Tankar om "I Am Easy to Find"
Kortfilm av Mike Mills + album av The National = "I Am Easy to Find".
En dag bestämde sig regissören Mike Mills (Beginners, Alla tiders kvinnor) för att höra av sig till Matt Berninger, sångaren i The National. Mills är ett stort fan av bandet, och han ville "samarbeta på något sätt". Berninger svarade direkt och visade sig vara ett fan av Mills filmer.
Ett samarbete inleddes, och nu kan allmänheten ta del av I Am Easy to Find – en kortfilm regisserad av Mills, med ingen mindre än Alicia Vikander i huvudrollen, samt ett 16 spår långt album av The National. När projektet lanserades fastslogs det att kortfilmen inte är en musikvideo till skivan, och skivan är inte ett soundtrack till filmen. De båda kompletterar varandra och utgör tillsammans detta transmediala verk.
Alicia Vikanders skådespel är beundransvärt.
Kortfilmen, en knapp halvtimma lång, består av scener, stora som små, ur en icke namngiven kvinnas liv, från födsel till döden. Vikander spelar kvinnan, och hennes insats är beundransvärd i många avseenden. Det tydligaste exemplet är att inget externt hjälpmedel har använts för att göra henne varken yngre eller äldre rent fysiskt, hon ser likadan ut genom hela filmen. Hon har bara sig själv att utgå ifrån, ändå köper man henne som storögd bebis lika mycket som gammal farmor. Det är en totalt frimodig och orädd prestation.
Mills har valt att filma allt i svartvitt, med återkommande klipp till stillbilder av olika specifika färger som täcker upp hela skärmen. Samtidigt används genomgående korta och koncisa undertexter, som markerar de ögonblick kvinnan upplever. I bakgrunden spelas även musik från skivan, men inte alltid som den låter på själva albumet, det finns en del variationer. Tillsammans kulminerar allt i en otroligt vacker och känsloladdad stund.
The Nationals mest experimentella skiva.
Skivan hade jag, som det gigantiska The National-fan jag är, kunnat skriva tusentals ord om, men då det här är en publikation med film i fokus räcker det med att jag meddelar att I Am Easy to Find är The Nationals mest experimentella skiva hittills. Berningers karaktäristiska baryton hörs sedvanligt en hel del, men får också ta ett steg tillbaka då bandet tagit in flera kvinnliga röster som tar över många av spåren. Gail Ann Dorsey (David Bowies gamla basist), Lisa Hannigan och Sharon Van Etten är bara några av artisterna som gör att albumet rimmar mer med kortfilmen och dess protagonist.
Tre av spåren dedikeras dessutom helt åt Brooklyn Youth Chorus, något som verkligen kommer till sin rätt under kortfilmens mer spirituella delar. Det märks rent allmänt att det här inte är The Nationals första sammandrabbning med filmmediet. Bryce Dessner, gitarrist och pianist i bandet, komponerade exempelvis delar av musiken till Alejandro G. Iñárritus Oscarsbelönade The Revenant.
Kräver fullständig uppmärksamhet.
Något jag känner är nämnvärt när det kommer till det här ambitiösa verket är djärvheten hos konstnärerna inblandade. I en tid där rastlöshet och bristande koncentrationsförmåga verkar dominera kulturen är det rätt fräckt att förvänta sig att konsumenten både ska se en film och lyssna på ett helt album för att få verkligen kunna få ut allt av upplevelsen. Det var längesedan jag var på bio och inte stördes av att någon tog upp mobiltelefonen, något jag själv rätt ofta gör mig skyldig till hemma i TV-soffan.
Och när det kommer till musik har singeln och enskilda låtar börjat ses som viktigare än själva albumet. Tanken på att någon i min ålder (millenial-generationen) skulle sitta ostört i en timma och aktivt lyssna på en skiva från början till slut utan att distraheras en enda gång är faktiskt nästintill absurd. Så all cred till Mike Mills och The National för att de går emot strömmen. För att de vägrar acceptera den här utvecklingen, för att de fortfarande tror på idén om total investering och försjunkenhet när det kommer till konst. Länk till film och album hittar du nedan: