvungen att stryka en eller flera handlingar vilket skulle fördärva den fantastiska konstruktionen.
En liten intressant kuriosa kring "Magnolias" soundtrack, huvudsakligen skrivet av Aimee Mann, är att flera av de briljanta poplåtarna skrevs på beställning av Paul Thomas Anderson. Mann fick instruktioner om filmens huvudsakliga teman och det sägs att Andersons sen skrev manuset efter hennes texter. När du ser filmen kommer du också märka hur fantastiskt sammanlänkat soundtracket är med berättandet.
För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.