Andreas gnäller: Skådespelerskor jag avskyr

När jag var liten och stod i videobutiken med min far och skulle välja lördagskvällens film, hade min far en tumregel; om vi inte hade hört talas om filmen eller någon av skådespelarna, valdes filmen bort. Det är en rätt bra regel. När jag blivit äldre, och mer namnkunnig, har jag dock strukit denna regel. För ibland hittar jag små pärlor bland mindre kända filmer. För några månader sedan bläddrade jag runt lite på Netflix och hittade Irreplaceable You, som handlar om en ung kvinna som får cancer och försöker förbereda sin fästman på ett liv utan henne. Det var en fin liten film.

Istället har jag en annan väldigt enkel regel jag försöker följa; jag ser inte filmer med skådespelare jag avskyr. Bara för att jag har hört talas om en skådespelare, betyder det inte att hen är duktig. Och kassa skådespelare kan dra ner en produktion ordentligt. Då jag gärna gnäller offentligt, med Filmtopp som mitt medium, kommer jag därför nu presentera en lista på fem skådespelerskor jag avskyr av en eller annan anledning.

Jag tror på jämlikhet, så jag har redan skrivit en krönika om manliga skådespelare jag avskyr.

Precis som med de manliga skådespelarna, är detta alltså skådespelare som jag nästan alltid avskyr. Jag ändrar dock reglerna lite angående pretentiösa skådespelare, eftersom den första kvinnan på listan hamnar här just på grund av hur pretentiös jag tycker hon är.

Den här gången har jag ordnat listan efter hur mycket jag avskyr skådespelarna.

Diane Keaton

Diane Keaton slog igenom på 70-talet i filmer som "Gudfadern" och "Annie Hall". Men det är inte på grund av dessa filmer som hon är med på listan. Hon får en plats på den här listan på grund av vad hon har gjort de senaste tjugofem åren.

Diane Keaton är egentligen inte en fasligt dålig skådespelare. Hon råkar bara ha valt att spela exakt samma jävla roll i tjugofem år. Hon spelar alltid kvasi-progressiva, dominerande och ettriga feminister. Jag har inget emot progressiva feminister. Faktum är att jag ser mig själv som en progressiv feminist. Det är när feministen blir dominerande och ettrig som det blir jobbigt. Det finns många olika uttryck för feminism. Keatons dominerande kvasi-feminism trycks ner i halsen på en. Jag förstår inte ens varför någon studio skulle vilja investera i en film där Keaton spelar den här typen av kvinnor. Hennes karaktärer är nästan alltid osympatiska och rätt så irriterande.

I "Because I said so" spelar hon en kvinna som försöker styra sin ena dotters dejtingliv. Filmens titel är hennes standardfras; ”För att jag säger det.” Bara det säger en hel del. Hon passar även på att kritisera sin dotters stringtrosor och säger till henne att knäppa knapparna i sin blus, eftersom det ser ut som om hon ”ber om det”. Det rappa svaret från dottern är att det är precis vad hon gör. Detta tycker jag är mer i linje med att vara progressiv än det Keatons karaktärer gör.

I "Välkommen till familjen" spelar Sarah Jessica Parker en extremt fyrkantig och allmänt osympatisk kvinna som ska träffa sin fästmans (Dermot Mulroney) familj för första gången. Familjens överhuvud spelas alltså av Diane Keaton. Parkers karaktär gör gång på gång fel saker, vilket gör att vi bjuds på många tillfällen då Keatons karaktär blir arg eller irriterad. Jag vet inte vem som är mest osympatisk i den här filmen; Parker eller Keaton.

I "Something’s Gotta Give" spelar Keaton mot Jack Nicholson, som spelar en gubbsjuk man som alltid träffar mycket yngre kvinnor. När Harry (Nicholson) börjar dejta Ericas (Keaton) dotter (Amanda Peet), får han många arga blickar och småspydiga kommentarer. Således börjar den romantiska kampen/historien om en gubbsjuk man och en ettrig och dominerande kvinna. Keaton fick en Oscarsnominering. Det är mer irriterande än något annat, kan jag tycka.

Häromåret släpptes "Book Club", som handlar om fyra vänner som läser "Fifty Shades of Grey" i sin bokklubb, vilket ställer till det. I rollerna ser vi Jane Fonda, Candice Bergen och Mary Steenburgen, tre skådespelare som jag gillar. Dessvärre spelar alltså Keaton den fjärde kvinnan. Jag har inte sett filmen. Det finns risk för att kombinationen av Fifty Shades of Grey och Diane Keaton gör att jag imploderar.

Julia Roberts

Den moderna romantiska komedin etablerades mer eller mindre av "Pretty Woman", Julia Roberts genombrottsroll. På sätt och vis är det alltså hennes fel (lite i alla fall) att denna subgenre fick ett sånt järngrepp kring biopubliken.

Det finns flera anledningar till att jag inte gillar romantiska komedier. Den främsta är att de alla är gjorda efter en mall, vilket gör att det går att förutse vad som ska hända långt i förväg. Många amerikanska filmer, inte bara romantiska komedier, skulle kunna sägas ha samma problem. Saken är den att romantiska komedier alltid följer EXAKT samma formel. Först träffas paret i ett så kallat ”cute meet”. Sedan umgås de och blir kära. Sedan gör någon av dem, nästan alltid killen, något dumt, vilket leder till att någon jagar någon på en flygplats, i en limousine, på en häst eller under en presskonferens.

Under 90-talet var Julia Roberts drottningen av romantiska komedier. Och jag förstår inte varför. Hon är en rätt tråkig skådespelare. Hon har inte direkt en livlig utstrålning. Det blir bara värre när hennes karaktärer ska vara sårbara i de romantiska komediernas viktigaste ögonblick, när vi får veta hur vår struliga skådespelerska/rymmande brud/prostituerade kvinna verkligen känner. Då är Roberts som tråkigast. Sedan tycker jag inte, som många andra, att hennes skratt är härligt. Jag tycker mer det känns krystat.

Nu vet jag att många älskar "Pretty Woman", filmen som handlar om hur en man (Richard Gere) köper sex för en hel vecka och sedan faller för fnasket (Julia Roberts) med ett hjärta av guld. Jag kan inte vara den enda som tycker att premissen är lite smått motbjudande. Roberts karaktär ska vara en skojfrisk person, som får den fyrkantiga torsken att slappna av lite och bli lite mer empatisk. För all personlig utveckling inleds med ett sexköp. Jag tycker mest Roberts spelar över när hon ska vara skojfrisk.

I "Notting Hill" spelar hon i princip sig själv, en av världens mest framgångsrika skådespelerskor. Hon blir kär i den ”vanliga” killen, spelad av Hugh Grant. Jag vet inte vem jag tycker är tråkigast; Julia Roberts eller Hugh Grant. Jag antar att Grants karaktär kan vara lite gullig i sin klantighet, men Roberts är återigen tråkig hela filmen igenom. Jag förstår inte varför dessa två blir kära i varandra. Filmen räddas till viss del av birollsskådespelarna, med Rhys Ifans extremt flamsiga walesare i spetsen.

"Erin Brockovich" har en rätt intressant grundpremiss. Filmen handlar om en sekreterare (Julia Roberts) som avslöjar hur ett stort företag har förorenat en stads vatten. Här gjorde Roberts något nytt. Hon spelar en hårt arbetande ensamstående mamma. Hon ska vara tuff och smart. Jag skriver ”ska” för att jag inte köper det för fem öre. Hon spelar över. Jag tänker specifikt på scenen där en av hennes chefer undrar om hon tror att hon bara kan traska rakt in utan att stoppas och hitta bevisen de behöver. Hon svarar då:

”They’re called boobs, Ed.”

Det är en rätt kul replik. Dessvärre spelar Roberts över och sabbar repliken.

"Erin Brockovich" kom 10 år efter Roberts genombrott i "Pretty Woman". Roberts siktade på en Oscar med Erin Brockovich. Inför Oscarsgalan snackades det en hel del om att det var ”dags” för henne att vinna en Oscar. Vad, då, ”dags”? Det är inte som att hennes karriär är full av enastående insatser. Hon nominerades samma år som Ellen Burstyn briljerade i rollen som en kvinna som går in i en psykos på grund av bantningspiller i Requim For A Dream. Burstyn var överlägset bäst det året. Men det var ”dags” för Roberts att vinna. Så det var Roberts som vann.

Och jag har fortfarande inte kommit över det.

Anne Hathaway

Jag har pratat med en del av skribenterna och redaktörerna här på Filmtopp om min avsky för Anne Hathaway. Och jag tycker bara det är rättvist att påpeka att ingen håller med mig. De flesta tycker Anne Hathaway är en bra skådespelare.

Men det gör alltså inte jag. Hon har fått ta en hel del skit i sociala medier, då folk tycker hon är fyrkantig som person. Detta har jag inga problem med. Robert De Niro är en oerhört duktig skådespelare, men troligtvis en av de tråkigaste talkshow-gästerna som finns, då han inte verkar ha så mycket att säga. Men det gör inte nåt, tycker jag. För han är ju inte tråkig som skådespelare.

Det är däremot Anne Hathaway. För jag tycker hon är otroligt fyrkantig som skådespelare. Den där inlevelsen saknas. Det känns oftast som att en fyrkantig person försöker vara något annat än fyrkantig och inte lyckas.

"The Intern" är ett ypperligt exempel, då både Hathaway och De Niro har huvudroller i den. De Niro spelar en pensionerad änkling, som blir praktikant på ett företag som driver en modesida. Han är en gemytlig äldre herre som alltid är propert klädd och arbetar flitigt. Han har dock även tid över för att dela med sig av sin visdom till de yngre medarbetarna. Vi tycker genast om honom. Hathaway spelar hans extremt fyrkantiga chef som försöker få ihop livspusslet. Tanken är att hon ska lära sig något av sin gamle praktikant. Problemet är att Hathaways karaktär är så osympatisk att jag har slutat bry mig mot slutet av filmen, när hon äntligen tar till sig den äldre herrens visdom.

Jag måste skriva det här två gånger; varför, jag menar VARFÖR fick Hathway inte bara en roll i en av Christopher Nolans filmer, utan två av dem? Såg han inte hur tråkig hon var första gången? Jag älskar Nolans filmer. Så det blir lite som att dricka ett glas Dom Perignon med en skiva saltgurka i (jag avskyr både saltgurka och Anne Hathaway).

I "The Dark Knight Rises" spelar Anne Hathaway rollen som Selina Kyle/Catwoman. Selina Kyle har alltid varit en uppkäftig och rebellisk tjuv, en sorts motpol till Bruce Wayne/Batman, som allt som oftast ser världen i svart och vitt. Att ge den här rollen till Hathway är som att sätta Zlatan som målvakt. Fast Zlatan hade gjort sitt jobb bättre. Hathway försöker spela rollen som Catwoman som den ska spelas. Men hon misslyckas. Det värsta är när hon försöker få Batman att ge upp:

"You don’t owe these people any more. You’ve given them everything.”

Hathaway tar ifrån tårna och sabbar totalt repliken. Christian Bale, en skådespelare i världsklass, räddar dock scenen med sitt finstämda svar:

”Not everything. Not yet.”

För musikaler gäller lite annorlunda regler. Musikaler är förhöjda verkligheter per definition i och med att folk brister ut i sång och dans med jämna mellanrum. Därför är det helt på sin plats att skådespelarna tar i lite mer. Meryl Streep är ett utmärkt exempel i Mamma Mia!. Hennes karaktär är superkäck och superflitig. Men det är helt på sin plats. För det är en musikal. Anne Hathaway lyckas ändå ta i alldeles för mycket i Les Misérables. I tjugo minuter får vi följa henne när hon lider jätte-jätte-jättemycket och gråtsjunger sig igenom det mesta. Och det fick hon en jävla Oscar för.

Reese Witherspoon

Det var ett rätt tajt race mellan Anne Hathway och Reese Witherspoon för andra platsen på den här listan. Men Witherspoon vinner i och med att hon begått en kardinalsynd, som jag kommer till lite längre ner.

Reese Witherspoon har en image som är i direkt motsättning till den som Anne Hathaway har. Witherspoon är älskad för att folk upplever henne som charmig, godhjärtad och genuin. Och det känns som att hon jobbar väldigt hårt för att det är så vi ska uppleva henne. Själv upplever jag den där charmen som falsk, vilket gör att allt med henne känns falskt och pretentiöst.

