Scream 6 – hur uppföljaren kan bli en blodig nytändning!

Ikoner kommer och ikoner går. Det är ett faktum som i början av 90-talet såg ut att slå till med full kraft för slasher-genrens monstruösa fanbärare. Freddy Kruegers mardrömmar hade sjunkit ner i paroditräsket, Jason skämde ut sig i tröttsamma båtutflykter till Manhattan och Michael Myers började mysa med ockulta samfund. Genren levde på konstgjord andning och knivarna, motorsågarna och allehanda köksredskap började bli duktigt tröga. Vad hade egentligen hänt? Hur skulle genren återigen blåsas till liv och erövra sin bloddränkta tron på box office? Enter Wes Cravens Scream. 

Cravens post-moderna slasher blev en dundersuccé och tilltalade inbitna fans såväl som nykomlingar till genren. Undertecknad såg Scream, utan någon som helst koll på rullens briserande meta-bomber, och blev lika delar hänförd, förskräckt och underhållen. Serien har avlat fram fyra uppföljare och nu är Scream 6 på intåg. Det är i denna sjätte film som min krönika lägger krutet när jag försöker vrida och vända på vart filmserien egentligen är på väg. Till min hjälp har jag den sprillans nya trailern, uttalanden från de kreativt ansvariga och min mycket, mycket trötta föräldrahjärna.

Jag uppskattade förra årets "legacy-sequel" Scream, men jag var långt ifrån såld. Det var någonting som skavde i det å ena sidan stenhårda hånet av Hollywoods nostalgi-horeri och det å andra sidan sammanfogandet av nytt och gammalt. Scream (2022) kändes i sina sämsta stunder som en film som desperat försökte gjuta in nytt blod och förvalta sitt förgångna, men hånade sig själv samtidigt för att man ens försökte? Balansgången fungerade inte helt, för mig, och därför tror jag att Scream 6 är ett gyllene tillfälle för regi-duon Bettinelli-Olpin och Gillet att ta fram smältdegeln och forma sitt eget monster.

MER LÄSNING: Varför Scream har skräckfilmsvärldens bästa öppning

Jag vet, först och främst står det en nostalgisk och sviken elefant i rummet. Scream 6 äntrar våra biografer med en mycket bitter försmak: Neve Campbell, seriens final girl, har hoppat av projektet. Inte nog med det: i offentliga intervjuer har hon angett att hon blev erbjuden alldeles för lite lön för att återvända. Givetvis inte okej för en skådespelare som har varit med och byggt upp slasher-imperiet från grunden. Dock ska vi inte låta oss förblindas av verklighetens bistra intrång och försöka tänka framåt. Jag tror nämligen att det är helt rätt att lämna Woodsboro bakom oss och ge Ghostface en ny geografisk lekplats att lattja loss på. Låt mig förklara.

Behövda och kreativa utsvängningar

Scream 6 är, förutom den mycket mediokra tv-serien, första gången Ghostface nobbar mysiga medelklass-förorter till förmån för New Yorks urbana gator och torg. Ovan infogade trailer vittnar om en helt ny estetisk touch som även bereder vägen för kreativa utsvävningar - något serien verkligen behöver. Rent visuellt har filmseriens stått still sedan Cravens original och nu är tiden inne för att påbörja ett nytt estetiskt identitetsbygge. 

MER LÄSNING: Barndomsfavoriter: Håller verkligen Scream i dag?

En annan aspekt som gödslar marken kreativt är det faktum att Ghostface inte är någon karaktär. Visst, gärningsmannen insveper sig ofta i meta-mysiga kommentarer kring genrens tillstånd, men utöver det är konturerna kring Ghostface ganska flytande. Mördaren dör innan varje eftertext rullar och till skillnad från Freddy, Pinhead eller Candyman är Scream-antagonisten inte fastkedjad till specifika karaktärsdrag, motiv eller drivkrafter. Detta, menar jag, medför att publiken inte känner samma konservativa ägandeskap över karaktären. Min hypotes är således att fans enklare öppnar upp, och kanske t.o.m. välkomnar, nya tolkningar av vårt kära spökansikte. I en filmserie som nu är angelägen om att starta om på ny kula är förutsättningarna faktiskt strålande. 

Att filmseriens ikoniska figur är relativt formbar innebär att regi-duon kan lattja loss med toner och omsorgsfullt välja vilket hörn av skräckgenren som ska behandlas. Förra årets reboot gav sig på legacy-rullar och gav några syrliga hugg mot toxiska "fans". Jag hoppas därför att IMDb:s korta synopsis för Scream 6 stämmer – att det nu är psykologisk skräck som drivas med. Det ligger i tiden att pseudointellektuella skräckisar – tyngda av pretentiösa allegorier om trauman – får en ordentlig slev av Scream-seriens mysiga drev. Jag tror det kan bli fräscht och skoj. 

Min mardröm vore ännu ett nostalgiskt avskedsbrev, hur självmedveten man ens låtsas vara. Jag hoppas därför att Courtney Cox karaktär möter sitt öde i första akten och att resterande speltid kan gå åt att bana en ny väg. Dock har vi ett problem, likt en bultande varböld redo att brisera: förra filmens cast. Våra huvudpersoner är verkligen inga starka karaktärer eller skådespelare och detta kan slänga rikligt med grus i mitt drömlika, nyskapande maskineri. Jag hoppas på ordentligt med risktagande på både manus och regi-nivå för att blåsa liv i Sam, Tara, Mindy & co.

På det hela taget är jag pepp och hoppfull, mycket tack vare vår första trailer som osar nybyggaranda. Men, men, kanske är jag en naiv optimist. Backspegeln talar ju trots allt sitt tydliga språk: del sex av en etablerad skräck-serie underhåller sällan någon annan än de mest inbitna nördarna. Den som lever får se. Vi ses i biomörket, mina vänner.