Tarantinos velande smutsar ned hans rykte – vill han bli ihågkommen som en fegis?

Quentin Tarantino har alltid upplevts, åtminstone av mig, som en orädd filmskapare. Det är inte bara för att han skapar oefterhärmliga filmer, utan också för att han nästan rockstjärneaktigt pratat om hur han kommer att avsluta sin karriär med flaggan i topp.

Att han tänker tacka för sig som långfilmsregissör efter sin kommande tionde film har gått från att bli en tanke vädrad i förbifarten till att på senare tid förvandlas till någon form av sanning.

Länge såg jag den där tio-filmer-principen som något integritetstecken, men ju mer jag tänker på det desto mer framstår det som någonting helt annat. Efter att han nu ser ut att ha övergett tilltänkta The Movie Critic som den sista filmen börjar det kännas mer och mer som att han har målat in sig själv i ett hörn. Och handlar det verkligen om integritet, eller är det själva verket rädsla?

Kan det vara så att orädde Tarantino bara är rädd för att misslyckas?

Quentin Tarantino riskerar att underminera sitt eget arv

"Ingen minns en fegis", är det inte så man säger? Nu riskerar väl knappast Tarantino att bli bortglömd, men hans orubbliga status kan mycket väl få sig en törn om han inte slutar vela om sin sista film.

Ju längre den dröjer desto högre kommer förväntningarna och pressen att bli, och jag skulle inte bli förvånad om det är en huvudsaklig anledning till att Tarantino nu valt att återvända till ritbordet.

Få kommer att klaga på att Tarantino stoppade tillbaka The Movie Critic i lådan om det resulterar i ett mästerverk med en helt annan titel. Men samtidigt kommer ju The Movie Critic att ligga kvar i den där mörka lådan som en påminnelse om vad som aldrig blev.

En film om en filmälskare av en filmälskare för filmälskare, vem vill inte se det? Är den enda anledningen till att vi blir berövade projektet att Tarantino hittat på att han bara ska göra tio filmer? En slumpmässig siffra han valt därför att...?

Som jag ser det kommer filmälskare att bli snuvade på många, många bra filmer bara för att Tarantino är skraj för att göra något undermåligt och av den anledningen satt sin gräns till tio filmer.

Hur kan jag då vara så övertygad om att det handlar om rädsla och inte integritet? Det kan jag inte. Jag gissar hej vilt och tyckte mest det var något roligt att skriva om. Men det finns faktiskt ett och annat som ger min teori lite kött på benen.

– Regissörer blir inte bättre med åren. Vanligtvis är de sämsta filmerna i deras filmografi de sista fyra på slutet. För mig handlar allt om min filmografi, och en dålig film förstör tre bra, sa Tarantino i en intervju med Playboy 2012. Jag vill inte ha den där verklighetsfrånvända komedin i min filmografi, filmen som får folk att tänka "åh nej, han tror att det fortfarande är för 20 år sedan".

Tarantino vill inte göra dåliga filmer. Det är inte svårt att förstå. Men om svaret på att undvika en dålig film är att inte ens försöka göra en film överhuvudtaget, kan det verkligen beskrivas som något annat än rädsla då? Och gör det verkligen så mycket om det blir någon medioker skapelse?

Visst har dagens gamla giganter i form av Ridley Scott, Martin Scorsese och Steven Spielberg m.fl. en och annan skönhetsfläck på sitt CV, men de är också bevis på att man kan göra bra film även som äldre. Eller tycker Tarantino att en Killers of the Flower Moon (2023) eller en The Fabelmans (2022) är exempel på undermåliga filmer?

De flesta skulle nog hålla med om att Spielberg är en "större" regissör än Tarantino. De flesta skulle nog också vara eniga om att Spielberg har fler sämre filmer i sin filmografi än Tarantino, och just det där är den stora bristen i Tarantinos logik.

Den här ängslan som Tarantino visar upp är inte smickrande för hans rykte eller sättet som jag vill komma ihåg honom. Det är dessutom inte första gången han velar och visar sig skör när det kommer till de egna filmerna. När manuset till The Hateful Eight (2015) läckte ut skrotade Tarantino först projektet. Det ska ha varit först när manuset genererade hyllningar som Tarantino återupptog det igen.

Ett sårat ego över att något ofärdigt hamnade i fel händer ledde den gången till att vi nästan blev berövade på en sevärd film. Nu kan det ha hänt igen, bara för att Tarantino inte vill misslyckas. Ängsligt. Inte så rockstjärneaktigt. Kanske mest av allt känns det onödigt för alla som vill se bra film göras.

Det är klart att även Tarantino ska få vara osäker när han behöver det, men det känns som om hans "sluta-med-flaggan-i-topp"-retorik bara skapar förlorare i det här fallet.

I sitt försök att skapa ett arv utan skavanker riskerar Tarantino att snarare ge oss färre anledningar att minnas honom som en av de största. Vem bryr sig om det finns en och annan misslyckad vision i filmografin om där finns 20 andra sevärda filmer? Det som gjorde Tarantino till en filmskapare att beundra var att han vågade ta risker och göra sin grej. Varför sluta med det nu?

Kom igen Tarantino, släpp rädslan och kör ditt race tills du trillar av pinn. Ingen minns en fegis.