10 perfekta filmer från 2010-talet
2010-talet bjöd på flera mästerverk
Det känns sjukt att säga, men det är nu över tre år sedan vi levde på 10-talet. Decenniet är fullt av filmer som med tiden troligtvis kommer tt bli klassiker, och vi på Filmtopp listar här tio stycken.
12 Years a Slave (2013)
I 12 Years a Slave får vi följa Solomon Northup, en man i New York som lever ett välbehagligt liv med sin familj. En dag blir han lurad till att bli slav, och hamnar snart i helvete på jorden.
Det här är inte bara en bra film, den är en viktig film. För få filmer har på samma sätt fångat hur slaveriet såg ut i USA, och än mindre från perspektivet på en person som själv tvingats utsätta för detta vidriga liv. Den porträtterar inte bara det hemska och mörka, utan får även in den mänskliga sidan i det hela. Komplexiteten i filmen är verkligen på en annan nivå. Det är inte alltid lätt att se på alla fruktansvärda scener i filmen, men är viktigt att man ändå gör det.
Mad Max: Fury Road (2015)
I en postapokalyptisk värld finns en öken där en tyrannisk ledare härskar. En kvinna väljer att göra revolt och fly med en grupp kvinnliga fångar, och får på vägen hjälp av Max.
När jag först hördes tala om Mad Max: Fury Road trodde jag att vi skulle få en trött reboot fylld av enbart massa action. Action fick vi verkligen, men det finns så mycket mer i denna fantastiska film. Manuset är otroligt välskrivet och bjuder in till en story med teman om exempelvis feminism och synen på folk med funktionsvariation. Bara det faktum att man bland alla påkostade scener med biljakter kan analysera filmen ur ett feministiskt perspektiv (på hög nivå ska sägas med) är ett vittne till dess storhet när det kommer till berättandet.
Hacksaw Ridge (2016)
En film som är baserad på en sann berättelse. Under andra världskriget väljer Desmond Doss att ta värvning för att bli sjukvårdare på fältet. Han är dock även pacifist och vägrar bära vapen. Senare skulle han bli den första vapenvägraren inom militären att få kongressens hedersmedalj.
När jag gick ut från biografen efter att ha sett filmen för första gången var jag för evigt ett fan av Andrew Garfield. Hans insats i denna är magisk, och tillsammans med enastående prestationer från resten av skådespelarensemblen bjuds vi på en ruskigt fin upplevelse. Mel Gibson lyckades dessutom ta sig tillbaka till finrummet med hjälp av denna film, som på ett värdigt sätt berättar den sanna historien om Desmond Doss.
Black Swan (2010)
Nina är en ballerina som håller på att bli en riktig stjärna i New York City Ballet Company. Hon är favorit till att ta över huvudrollen i uppsättningen av Svansjön, men utmanas av nykomlingen Lily. Den nya konkurrensen får Nina att pressa sig mot helt nya gränser...
Black Swan är på många sätt ett filmkonstnärligt mästerverk. Höjdpunkten är enligt mig Nathalie Portmans skådespeleri, som verkligen är en fröjd i filmen. Samtidigt hade det hade givetvis inte varit samma sak om manuset varit dåligt. Det tillsammans med regin av Darren Aronofsky, där han fullkomligt glänser genom med sin kreativitet och filmvinklar, gör detta till en otroligt bra film.
The Grand Budapest Hotel (2014)
På The Grand Budapest Hotel jobbar M. Gustave som concierge. Den unga hisspojken Zero Moustafa utvecklar en vänskap med Gustave som tar de på flera spännande äventyr. Detta samtidigt som hela Europa genomför stora förändringar under mellankrigstiden.
När vi ändå är inne på regissörer och det fina arbete de gör, vore det ju dumt att inte ta upp The Grand Budapest Hotel. Den är Wes Andersons bästa film, vågar jag ändå påstå, och ruggigt vacker estetiskt. Det räcker såklart inte för att bli en bra film, men det är verkligen den delen, tillsammans med Andersons andra grepp på filmen, som får den att stå ut. Sen att allting annat också är av toppkvalité gör The Grand Budapest Hotel till en perfekt film.
Parasit (2019)
Parasit handlar om Ki-taeks familj, som lever ett relativt fattigt liv. Plötsligt en dag får sonen i familjen ett erbjudande att börja jobba för en välförmögen familj, och en plan sätts igång för att se till så att resten av familjemedlemmarna får jobb hos den rika familjen. Snart börjar det dock spåra ur...
Det går att prata i timmar om hur Bong Joon-Ho på ett mästerligt sätt får varje scen att se vacker ut, men jag skulle vilja peka ut två andra saker som gör filmen till ett mästerverk. Till att börja med är den klockren i sin satir om skillnaden mellan rika och fattiga samt hur dessa två lever. Det andra som jag imponeras över är genremixen. Du vet nästan inte om det är okej att skratta på grund av dramat som blandats in med humorn, en mix som gjorts på ett väldigt snyggt sätt.
Moonlight (2016)
Moonlight följer Chirons, kallade "Little", liv under tre perioder. Det blir ett porträtt om hur han kämpat för att finna en plats här på jorden och även finna sig själv.
Blanda en stark och känslogripande historia med fenomenala skådespelarinsatser. Ha i en underbar scenografi, där det visuella i filmen verkligen blir vackert, och ett formidabelt manus. Låt dessutom det manuset behandla teman som sexualitet, identitet och att växa upp med både fysisk och psykisk misshandel och vad får du? Jo, du får en av 2010-talets bästa filmer. Har förstått det som att den brukar kunna vara en vattendelare, men i min bok är det en utmärkt film.
Room (2015)
Jack har hela sitt liv växt upp ett rum, och har aldrig sett hur det ser ut i den riktiga världen. Hans mamma stängdes in där ett par år innan hans födsel, och hon bestämmer sig nu för att det får vara nog. Med hjälp av Jack försöker hon rymma och nå ut till världen utanför igen.
Det är svårt att riktat peka fingret på vad som gör den här filmen så bra, i alla fall enligt mig. Trots det var ändå mitt första intryck när jag sett filmen att den var just bra. Premissen i sig är ganska obehaglig, och det känner man även av under filmens gång. Brie Larson gör en Oscarsvärdig prestation, vilket hon ju även fick. Sättet kärleken mellan hennes karaktär och sonen framställs i filmen är elegant.
Avengers: Endgame (2019)
Thanos har segrat och hälften av hela jordens befolkning är borta för evigt, eller? När Ant-Man dyker upp efter fem år utan att till synes åldrats något alls sätts det i gång en plan för att resa tillbaka i tiden, och förhoppningsvis få tillbaka som försvann i "the snap".
Det är lika bra att jag erkänner på en gång: Nej, det här är inte en perfekt film. Egentligen är den nog inte ens Marvels bästa film under 2010-talet. MEN, den markerade crescendot för något som byggts upp sedan Iron Man gick upp på bio 2008. Och slutet på den storyn är perfekt. Sen kan vi diskutera hela dagen om man borde haft med tidresandet (nej.) eller andra problem filmen har. Men när Captain America säger "Assemble" får jag ändå gåshud som ingen annan film någonsin gett mig.
Boyhood (2014)
I Boyhood bjuds vi tittare in på en flera års lång resa med Mason. Det börjar när han är sex år och fortsätter sedan in i den långa tonåren. Allting som vi alla känner igen oss i från vår egna uppväxt behandlas i den banbrytande film.
För banbrytande är den verkligen. När regissören Richard Linklater bestämde sig för att göra en film om att växa upp tog han det djärva beslutet att använda sig av samma skådespelare under en längre period, och utan något egentligt manuset. Under elva år filmade han filmen, och ändrade dess manus utifrån hur skådespelarna förändrades, och de fick själva även delta i manusarbetet. Resultatet? En ambitiös film som uppnådde sitt mål med råge. Ett på många sätt läckert drag i att berätta en människas historia.