Jenny Lindberg öppnar upp sig om Bonde söker fru: ”Skrek rätt ut”

PANG! BOOOM! TJOFF! 

För mig är livet ett äventyr och jag har fler saker jag ångrar att jag gjorde i mitt liv än saker jag ångrar att jag inte gjorde. Min medverkan i Bonde söker fru hör dock inte till dem jag ångrar.

Jag gav mig in i en cirkus som jag omöjligtvis kunde förbereda mig inför. För hur förbereder man sig för någonting som man inte har en aning om hur det ska bli? En känslomässig berg- och dalbana där det mesta var bortom min kontroll…

Aldrig förut har jag skrivit ett kärleksbrev till en främling. En man som underligt nog, från första blicken genom TV-rutan, inte alls kändes främmande utan tvärtom alldeles självklart välbekant. Honom måste jag få träffa! Någon vecka efter att jag hade sett klippet med Micke för första gången, och ungefär femhundra gånger till, satte jag mig ner och skrev mitt brev. Det var Valborgsmässoafton och det bara rann ur mig. Efter drygt tio handskrivna sidor fick jag tvinga mig själv att sluta. På datorn fick jag ner det till fem. Fem sidor av formulerad längtan. Tänk, ett par veckor tidigare visste jag inte ens om att den där längtan fanns i mig.

När jag fick veta att Micke ville träffa mig så skrek jag, rätt ut: ÄR DET SANT?! 


Men. För att få träffa honom så måste jag vara med i TV. Bli offentlig.
Det kändes inte lockande alls. Samtidigt fanns det inte på kartan att jag skulle tacka nej. Jag måste ju bara få träffa den där mannen och ta reda på om allt det han har väckt i mig var på riktigt. Om HAN var på riktigt. Om han var den jag fått för mig att han var.

Kan jag bidra med något?

Jag tog med min TV-medverkan på några tankevarv och plötsligt stod det klart:
 men hallå, är det något som saknas i svensk TV så är det väl precis just det som jag kan bidra med – en osminkad 58-åring som tycker att det är viktigt att allt får finnas och att vi vågar visa oss för varandra sådana vi är. Jag ville inte visa mig tillrättalagd, uppsminkad och stylad – jag ville visa mig precis som jag är; en människa du skulle kunna möta på bussen, i väntrummet hos tandläkaren, i skogen när du plockar svamp… Vi behöver inte fler ”perfekta” förebilder att se upp till och som bara späder på vår känsla av misslyckande och utanförskap. Vi behöver få känna oss trygga. Och, vi behöver få veta att vi duger.

Jag bestämde mig för att gå ”naken” in i allt det här. Med hela mig. Eftersom jag är världens sämsta på att hålla masken och låtsas så fanns det inte så många andra alternativ heller för den delen. 


Sundbyholm – äventyret börjar på riktigt

Veckorna innan Sundbyholm var jag i det närmaste helspattig. Hela tiden. Kunde inte sova. Längtade. Jag var otålig och oerhört förväntansfull. ”Vad kul det ska bli att få vara med och leka!” tänkte jag upprymt. Vuxna människor som leker tillsammans. Jorå’s’att…

Jag var nog den i Mickes gäng som kom fram sist till Sundbyholm. Förutom coola Kajsa då, som kom dagen därpå. Jag fick ett varmt välkomnande av en i TV-teamet och visad till den klunga kvinnor som jag ”hörde till”. Ögonblicksbild. Där stod bland andra Kari, Cina, Nathalie och Helena. Allt blev verkligt. Overkligt verkligt. Jag visste ju såklart att vi var fler som skulle träffa Micke, men på något knasigt vis hade jag inte kunnat ta in att det skulle kunna finnas någon mer som kände lika mycket som jag. Men. Det gjorde de. Jag vill inte gå så långt som att kalla det för ett bakslag, även om det kanske var just det, ha, ha, men något slags ”uppvaknande” blev det i alla fall. Jag hälsade runt och fastnade direkt i Helenas grönbruna blick. Där fanns en nyfiken- och öppenhet som gav mig en känsla av tillhörighet. 

Samma kväll skulle vi samlas för en första informationsträff. Jag smög ner i en av de bruna skinnfåtöljerna bredvid Helena och viskade: ”Jag sätter mig här för jag känner mig trygg med dig” och möttes av ett varmt leende. Lite senare avslöjade jag också i ytterligare en viskning: ”Du är en sån som jag skulle kunna lämna walk over på grund av”. När jag några veckor senare blev ombedd att beskriva Helena inför kameran sa jag något i stil med att: ”Helena är ju ett väsen, förutom att hon är utomjordiskt vacker så är hon också en oerhört behaglig person som får mig att känna mig trygg och jag litar på att hon vill mig väl”.

