Sluta gnäll! Välkomna de nya Astrid Lindgren-filmerna

I Hollywood pumpas det ut nyversioner, eller "remakes", på löpande band, men att göra nyinspelningar är rätt sällsynt här i Sverige. Tack och lov. Jag är lika intresserad av att se en ny Fanny och Alexander som en ny Livet är underbart, eller en ny Fucking Åmål som nya Mean Girls. Kort och gott – jag gillar inte remakes.

Men det finns undantag.

Bland de produktioner jag ser mest fram emot i år har vi Robert Eggers "remake" på stumfilmsklassikern Nosferatu och Viaplays (numera Netflix) Astrid Lindgren-serie Ronja. Gemensam nämnare? Båda är "remakes". På böcker. Rent tekniskt sett hamnar de nog i fåran "nyfilmatiseringar".

LÄS OCKSÅ: Bröderna Lejonhjärta blir TV-serie

Att se en "bokfilm" med någon som redan har läst förlagan är i regel en rätt tråkig upplevelse. Framförallt eftersom det gärna förekommer suckar och kommentarer som "sådär gick det inte till i boken", eller "jaså minsann, de strök det där?". I nästan alla fall är "boken bättre än filmen". Och nästan alltid är anledningen densamma – att man inte kan få med allt som händer, måste stryka karaktärer, måste skriva om delar av handlingen.

Jag vet hur det är, eftersom jag också har läst böcker och tjurat i TV-soffan.

Skräcken över att skända ett kulturarv

På TV4 visas dokumentärserien Astrid Lindgrens älskade filmer, som handlar om exakt vad som utlovas. I andra avsnittet säger hennes barnbarn – som numera driver Astrid Lindgren AB – att alla filmer ska göras om förr eller senare, och många är redan på gång. Utöver Ronja har vi en brittisk version av Pippi Långstrump av skaparna bakom Harry Potter- och Paddington-filmerna. Skitkul, tycker jag (ej ironisk).

Eftersom Astrids filmer är så älskade är det dock många som är missnöjda över att gammalt ska bli nytt. Framför allt tror jag att det finns en oro över att man ska fördärva ett slags kulturarv. I viss utsträckning kan jag verkligen förstå detta. Vem vill se en moderniserad Saltkråkan med störiga 08:or som har problem med wi-fi-uppkopplingen? Å andra sidan, vem vill inte se Ronja Rövardotter som storsatsning? Eller en ny Bröderna Lejonhjärta med en drake som inte är gjord av plast och papier maché? Eller en rejält påkostad Mio min Mio? Fritt fram för min del.

Med Ronja hoppas jag verkligen att de tjuriga bokläsarna (undertecknad inkluderad) får en helhetsupplevelse som inte bara täcker boken utan också expanderar den – med värdighet (inte som en total omskrivning á la nya Utvandrarna). Låt oss se detta som en möjlighet att komplettera de gamla filmerna (varav många faktiskt inte år så bra) och en chans att få nya sidor i Astrid Lindgrens böcker visualiserade med filmkamerans hjälp.

Jösses vilka möjligheter! En hel värld av sprängstoft! Det är dags att säga något jag aldrig sagt förut – jag välkomnar nyinspelningarna! Sluta tjura, börja jubla! Låt fanfarerna ljuda!

Om det resulterar i remakes på filmerna däremot, då sparkar jag bakut. Utan Allan Edwall är det ingen idé.