Morbius eller: hur mitt tålamod för superskurksfilmerna tog slut
Dags att tuffa till er nu, skurkar!
I dagens krönika har jag fått nog. Det är Sonys skurkrullar som ska få sig några ordentliga lavetter och jag försöker djupdyka i förbättringsområden och huvudbryn av alla de slag. OBS: hög risk för gnäll!
"Definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annorlunda resultat". Ett välkänt och odödligt citat som felaktigt tillskrivits snillet Albert Einstein - ord som ibland ekar inuti mitt tomma kranium. Inte minst när jag, mot bättre vetande, ännu en gång utsätter mig för en uddlös och platt superhjältefilm. Har jag inte valsat runt med denna nitlott i näven hundratalsgånger förr och skanderat att "nej, fy fan! Jag ger upp på den här genren nu". Förra veckan såg jag Morbius och fick goda skäl att återkomma till citatet om galenskap, men en del andra tankegångar slog rot i min tynande hjärnsubstans. Tankar om den nuvarande vågen av superskurksfilmer och deras famlande efter identitet och röst.
Vi lever i en filmisk era där superhjälterullarna duggar extremt tätt. Så pass tätt att Marvel, Sony och Warner Bros börjat hugga in på spandex-nissarnas antagonister för att ge dessa skurkar lite mer ondskefullt kött på sina ben. Vi har sett Suicide Squad leva rövare två gånger, Venom har slemmat loss ordentligt och vi har nästan bombarderats med Harley Quinn. Senaste tillskottet i familjen är Morbius, Spider-Mans ljusskygga bad guy och resultatet var väl inget vidare? Filmen liknande en parad av fräcka idéer och inspirerande flirtar med klassisk monsterfilm som tyvärr inte sammanfogats speciellt bra. En mycket, mycket frustrerande upplevelse för potentialen fanns där.
RECENSION: Så tyckte vi om Morbius!
Morbius sätter dessutom klorna på skurkrullarnas främsta problem: dramaturgin. Varför ska även fienderna vara fastkedjade till den redan utnötta superhjältedramaturgin? Är vi inte alldeles utomordentligt trötta på att se hur huvudkaraktären råkar ut för olycka etc, lär sig hantera sina nya krafter (ofta komiskt) för att slutligen tvingas besegra en ond spegel-version av sig själv i tredje aktens CGI-inferno? Bygger inte premissen av en skurkrulle på att vi faktiskt kan frigöra oss från hjältarnas resa? Skurkrullarna presenterar ett smörgåsbord av möjligheter, en chans att utsätta publiken för något utmanande och fräscht.
Låt skurkarna vara skurkar!
Och snälla nån, låt skurkarna vara skurkar! Venom och Morbius skildras än så länge som hyvens anti-hjältar som minsann bara dödar risiga och genomruttna svin. I grund och botten vill de göra världen till en bättre plats, och visst, någon form av grundläggande mänsklighet kan väl få finnas kvar i karaktärernas inre, men filmerna skildrar än så länge hyfsat schyssta snubbar som aldrig någonsin skulle kunna ha något ideologiskt eller brinnande hat mot våra hjältar. Om Sonys endgame är att låta Spidde braka loss mot skurkarna är detta helt fel väg att gå. Vad skulle Venom, Morbius och Spider-Man ens kunna vara oense om till den grad att det eskalerar i fullskalig batalj? Konflikter bygger på friktion, låt oss introducera det.
Jag saknar även ett kreativt risktagande och identitet hos våra superskurkars egna filmer. Vi lever trots allt i en era där superhjältefilmen spänner sin räckvidd och doppar sina tår i smalare genres. Logan tilläts bli en modern western, Deadpool en post-modern metakomedi och The Batman en tvättäkta deckare. Genren är för överbefolkad för halvmesyrer - det krävs tydliga röster för att inte drunkna. Därför blev Morbius flirtar med klassisk monsterfilm än mer irriterande. Det är där vampyrens röst fanns och Espinosa borde tillåtits att helt och hållet omfamna genrens stilgrepp och excentriskhet.
Det finns ett lyckat exempel
Helt bäcksvart är det dock inte. Det finns en film jag varit extremt noggrann med att inte nämna hittills som faktiskt klarar samtliga av mina kräsna inträdesprov: Joker. Joker bevisade att det är möjligt att skapa en fullfjädrat empatisk karaktär och följa honom längst ondskans obarmhärtiga terräng. Visst, det gjorde lite ont, men bra kultur kan ibland göra det. Publiken tvingades hålla två tankar i luften: det går att känna empati för någon samtidigt som han utför alldeles vedervärdiga våldshandlingar. Det är i den grundkonflikten som även Sonys skurkrullar borde ha som filmisk kärna. Inte kränga halvmesyrer som tvingar in skurkarna i hjältarnas kramgoa tights. Nu bjuds vi på snabba kalorier som är tänkta att stimulera smaklökarna några korta minuter för att sedan fullständigt falla i glömska och det är karaktärerna för bra för.
Detta var mina tankar om skurkrullarna. Håller du med mig eller borde jag ta mina tights till återvinningen?