Speeddejt

SÅ många känslor. EN fråga på repeat: ”Vad har jag gett mig in på?!”

Jag har tre vuxna döttrar. Mina bästa supportrar. Familjechatten gick varm dessa dagar och jag ska ärligt säga att det skulle kunnat tänkas att jag hade packat ihop och lämnat alltihop om det inte vore för deras kärlek och påminnelser om varför jag var där, vad jag står för och vem jag är.

Inför speeddejten satt vi alla tio "Micke-brudar" ute i parken under en skuggande försommargrönska. Allt var så vackert och jag var så nervös. Jag skulle in som nummer tio. Sist ut, eller in då. En efter en såg jag dem komma ut efter sina dejter, alla lika tagna men med sina egna personliga uttryck; rosiga kinder, flickaktigt fnitter, bubblande babbel, lycksaligt leende och så vidare.

Och så jag, som konstant undrade: ”Vad gör jag här? Pallar jag detta?”

Tanken slog mig att det vore en befrielse att komma in till Micke och upptäcka att allt det där jag fått för mig, det var minsann bara fantasier, här finns ingen kemi. Då hade jag lätt som en plätt kunnat tacka för mig och återvänt hem till hund, renovering, älskade döttrar, barnbarn och kära vänner. 

Jag hade en röd sommarklänning med mycket stort omfång nertill. När jag nervöskissade precis innan jag skulle träffa honom råkade jag närapå tappa ner några hekto av det där kilot kjoltyg i toaletten. När producent-Maria visade mig upp för trappan till Mickes rum och tröstande sa: ”Var inte orolig, vi har sett det mesta här!” så undrade jag om någon någonsin kommit in till sin speeddejt med nerkissad klänning och fått veta att just den grejen inte var tagen än. Jag var glad att den inte blev min.

Micke. Blicken, famnen. Jag landade. Blev helt lugn. Ville stanna där. Bad att få göra det. Fick inte det. Istället skulle jag svara på en massa frågor och jag vet inte vad jag sa. Jag satt ju bara där och KÄNDE. Lite så jag jobbar. Som ni kanske sett? Jag blev på riktigt förvånad när jag flera månader senare fick se vår dejt i rutan att det lät som att jag faktiskt lyckats svara på Mickes frågor. Dessutom berättade jag var San Sebastian ligger. Ungefär 19 gånger gjorde jag det. Norra Spanien…

Precis som alla före mig blev jag tagen av Micke, och djupt berörd. Framför kameran efteråt fällde jag mina första TV-tårar. Då hade jag ännu ingen aning om att jag skulle bli den här säsongens första gråterska. Grattis till mig och tack så mycket.

Kan man tävla i kärlek?

Fick gå på gruppdejt. Snubblade mig igenom en rolig linedance och blev inte förvånad över vilka som var först på bollen med att knipa åt sig lite egentid med Micke. Jag backar hellre i såna lägen och kände mig helt lugn med att Micke, tack vare mitt långa brev, ändå hade tillräckligt mycket att gå på för att veta om han ville lära känna mig mer. Det ville han, och när jag blev inbjuden till gården nästan skrek jag fram mitt JA!

Efter en vända på hemmaplan var det dags att styra kosan ner mot Schlätta i Västergötland. Helena och jag hade pratat flera gånger och om det nån gång kändes lite oroligt såg jag henne som min ”livboj”. Jag är min egen och hamnar, kanske alltför sällan, i intensiva sammanhang där jag behöver samsas med människor som jag inte valt att umgås med. 

Det var fantastiskt fint att återse Micke igen på hans hemmaplan, och så spännande med de där mäktiga urtidsdjuren – strutsarna! Lika respektigivande och aningen läskiga som de fullvuxna hanarna var, lika gulliga och helt bedårande var de små bebisarna.

I sammanhanget, och även vid tillbakablicken som jag fått genom att se programmet, kan jag tycka att jag tog det förhållandevis ”lugnt” i min samvaro med Micke. För mig var det viktigare att jag visste var jag själv var någonstans med mina känslor för honom, än det var att ”vinna” honom. Trots att det alldeles uppenbart var en tävlingssituation jag befann mig i så kunde jag aldrig riktigt se mig som en av deltagarna. För mig var det mest av allt en resa tillsammans med Micke och mina känslor för honom. Jag blandade aldrig ihop ”oss” med de andra. Tänkte att ”Det vi har är vårat, det han har med de andra är deras”. Antagligen var det naivt önsketänkande från min sida när jag tolkade hans ”Nu får vi hålla masken tills den här cirkusen är över” som att det var mig han ville ha en framtid med, men å andra sidan gav det mig ju en finfin möjlighet att ge självgodheten ett ansikte, ha, ha!

Bilden av mig

Det var, som sagt, omöjligt för mig att föreställa mig hur det här skulle bli, och hur  jag skulle framstå. Väl medveten om att min del i den här historien skulle berättas av andra, så skapade jag inför premiären i oktober Instagram-kontot jennyiiin som en plats där jag skulle ha möjlighet att berätta min historia. Där har jag bland annat berättat att jag inte är en person som går omkring och gråter, precis heeela tiden, haha!

Det har hänt några gånger att jag suckat över att TV4 låtit mig dra gråtkortet i snart när varje program och för en mer nyanserad bild istället för gråtande skulle kunnat visa mig i en dans med en död röding. Till exempel.

Slutvalsdagen var den i särklass mest känslosamma dagen. Att vakna på morgonen och veta att ikväll kan allt vara över, det var riktigt tufft. Jag har ett gammalt övergivenhetstrauma i ryggsäcken, som trots att det är väl genomarbetat gärna poppar upp och ger sig till känna i situationer som den här; när jag engagerat mig i någon som jag tycker mycket om och som jag måste skiljas från.

Man kan lätt säga att min TV-gråt peakade just den här förmiddagen och det skulle såklart filmas. Trots att jag är väl medveten om att den där volymen av känslor har mer med det gamla traumat att göra än det som händer just nu, så behöver de få komma ut. Och det gjorde de, med besked! Jag pratade om itusågad bröstkorg och blottat hjärta. För så kändes det. Där och då. Men när min förtvivlan fått komma ut så blev jag helt lugn. Det var också så jag mötte Micke för att ta emot hans besked.

Den största känslan där och då var faktiskt Tacksamhet. En djup och innerlig tacksamhet och en hel del kärlek också. Jag hade gråtit färdigt för stunden, men det hade däremot inte Micke och det gjorde mig ont att se. När jag lämnat honom på bänken och gått nerför trappan kände jag plötsligt en hand på min axel, och bilden av Micke och hans uttryck i ögonen när jag vänder mig om kommer jag nog aldrig att glömma. Han sa att han måste få krama mig en gång till och i omfamningen passade jag på att påminna honom om att det går bra att ångra sig om det blivit fel. Det kändes helt orimligt att vi inte skulle ses mer, så visst hade jag en förhoppning… När jag väl satt mig i bilen för att köra därifrån så kom det nya tårar, men de var av en helt annan sort. Det var här&nu-tårar som behövde gråtas för att jag just faktiskt lidit en stor förlust.

Tillsammans

När slutvalet visades i TV så var det väldigt skickligt dramaturgiskt klippt, och det ser ut som att jag tokgråter min panikgråt med det blottade hjärtat just efter att jag blivit bortvald. Och det var alltså så jag ”lämnade” programmet och alla som tittat. Aldrig hade jag väl kunnat föreställa mig vilka följder det skulle få. 

Fram till slutvalet hade mitt Instakonto varit en hyfsat stillsam plats där jag haft både tid och möjlighet att kommunicera med de flesta vänliga själar som peppat och supportat mig. Jag undrade nyfiket hur många som skulle försvinna samtidigt som min tid i rutan gjorde det, men…

…det formligen forsade in så himla mycket kärlek i form av hjärtan, kommentarer och helt obeskrivligt vackra och djupt berörande meddelanden från människor jag aldrig träffat! Och, de blir hela tiden fler! Jag är fullkomligt överväldigad! Golvad! Sprängfylld av tacksamhet och kärlek! Dagen efter vimlade jag omkring i nåt slags chockrus, som mest kan liknas vid hur det kändes efter mitt fantastiska och stora femtioårskalas. Att få så mycket bekräftelse, och kärlek, bara på grund av att jag varit jag, det är stort. Jättestort.

När människor berättar hur jag, bara genom att vara mig själv, på riktigt har gjort skillnad… Ja, då svindlar det, och jag tänker att – det är NU det börjar!

Tillsammans kan vi göra världen lite vackrare, lite mer kärleksfull.

Jenny Lindberg