Sluta ängslas Oscarsakademin – Er trovärdighet är snart borta
Fredrik Edström går hårt ut mot årets Oscarsgala.
Kontroverserna kring Oscarsgalan är många och responsen från Oscarsakademin är sällan utan ängslan.
Att prisutdelningsspektaklet stångat anletet blodigt mot identitetskrisens benhårda vägg kan väl knappast ha undgått någon? Oscarsgalan har, i mer eller mindre desperata försök, gett sig tusan på att bredda sin målgrupp och ge sig själv en piffigare och mer hipp aura. Kasten har varit många och tvära och kontroversiella beslut har haglat över galan – för att i nästa sekund tas tillbaka. Är guldgubben ens relevant längre eller har försöken att bredda istället vattnat ur filmbranschens mest prestigefyllda utmärkelse?
En välspelad Powerpoint-presentation.
I priskategorin "Bästa Film" piskar akademins ängslan som hårdast och det är uppenbart att idiotidén "Bästa populära film" lämnat sina spår i jurymedlemmars medvetande. Att "Black Panther" är nominerad till bästa film tillsammans med "Bohemian Rhapsody" är kvitton på att akademin främjar popularitet framför kvalitet.
Svarta pantern var ett ypperligt steg för representation i superhjältesfären, men var inte ens den bästa Marvel-filmen förra året - den trofén ges Avengers: Infinity War som är en mer imponerande bedrift på samtliga punkter. Bohemian Rhapsody var, på sin absoluta höjd, en välspelad Powerpoint-presentation över Freddie Mercurys liv. Det är två filmer som helt enkelt inte ens nafsar vid kriterierna för utmärkelsen "Bästa film".
Jag vet vad du tänker: ”Ja, ja, men alla andra Oscarsgalor då? Det är många skitfilmer som nominerats genom åren”. Det är förvisso helt sant. Att exempelvis Avatar nominerades till Bästa film när det begav sig, var även det ren och skär populism, men i år skiner ytligheten och desperationen igenom i myllret av osäkra och ängsliga beslut.
Tafatta försök till politisk home-runs.
I praktiken bryr jag mig inte nämnvärt om gala-delen av galan. I majoriteten av fallen stryks det medhårs med uddlös kam och tafatta försök att slå politiska home-runs till artiga applådregn känns mest konstruerade. Showen i showen gör mig mest illamående. Därför gick debaclet kring värdval mig helt över huvudet, men även här ger jag bakläxa. Den beslutsfattande förstoppning som drabbat galan tydliggjordes även här när Kevin Hart valdes till värd, men sedan sparkades på grund av lastgamla tweets som inte gick i linje med rådande värdegrund och som han dessutom redan bett om ursäkt för.
Droppen för många, liksom undertecknad, kom när beslutet att tajta till galans totala speltid till tre timmar och därför dela ut priserna "Bästa Foto", "Bästa Klipp", "Bästa kortfilm" och "Bästa smink" under reklampauser. Tack och lov bet en hel filmvärld ifrån - däribland många av de regissörer som blivit nominerade. Akademin tog tillbaka sitt beslut, som i snälla ordalag är att beskriva som ett saftigt långfinger riktat till några av filmbranschens sanna hjältar. Tre timmar är mer än nog speltid att hinna med samtliga priser, i synnerhet nu när galan står utan värd. Även detta ett kvitto på att akademin vill rikta fokus till de större, och måhända folkligare, priskategorierna.
Det krävs mod att erkänna att man har fel.
Allt är dock inte gnäll och elände och jag vill rikta en beskärd del beröm också. Det krävs mod att erkänna när man har fel, och Oscarsgalan har krupit till korset ett antal gånger nu och bekänt sina snedsteg. Det är stort och bör hyllas!
Min stora skräck är inte förändring. Det är en naturlig del av all skapandeprocess och givetvis slipper inte filmbranschens grädda och prisgalor undan. Nej, min rädsla är att akademins ängslan kommer resultera i inflation och helt vattna ur den prestige guldgubben fortfarande är laddad med. Min skräck är en prisgala som än mer ger vika för dyrkan av äcklig kändiskultur där Lady Gagas tokiga utstyrslar överglänser det kvalitativa innehållet.