Vad gick snett? Filmserierna som spårade ur: The Matrix

Vad gick snett? Filmserierna som spårade ur: The Matrix

Fredrik Edström
Uppdaterad 10 december 2019 kl. 10:11 | Publicerad 24 januari 2017 kl. 14:00
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ny artikelserie!

Först upp till giljotinen är The Matrix. The Matrix (1999) tillhör en av mina favoritfilmer genom alla tider där stilism och koncept smälte samman i en mustig och oemotståndlig hybrid. Uppföljarna slarvade dessvärre bort detta arv i ett nafs med en bastant CGI-smocka. Hur kunde detta ske? Här är mina tankar:

Foto: Warner Bros.
Foto: Warner Bros.

Idag är det premiärdags för en ny, storartad artikelserie här på Filmtopp! Vi ska ta ett våghalsigt djupdyk ner i en smutsig värld, en värld pumpad med brutna löften, bortslösad potential och ursinniga filmfans gråtande likt nyfödda bebisar. Det är misslyckade filmserier som ska sättas under vårt skoningslösa mikroskåp för att noggrant dissekeras och vändas ut och in.

Tar du dig en rundtur längst filmvärldens boulevard är oddsen höga att du hittar en och annan filmserie utslagen längs vägkanten. Trasiga skapelser i akut behov av första, andra och tredje hjälpen. Min uppgift i denna nya artikelserie är att dra på mina analytiska glasögon och försöka gå till botten med vad som egentligen gick snett. Jag kommer presentera fyra problemområden som enligt mig var avgörande för filmseriens bistra öde. Detta är: Vad gick snett? Filmserierna som spårade ur.

Först upp till giljotinen är The Matrix. The Matrix (1999) tillhör en av mina favoritfilmer genom alla tider där stilism och koncept smälte samman i en mustig och oemotståndlig hybrid. Uppföljarna slarvade dessvärre bort detta arv i ett nafs med en bastant CGI-smocka. Hur kunde detta ske? Här är mina tankar:

Mänsklig touch?

Foto: Warner Bros.
Foto: Warner Bros.

Visst, första filmens främsta attribut är knappast att den slår an några emotionella ackord, men det finns ändå en mänsklig värme innanför slängrockarna.

Neos jakt ur datorprogrammet Matrix och hans ständiga letande efter mening och kontext är högt mänskliga teman att undersöka. Att känna sig totalt frånkopplad från den värld du deltar i är en både mänsklig och uppslukande karaktärsmotivation som agerar stabilt underlag till de stiliserade våldsamheterna.

Uppföljarna kantas av mekaniska karaktärer som saknar mänskliga lustar, dynamik och brister. Uppföljaren, Matrix: Reloaded introducerar en drös nya karaktärer där de mänskliga nästan uteslutande består av rådsmedlemmar, skeptiska kaptener och morgonrocksklädda farbröder. Torra, sträva stofiler som helst diskuterar högtravande filosofi eller dansar i grottor vinner knappast min sympati får mig snarare min lojalitet att svaja till maskinernas sida. Torrt, tråkigt och enormt intetsägande.

Meningsfull action

Foto: Warner Bros.
Foto: Warner Bros.

Ur ett rent tekniskt perspektiv är jag förtjust i majoriteten av actionscenerna i både "Matrix: Reloaded" och "Matrix: Revolutions". De håller fanan högt vad det gäller minimalt användande av stuntmän och stilistiskt, vackert kameraarbete. Dock brister det ordentligt i underliggande mekanismer.

Föreställ dig actionsekvenserna i originalet framför dig. Tänk hur mycket som ständigt står på spel i dessa brutala bataljer. Neo vs Smith är första gången en människa på allvar utmanat en agent och under fritagandet a lá helikopter står Morpheus liv på spel. Jämför detta med actionsekvenserna i uppföljarna. Utdragna sekvenser, med flamsig dramaturgi, där orsaken till slagsmålen antingen är ytterst diffus eller helt ointressant.

Detta, mina vänner, är ett idiotsäkert recept på misslyckad action.

Berättande och manus

Foto: Warner Bros.
Foto: Warner Bros.

En av originalfilmens starkast skinande kvalitéer är avtäckandet av den sprudlande och bäcksvarta värld filmen äger rum i. Syskonen Wachowski sköter berättandet ypperligt och för varje nytt lager som presenteras ökar min nyfikenhet och utforskarlust. Neos resa är en LSD-pumpad mardröm och det stegrande avtäckandet är direkt mardrömslikt. I uppföljarna har regissör-duon inga ess kvar i rockärmen.

Matrix, i all sin grönskimrande prakt, är inte längre ett nervkittlande mysterium och de försök som görs till att expandera världen och överraska publiken faller platt till marken i en enda CGI-pannkaka. Karaktärer slarvas bort i långdragna filosofi-överläggningar där dialogen är pumpad till bredden med pretentiösa meningsutbyten, eller i vansinnigt platta portätt. Det finns utan tvivel fräcka koncept i uppföljarna, som tyvärr dras ner i en klibbig röra av taffligt skrivande.

Teknikens under?

Foto: Warner Bros.
Foto: Warner Bros.

Att "Matrix" är så gott som synonym med banbrytande CGI är givet. Intågandet av bullet-time och slängkappor förändrade min pubertet – permanent. Dock blev Wachowski-systrarnas kärlek till datormagi aningen för stark i uppföljarna.

Originalet innehåller givetvis också en hel del effektsdyrkande, men dessa spektakel tjänar berättelsen. Reloaded och Revolutions har mängder sekvenser helt bestående av pixlar och resultatet är ofta plastigt och distanserande. Tilltron till effekternas under är ofta alldeles för stark och agerar ofta kryckor till filmupplevelsen.

Sammanfattning

Jag spenderande en majoritet av min finniga pubertet på att titta på, och även försvara, uppföljarna. Mitt vuxna jag är lite lika lätt att charma. De är tarvligt skrivna CGI-kluster, av ett regissörsduo som tilläts fria tyglar. Resultatet är frustrerande. Jag tror att mina fyra punkter är de problemområden där detta lyser som absolut starkast.

Vad tycker du? Är jag ute och cyklar eller hade mina problempunkter förbättrat filmupplevelserna och förvaltat arvet från den första bättre? Låt oss höra dina kommentarer!

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL