Filmhjälpen

Streamingtjänsterna och Oscarsgalan – en oförtjänt het potatis

Uppdaterad 07 juli 2021 kl. 11:07 | Publicerad 26 april 2021 kl. 12:04
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Netflix kan gott tilldelas priser, inget kan konkurrera med bio ändå

Bara Netflix hade hela 38 nomineringar på årets Oscarsgala, den andra Oscarsgalan någonsin där filmer som aldrig gått på bio kan kamma hem statyetter. Något som upprör många – och kanske framför allt Steven Spielberg. Rimligt – eller löjligt? Det frågar sig Filmtopps krönikör.

Streamingtjänsterna tar varje år marknadsandelar som bara den i sin frammarsch genom doftljusmarinerade vardagsrum världen över. En utveckling som ingen kan ha missat – och en utveckling som har varit spännande att få uppleva.

Först dök kvalitetsserierna upp, med framför allt Netflix som förgrundsfigur och bland annat succén House of Cards. Därefter tog det inte lång tid innan fler hoppade på tåget och snart äntrade vi det som vissa valt att kalla för ”peak tv” – en era där det ibland kan kännas som ett heltidsjobb att försöka hänga med i alla dessa välgjorda produktioner.

Sedan kom filmerna. Beasts of No Nation, Okja, The Ballad of Buster Scruggs. Samt förstås – filmen som förändrade allt, Alfonso Cuaróns mästerverk Roma. Något så ovanligt som en Netflixproduktion och en given Oscarskandidat på samma gång, vilket med dåvarande regler tvingade filmen att ta en mindre vända i biograferna innan Netflixsläppet för att den ens skulle få chansen att kunna knipa en statyett eller två. Belönad blev Roma, men bestulen på en välförtjänt guldgubbe för bästa film, av Green Book. Huruvida det berodde på streaming-bias eller inte låter jag vara osagt.

Men efter Roma kom corona. Som vi alla vet skakade viruset om allt som vi tidigare betraktade som normalt. Stora bioreleaser och fullproppade biografer är fortfarande ett minne blott och till och med fisförnäma Oscarsgalan fick anpassa sig till dagens mer digitala era och därmed luckra upp reglerna. I dagsläget är det förstås självklart att en film inte ska behöva visas på en biograf för att kunna kamma hem filmvärldens finaste priser. Men så har det, som sagt, inte alltid varit och huruvida förändringen kommer att bestå efter att pandemin är över vet vi inte.

Jag hoppas det. Just nu är det mer uppenbart än någonsin att vi lever i en föränderlig tid och att det aldrig riktigt går att räkna med någonting, utöver möjligtvis teknikens utveckling som dundrar på i en exponentiell takt. När Oscarsgalan motsätter sig en sådan utveckling så får jag mest upp bilden av ett elfenbenstorn med antika präster i kåpor som skriver sina regler på en stentavla. En riktig filmälskare, menar jag, bör bry sig mer om en välberättad, tung historia och vilken film som faktiskt var bäst under året snarare än var den visades, det om någonting är att brinna för berättarkonsten. Väljer Oscarsgalan efter pandemin att ignorera filmer som når den kvalitet som till exempel The Irishman gör, så ser jag ingenting annat än att de gräver sin egen grav och riskerar att bli allt mer irrelevanta för varje år som går – en väldigt tråkig utveckling för filmbranschen.

MER LÄSNING: Alla Oscarsvinter 2021

En av de mest aktiva och högljudda motståndarna till streamingtjänsternas intåg i finrummen är Steven Spielberg. Den mer småsinta delen av mig vill gärna hålla en egen gala och dela ut priset ”Boomer of the year” till honom, men jag förstår också att en person som verkat så länge i branschen har argument som sträcker sig längre än teknikfientlighet. Steven Spielberg och hans gelikar har en poäng. De menar att streamingtjänsterna, med alla dess finansiärer, har ett helt annat utgångsläge i sina storproduktioner och därmed riskerar att konkurrera ut traditionella och uppskattade delar av filmbranschen, som till exempel biografupplevelsen.

Trots att jag, innan pandemin, gick på bio flera gånger i månaden så hade jag om jag fick en pistol mot tinningen svarat att en bra historia är viktigare än biomörkret. Men jag tror att det är viktigt att ha två tankar i huvudet samtidigt – och vill mena att de röster som varnar för det här, eller till och med säger att ”biografer aldrig kommer att hämta sig efter corona”, kommer att ha fel.

Det finns nämligen någonting religiöst med att sätta sig i en biosalong. En kärlek som inte bara uppstår hos oss när vi är små, och får sjunka ned i biostolarna med en alldeles för stor popcorn, cola och filmduk. Nej, jag vill mena att det snarare är inskrivet i vårt DNA. Enda sedan urminnes tider så har vi samlats kring lägereldar för att ta del av berättelser, tillsammans med andra, i en kollektiv extas. Det är någonting som har knutit samman vårt människosläkte, enat oss, hjälpt oss att överleva de mest outhärdliga tider och långsamt blivit en egenskap och preferens som därmed ärvts ned från generation till generation. Ingenting, inte ens Netflix och doftljus, kan hota den hårdkodade driften.

Så för all del, inta Oscarsgalan. En gala som jag för övrigt aldrig brukar våga tippa. Men någonting som jag med all självsäkerhet i världen kan förutsäga, det är att biograferna kommer att leva kvar, oavsett hur många The Irishmans eller Romas vi än får. För även om en bra berättelse är en bra berättelse, så ställer jag mig frågan: Hur mycket närmre biomörkret, eller möjligtvis en konsert, kommer vi en sekulär religiös upplevelse på 2020-talet, egentligen?

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL