"Följa John" före substans på Oscarsgalan

Vi är inne i galasäsongen, den tid på året då förra årets ”bästa” filmer får ta emot priser i olika kategorier. Den femte januari delades James Lee Hernandez, Brian Lazarte ut. Oscarsgalan hålls den nionde februari. Jag ser Oscarsgalan varje år, trots att jag vet att jag kommer tycka att merparten av statyetterna går till helt fel filmer. Jag är så förväntansfull att jag tänkte börja gnälla på Oscarsgalan redan nu.

I denna krönika tar jag mig en närmare titt på skådespelarkategorierna, närmare bestämt huvudrollskategorierna. Det är dessa som är mest tröttsamma. För att vinna denna kategori ska man helst spela en känd person som övervunnit motgångar. Det är ett säkert kort. Det kan vara intressant att se en film om en känd person. Absolut. Men är dessa filmer verkligen alltid ”bäst”? Är det dessa filmer som berör oss som åskådare mest?

Nej, jag tycker inte det. Inte på långa vägar.

Följa John.

Det finns så många verktyg skådespelare kan använda sig av i sitt arbete. Många använder någon version av så kallad ”method acting” där de lever sig in i rollen. Vissa går in för att sätta sig in i en roll genom att ägna sig åt samma aktiviteter som sin karaktär. Daniel Day-Lewis lärde sig jaga med en musköt när han skulle göra Den siste mohikanen. River Phoenix tänkte på det värsta sveket han känt från en vuxen för en stark scen i Stand by Me. Klassiskt skolade skådespelare övar, övar och övar sedan lite till på att ge uttryck för olika känslor.

För att vinna en Oscar är det dock Följa John som gäller. Den som är mest lik den person de porträtterar vinner. Så enkelt verkar det vara. Rami Malek var väldigt lik Freddy Mercury i Bohemian Rhapsody. Jag gillade filmen, mest på grund av att jag gillar Queen, och gav den en trea i betyg. Jag tyckte även att Malek var bra. Men det är inte som att Freddy Mercury är en vidare intressant karaktär i filmen. Det är inte som att jag tycker Malek förtjänar sin Oscar.

Zellweger vs. Johansson.

I "Judy" ser vi Renée Zellweger spela Judy Garland i slutet av stjärnans liv. Hon är alkoholiserad och deprimerad. Hon åker till London för att uppträda och tjäna pengar så att hon kan få en stabilare ekonomi och vara tillsammans med sina barn.

"Marriage Story" handlar om ett par som ligger i skilsmässa. Vi får se deras bästa och värsta sidor. De vill båda sitt barns bästa, men är inte överens om vad detta är. Något som leder till stora konflikter.

Ja, det var synd om Judy Garland, som utnyttjades av studiorna för att tjäna pengar. Kontentan av Judy är dock att vi får se Renée Zellweger spela full och gnällig i två timmar. Alla som någonsin gått igenom ett uppbrott kan känna igen sig i alla fall lite i Marriage Story. Scarlett Johansson är lysande, främst i en saklig monolog där hon sätter sitt äktenskap i perspektiv, men även i en scen där hon och Adam Driver skriker på varandra.

Zellweger och Johansson är Oscarsnominerade för bästa kvinnliga huvudroll. De var även båda nominerade för en Golden Globe för bästa skådespelare i en huvudroll (drama). Zellweger vann för Judy. Så klart. Hon är även favoriten att vinna en Oscar.

Det spelar ingen roll att "Marriage Story "känns som en berättelse om verkliga människor som går igenom en kris många kan relatera till. Och dessutom är väldigt bra. För Judy Garland har funnits på riktigt. Och det var faktiskt väldigt synd om henne.

Den vilda jakten på Oscarn.

Ibland blir det så löjligt uppenbart att vissa skådespelare jagar en Oscar.

Fram till 2012 var Matthew McConaughey den där snygga killen som alltid tog av sig skjortan. Och han såg faktiskt väldigt bra ut utan skjorta. Han spelade huvudrollen i filmer som Hur man blir av med en kille på 10 dagar, Hemma bäst och Flickvänner från förr. I Magic Mike var han extra pumpad och oljig då han spelade en strippa. Sedan gick han ner jättemycket i vikt och spelade huvudrollen i Dallas Buyers Club, en film baserad på den verkliga historien om en man som gjorde allt för att få tag på bromsmediciner för sin AIDS. Ja, McConaughey fick en Oscar för denna roll. Och tur är väl det. Annars hade det varit poänglöst att sluta göra skjortlösa filmer.

Leonardo DiCaprio jagade en Oscar i flera år. Han valde sina roller med omsorg för att försöka säkra den där nomineringen. Det känns som att hela samarbetet med Martin Scorsese, i filmerna Gangs of New York, The Aviator, The Departed, Shutter Island och The Wolf of Wall Street var en enda lång fiskeexpedition efter en Oscar. Han fick också nomineringar för The Aviator och The Wolf of Wall Street (det är säkert ett sammanträffande att han råkar spela verkliga personer i de filmer han blev nominerad för).

När samarbetet med Scorsese inte gick vägen, slog sig DiCaprio ihop med den mexikanske regissören Alejandro Iñárritu och gjorde The Revenant, vilket slutligen ledde till att han fick sin Oscar. The Revenant är baserad på en verklig historia. I den filmen får vi se DiCaprio krypa genom vildmarken i ett par timmar… Piggt!

Alltid bra.

Det finns de skådespelare som alltid är bra. De behöver inte jaga en Oscar genom att ta roller i filmer om verkliga människor. Meryl Streep är det absolut bästa exemplet på detta.

Hon har varit Oscarsnominerad 21 gånger. Hon har vunnit tre av dessa statyetter. Det känns lite som att hon inte vunnit fler gånger för att ”det hade varit orättvist mot de andra barnen”. Jag har inte sett alla filmer hon har varit nominerad för. Jag tycker dock hon förtjänar varenda nominering för de filmer jag har sett.

Streep har spelat verkliga personer många gånger. Det är intressant att notera att hon vann en Oscar för Kramer mot Kramer och en för Sophies val, som båda är fiktiva berättelser, även om de är väldigt realistiska. Sin senaste (sista?) Oscar vann hon 2012 för rollen som Margaret Thatcher i Järnladyn.

2015 var hon nominerad för sin roll som en häxa i musikalen Into the Woods och 2006 var hon nominerad för sin roll i den flamsiga komedin Djävulen bär Prada. Jepp, Streep kan bli nominerad för nästan vad som helst. 2009 var hon nominerad för rollen som Julia Child i Julie & Julia. Detta är en personlig favorit. Filmen är baserad på verkliga händelser och handlar om matlagningstanten Julia Child. Det är inte vidare synd om henne. Hon är för det mesta rätt glad. Jag undrar om någon annan skulle kunna få en klockren Oscarsnominering för att spela en glad matlagningstant i en lågmäld feelgood-film.

Prestige före substans.

Det pratas ofta om att det gäller att följa ett recept för att vinna en Oscar för bästa skådespelare. