11 Luis Buñuel-filmer du måste se
Den surrealistiska provokatörens mästerverk.
Luis Buñuel är ett viktigt namn inom filmhistorien, men trots det är det alldeles för få som sett hans filmer. Filmtopps Eric Diedrichs hjälper dig att identifiera den spanske regissörens många mästerverk.
Mig veterligen finns det ingen regissör lika bortglömd som Luis Buñuel. Under sin karriär gjorde den spanskfödda mästaren ett fyrtiotal filmer, varav vissa anses vara banbrytande mästerverk och så många som elva stycken är med i filmbibeln 1001 filmer du måste se innan du dör.
Dessutom höll Alfred Hitchcock honom som den bästa regissören genom tiderna, var avgudad av John Ford såväl som Billy Wilder. Han fick ju också en Oscar, som han gladeligen accepterade trots att han tidigare sagt att inget skulle äckla honom mer än att vinna just en Oscar.
Men till skillnad från ovannämnda regissörer talas det väldigt lite om Luis Buñuel. De flesta filmälskare har förmodligen sett hans revolutionerande kortfilm Den andalusiska hunden och vissa har säkert sett klassikern Dagfjärilen från 1967, men hur är det med hans andra mästerverk? För tro mig, de är många.
Den andalusiska hunden (1929)
Tillsammans med landsmannen och surrealistkamraten Salvador Dalí skapade Luis Buñuel en debutfilm som vände filmvärlden på sniskan. Den obehagliga öppningsscenen sätter tonen direkt när en man skär upp en kvinnas öga med ett rakblad i närbild (ett renöga användes). Sedan följer en serie mardrömsliknande sekvenser.
I sin självbiografi skriver Buñuel att de ville göra en film som endast innehåller bilder ingen tidigare har sett och helt utan kulturell kontext. Inspirationen hittade de i sina drömmar – så klart. Att det utbröt fullständig kalabalik när filmen visades behöver väl knappast nämnas.
Land utan bröd (1933)
Först en liten historielektion: Efter Den andalusiska hunden gjorde Buñuel en till film med Dalí, Guldåldern (1930). Eller om du frågar Buñuel gjorde han den själv eftersom Dalí förälskat sig i sin livskamrat Gala och struntade i att bidra till konstnärskapet. Filmen kritiserade den katolska kyrkan så hårt att de såg till att Buñuel varken fick göra film i Spanien eller Frankrike längre, så han reste till Hollywood för att se hur filmvärlden fungerade där.
Tre år senare återvände han till Spanien med regimkritiska Land utan bröd, en dokumentär om en bergsbygd så fattig och miserabel att de inte ens har bröd. I filmen får vi sakligt följa invånarnas livsöden, blandat med iscensatta historier de berättade för Buñuel när han var där. Vissa delar sägs även vara påhittade bara för att göra åskådarna upprörda över misären i sitt land. Responsen från regimen lät sig inte vänta och Buñuel tvingades fly över Atlanten på nytt.
Gatans desperados (1950)
Detta är något så ovanligt som en nästan helt realistisk Buñuel-film. Här avslöjades gatubarnens misär i Mexiko på ett sätt som bidrog till att Buñuel, ännu en gång, orsakade ramaskri. Regeringen försökte begrava filmen, men efter att den vann Guldpalmen i Cannes blev det en helt annan visa – en ny nationalklenod var född!
Buñuel fortsatte att göra film i Mexiko en tid framöver och gjorde här några av sina allra bästa.
Den nakna sanningen (1953)
Quentin Tarantino är inte den ende regissören med viss kärlek till kvinnofötter – de förekommer också frekvent i Buñuels värld, kanske som tydligast i Den nakna sanningen. Detta Cannes-hyllade drama börjar nämligen med något så ovanligt som en fotbadsceremoni i en katolsk kyrka. En ung, stilig man blir betuttad i en kvinnas fötter och bestämmer sig för att gifta sig med henne – men snart inser vi att han är ett svartsjukt monster.
Archibaldo de la Cruz kriminella liv (1955)
En man anmäler sig själv till polisen för att ha begått en rad bisarra mord – men kan de verkligen gripa honom? Hans ”offer” har trots allt bara dött efter att han har fantiserat om att döda dem. En surrealistisk mordgåta med en stor dos humor där vi följer en egensinnig "mördare" från barnsben till vuxen ålder. Har han magiska krafter, är allt en märklig slump? Vem vet!
Inkräktare/The Young One (1960)
Mer Tennesse Williams än klassisk Buñuel (och på engelska dessutom med amerikanska skådespelare) om ämnen som rasism och sexuellt våld. Det är ett intensivt triangeldrama om en tonårstjej som bor på en gård med sin bortgångne pappas före detta medarbetare. När han märker att hon börjar bli en kvinna ändras dynamiken i deras relation och hans blickar fylls med hunger. Samtidigt kommer en svart flykting till gården och börjar i hemlighet umgås med henne.
Filmen har 100 procent på Rotten Tomatoes och har kallats för Buñuels bortglömda mästerverk.
Viridiana (1961)
I denna Guldpalmsbelönade surrealistiska pärla, följer vi en ung, blivande nunna som tvingas besöka sin farbror innan hon avlägger sina löften. Eftersom han har betalt hennes uppehälle under flera år, går hon motvilligt med på att bära hans döda hustrus bröllopsklänning. Hans beteende går snabbt från att vara smått kusligt till rakt av obehagligt.
En av filmens mest berömda scener är en fest där middagsgästerna (hemlösa och tiggare) återskapar Da Vincis berömda målning Den sista måltiden innan allt spårar ut i ett sagolikt, dekadent kaos. Spanska regeringen försökte bränna upp alla filmrullar (misslyckades uppenbarligen) och Vatikanstaten fördömde den som blasfemisk. Totalförbjuden i Spanien fram till 1977.
Mordängeln (1962)
En av Buñuels mest omtalade och bästa mexikanska filmer. Här blandas politisk satir med övernaturliga inslag när ett gäng rika knösar plötsligt inte kan lämna en middagsbjudning – rummet tycks ha fått osynliga väggar. Timmar går till dagar, dagar till veckor. Vad ska de leva på när maten tryter? Hur ska de någonsin ta sig ut? Varför har de utsatts av denna övernaturliga bestraffning? Ju längre tiden går, desto mer Flugornas herre blir det över hela situationen.
Mordängelng belönades med flera fina priser och har influerat flera filmer och serier, särskilt i skräckgenren.
Dagfjärilen (1967)
Nästan 40 år efter sin regidebut gjorde Luis Buñuel sin bästa film. Ett lysande drama med humoristiska inslag om en uttråkad hemmafru som bestämmer sig för att jobba på en lyxbordell om vardagskvällarna. På pappret kan det låta som en mossig gubbdröm, men icke! Detta är ett icke-dömande, feministiskt mästerverk. Catherine Deneuve är otrolig i huvudrollen i denna unika pärla som än i dag chockerar publiken och influerar filmskapare.
Tristana (1970)
Roy Andersson berättade för mig att detta var en av hans favoritfilmer, han berättade också att han hittar sin inspiration från målningar. Tristiana är ett absurt drama, lika vackert som en målning och med bisarra humoristiska inslag som påminner om Anderssons egna filmer. Å andra sidan går detsamma egentligen att säga om flera av Buñuels sista titlar.
Här ser vi återigen Catherine Deneuve, men denna gången som en ung, föräldralös kvinna som börjar bo hos en åldrad playboy – den notoriske Don Lope. Han behandlar henne som om hon vore hans hustru och även om hon till en början accepterar upplägget, vill hon snart gå sin egen väg. När hon sedan förälskar sig i en jämnårig försöker hon kämpa sig fri från Don Lopes klor.
Oscarsnominerades i kategorin Bästa utländska film.
Borgarklassens diskreta charm (1972)
Förmodligen Buñuels mest berömda film. En surrealistisk, Oscarsvinnande satir om några överklassvänner som ständigt misslyckas med att få till en middag tillsammans – av de mest bisarra anledningarna. Trots detta fortsätter de outtröttligt att ta vad de vill ha, som om det vore deras naturliga rätt.
Buñuel, som tidigare sagt att inget skulle äckla honom mer moraliskt än att vinna en Oscar, tog glatt emot priset. Men när han poserade för fotona hade han på sig peruk och alldeles för stora solglasögon. Because, deal with it.
Begärets dunkla mål (1977)
När Buñuel gjorde sin sista film var han i princip helt döv efter att ha tampats med hörselnedsättning sedan 60-talet. Trots drifter med diverse pervissioner, är Begärets dunkla mål en relativt sober historia om en äldre man som förälskar sig i en ung kvinna, som uppmuntrar honom men inte riktigt släpper in honom i sitt liv. Hon spelas för övrigt av två olika kvinnor för att vi i publiken aldrig ska få ett ordentligt grepp om henne.
Filmen fick verkligen inte publiken att flockas till biograferna, men den blev snabbt en kritikerfavorit och fick både Golden Globes och Oscarsnomineringar.