Snyder's Cut - Kan fansen få för mycket makt?

Till slut kom den osannolika dagen. Dagen som i bästa fall beskrivits som en legend eller en fabel i Hollywood-fabriken. Dagen då fansen vann och stormade blockbusterns heliga bastion. Dagen då kostymprydda producenter faktiskt rensade sina hörselgångar och mötte med en ödmjukhet en dånande flock missnöjda superhjältefantaster.

Fansen krävde att få beskåda Zack Snyders ursprungliga vision av sin trikåklädda firmafest Justice League. Ett stycke filmhistoria har faktiskt skrivits: Zack Snyder's Justice League är här. Äntligen kan vi tillåtas glömma allt vad CGI-utsuddade mustascher heter.

Justice League (2017) var som bekant ett provocerande platt hafsverk. Zack Snyders ursprungsvision lades åt sidan av Warner Bros. när tragedin drabbade regissörens familj. Snyder har sagt i otaliga intervjuer att han inte mäktade med att kämpa för sin vision och WB tog då tillfället i akt att byta ut regissören halvvägs in.

In stampar Joss Whedon, lyft från största konkurrenten Marvel, som tilldelas en omöjlig uppgift: att färdigställa filmen samt omstöpa DCEU:s gravallvarliga ton. Resultatet blev som bekant en ruskigt illaluktande soppa.

Vuxenbebiars förmodade äganderätt.

Rättvisa har äntligen skipats. #ReleasetheSnydercut gav frukt och resultatet är en otvetydlig förbättring. Zack Snyder's Justice League är en kulmination av regissörens säregna stilistiska grepp (vem har inte velat se sesamfrön lyfta från en hamburgare i slow-motion?) och de mörkare penseldrag han färglagt Stålmannen och Läderlappens cinematiska upptåg når här sitt klimax. Detta är Snyders vision - från början till slut. Slutet gott, allting gott?

Jag är kluven. Inte till filmen i sig, som på samtliga vis är en klar förbättring, utan till processen. Frågan "kan fansen få för mycket makt?" ekar liksom i min skalle. Finns det risker med att en ilsken twittermobb ges slutordet och att ensemblen i filmen även rättar in sig i detta led? Vart går egentligen gränsen mellan välvillig fanservice och att helt enkelt vika sig för trycket? 

Wikipedia beskriver ordet "fan" på följande vis: "mycket entusiastisk anhängare till kulturellt fenomen som exempelvis musikgrupp, person eller fiktiv karaktär". Det är den vackra sidan av myntet. Fans kan också vara tvättäkta fullblodsdårar. Vuxenbebisar som känner äganderätt över fiktiva karaktärer, deras cinematiska bestyr och kulturella arv. Jag har också varit där. Kokat av ilska över vedervärdiga Terminator-uppföljare och blivit så kränkt av genomusla remakes att jag legat vaken om nätterna i kallsvettiga feber-symfonier. Men jag har aldrig hatat - eller för den delen ens övervägt det, men det finns det helt klart andra som gör.  

En ny och problematisk form av rättivsa?

Sociala medier ger tyvärr vuxna "fans" chansen att online-hata till fingrertopparna glöder. Vi såg det 2017 när Rian Johnson twitterbombades och man önskade livet ur honom för att han stöpte om Luke Skywalker till en emotionellt särgad eremit i The Last Jedi. Dessa människor utgör givetvis en minoritet. Dock är mobben nu tillräckligt högljudd för att ges mandat och inflytande i kreativa processer. Är det faktum att Zack Snyder's Justice League nått våra skärmar startskottet på en mycket, mycket problematisk form av rättvisa?

Kanske? Tack och lov var situationen annorlunda med Justice League. Fans kände till att en annan, originalversion av filmen faktiskt existerade, och hade stenkoll på den brokiga produktionen. I rättvisans namn är det ju faktiskt Zack Snyders version som är "den rätta". Men frågan kvarstår: "kan fansen få för mycket makt?" och borde kreatörer överhuvudtaget ha fansens heta åsikter i åtanke i filmskapandets ädla konst? 

Personligen uppskattar jag att bli kulturellt utmanad. Idag ser jag gärna att kreatörer ger blanka fan i vad jag som "fan" anser. Jag ska inte ges inflytande i någon filmisk process - jag vill se vad regissören har för vision - inte en skräddarsydd upplevelse efter mina preferensers tajta mått.  Alla ser det inte så. Det är ju själva grundtanken med kulturella uttryck, att vi tar med oss olika saker och blir formade på olika vis. Olikheter är bra och allt det där och i denna lite osexiga kompromiss får jag nog parkera mina ignoranta fartdårar till tankar.

Låta mig bara inte vakna i en alternativ tidslinje där produktionsbolag viker sig för mobbens gormande. Låt mig inte vakna upp en morgon där man justerat slutet i The Shining för att det är för obegripligt eller slaktar Easy Rider för att den glorifierar droger och tvåhjulsdrivna miljöbovar.  Ge inte "fansen" en sådan makt, även om Snyder Cut faktiskt var bra. 

MER LÄSNING: Är nya Justie League slutet på Snyders karriär?