"Legally Blonde" var Witherspoons stora genombrottsroll. Filmen handlar alltså om en ytlig tjej (Witherspoon) som upptäcker att hon har mer att bjuda på än sitt utseende när hon följer efter sin pojkvän till juristlinjen. Den här moralkakan är så sockersliskig att jag vill kräkas. Och Witherspoon är så klämkäck att jag vill sticka ut mina egna ögon så att jag slipper se det där falska leendet.

"Wild" är en fin historia om en kvinna (Witherspoon) som promenerar längs en del av the Pacific Crest Trail som en del av sitt sorgearbete. Eller, ja, jag kanske borde säga att det SKA vara en fin historia. Själv tycker jag att det är en skittråkig film om en slätstruken tjej som tar en jävligt lång promenad och träffar andra slätstrukna karaktärer längs vägen. Witherspoon producerade även denna film och hyllades enormt. Hon fick även en Oscarsnominering. Men hon vann inte. Tack och lov. Wild inspirerade många att ge sig ut på liknande färder. Jag fattar fortfarande inte varför.

År 2000 begick Reese Witherspoon en kardinalsynd. Hon spelade rollen som Rachels syster i två avsnitt av Vänner. Jag älskar Vänner. Och jag tycker inte om när klåpare har gästroller i en av mina favoritserier. Hennes karaktär, Jill, är extremt bortskämd och egoistisk och har inte ett enda försonande personlighetsdrag. Och Witherspoon är inte rolig. Det enda hon lyckas med är att spela över. Witherspoon tillfrågades om hon ville upprepa rollen i en senare säsong. Hon avböjde då för att hon tyckte det var jobbigt att spela inför en live-publik. Vilket proffs, va? En skådespelare som ska spela inför publik; det är ju helt otänkbart!

Men jag är ändå tacksam för att hon fattade detta beslutet.   

Kristen Stewart

Jag har pratat med en del av skribenterna och redaktörerna här på Filmtopp om min avsky för Kristen Stewart. Och jag tycker bara det är rättvist att påpeka att alla håller med mig. De flesta tycker Kristen Stewart är en kass skådespelare.

Det var inget snack om saken om vem som skulle knipa förstaplatsen på den här listan. Om olika skådespelares förmåga skulle mätas enligt en termometer, skulle i alla fall ett par av skådespelerskorna på den här listan hamna runt kyliga tio grader. Kristen Stewart lyckas dock med konstycket att faktiskt hamna på minus. Det hon gör skulle kunna sägas vara motsatsen till vad en skådespelare ska göra.

Hon levererar sina repliker som om hon är lite osäker på vad ord är, så att de kommer fram med betoning på fel ord och med konstiga uppehåll. Dessutom verkar hon vara besvärad av sin egen mun. Ibland verkar det som att hon upptäcker att hon har något i sitt hår. Jag har ingen aning om hur den här tjejen kan få fortsätta arbeta.

Hon slog igenom i "Twilight", filmserien om tidernas mesigaste vampyrer. Stewart spelar rollen som Bella, som i mångt och mycket är skriven som en så kallad Mary Sue, det vill säga en karaktär utan några utmärkande karaktärsbrister. Denna typ av karaktärer gör det lättare för läsare/åskådare att sätta sig själv i karaktärens skor. Det är rätt tråkiga karaktärer. Stewart är så tråkig att jag nästan somnar bara jag tänker på henne. Lägg till hennes konstiga ”skådespelarstil” och du får en karaktär som gör att jag kommer att tänka på kritik som Joey (karaktären, inte skådespelaren Matt LeBlanc) i Vänner fick en gång:

”Not believable as a human being.”

Jag brukar ju ta upp tre exempel per person när jag ska gnälla på dem. Men jag vill inte tänka på Stewart mer. Dessutom består Twilight av fem filmer. Och hon är lika kass i alla filmerna (ja, jag har sett alla fem, så att jag kan intyga att jag verkligen tycker de alla är skitdåliga).

Den enda trösten jag har är att Stewart, till skillnad från alla andra skådespelerskor på den här listan, aldrig ens har varit nominerad till en Oscar. Däremot har hon vunnit en Razzie för sämsta skådespelerska och varit nominerad ytterligare fyra gånger. Det ger mig tröst att veta detta under sömnlösa nätter.