The Family Stallone är ett bisarrt försök till familjeterapi

"Ska Sylvester Stallone göra en realityserie?" Den frågan ställde sig nog alla när det stod klart att The Family Stallone skulle bli av, och det är någonting som "Sly" själv är smärtsamt medveten om. Det märks inte minst på att han gång på gång under öppningsavsnittet motiverar realityserien med att den tvingar hans döttrar att spendera tid med honom.

Vilket är aningen ironiskt med tanke på att den röda tråden i avsnittet snarare är färgad av att han har varit en frånvarande make och pappa.

När vi introduceras för de fyra kvinnorna i hans liv: hustrun Jennifer Flavin Stallone och döttrarna Sophia, Sistine och Scarlet Stallone, 21, 25 och 27 år gamla, möts vi av en kvartett som tycks definiera sig själva som förlängningar av Sly. De är givetvis sina egna individer allihopa, men framställningen av dem får en kakofoni av varningsklockor att ljuda.

Hur sjutton tänkte de med framställningen av den här familjen?

Med tanke på att Sylvester Stallone är realityseriens tveklöst största stjärna är det inte speciellt konstigt att i princip allt förankras i honom på ett eller annat sätt under öppningsavsnittet. Han fungerar som en naturlig brygga i introduktionen av döttrarna. Problemet är att sättet som det görs på är närmast obehagligt och vittnar om en familjedynamik som är, åtminstone delvis, ohälsosam med Sly som idoliserad patriark.

Ett stort fokus i inledningen av The Family Stallone är som sagt att Sly varit i väg på inspelningar under långa perioder av de nu vuxna döttrarnas liv, och att det här är en chans för dem att få vistas tillsammans igen. So far, so good. Det får ändå ses som en hyfsat spännande språngbräda för en realityserie med ett av Hollywoods tyngsta namn.

Men när Sly gång på gång skämtar om att han gör det för att hindra döttrarna från att fly umgänge med honom – samtidigt som de så uppenbart törstar efter hans uppmärksamhet och bekräftelse – känns det nästan lite tragiskt.

Vid det här laget är ett ögonbryn lyft, men det finns fortfarande potential att grunda den här lite trasiga dynamiken i något som är äkta och kopplat till mänskliga brister. Dessvärre paketeras det som någonting lite smågulligt och snart kommer en rad ytterligare anledningar att både höja nästa ögonbryn och framkalla ett stormande hav av bekymmersrynkor i pannan.

Döttrarna, framför allt de två äldre, Sophia och Sistine, beskriver hur Sly aldrig visar något intresse för att lätta på garden inför personerna de dejtar och att han genom åren till och med lyckats skrämma bort dejter. Dessutom avslöjar de att män har dejtat dem för deras namn och för att komma nära Sly.

Mitt i all den sorgen sitter en macho Sylvester Stallone med en överbeskyddande ingen-är-bra-nog-för-mina-små-flickor-attityd. "Små flickor" som i allra högsta grad är vuxna kvinnor.

Han skämtar om det. De skämtar om det. Men Sly verkar inte förstå att hans vuxna barn genuint lider av sättet som hans namn och personlighet hänger över deras kärleksliv. Och ingen av dem verkar förstå att det på riktigt är en osund situation för dem alla. Någonting som egentligen är hjärtskärande får istället en fnitterinramning.

Vid sidan av allt det här kan vi dessutom kasta in brorsan Frank Stallone på ett hörn, och plötsligt har vi serverats en ännu underligare familjedynamik. Trots att han beskrivs "bo nerför gatan" säger sig döttrarna inte ha besökt hans hem på över 12 år, och det enda minnet mellandottern Sistine har av platsen är att Frank satte hennes fötter i vax när hon var där (okej?). När de sedan besöker Franks hem efter alla dessa år välkomnas vi in i ett hem som mer eller mindre är en helgedom för Sly – det hela känns minst sagt underligt.

Det kanske är så att Sylvester Stallone gått med på att göra den här realityserien för att faktiskt spendera mer tid med sin familj – men inte för att de annars hade flytt honom, utan för att de behövde en ursäkt att hitta ett bisarrt alternativ till familjeterapi.

Har The Family Stallone några förlåtande egenskaper?

De inledande avsnitten av The Family Stallone känns platta och orsakar uppenbarligen (åtminstone för mig) en hel del huvudbry, men det finns faktiskt ett och annat ögonblick som det går att njuta av. När Stallone får driva med sig själv tillsammans med stjärnor som Al Pacino och Dolph Lundgren känns det plötsligt äkta. Snubbigt, ja. Lite gubbigt, definitivt. Men framför allt känns det mänskligt.

Detsamma gäller när vi får en inblick i delarna av döttrarnas liv som inte involverar Sly. Stunder där deras systerskap ges fokus och hur uppenbart väl de kan varandra har också ett värde. Problemet hänger snarare på statusen Sly har – eller som han framställs ha – i familjen.

Jag är säker på att varenda en av medlemmarna i Stallone-familjen hade ifrågasatt hur jag beskriver deras familjedynamik. Och de hade säkerligen haft helt rätt (jag känner ju dem inte), för de tycks genuint älska varandra med mindre bitterhet än det finns i de flesta familjer. Men det ändrar inte det faktum att vad som i många andra sammanhang hade framstått som ohälsa, komplex eller allmänna familjeproblem, här framställs som något gulligt. Det känns verklighetsfrånvänt och smått obehagligt.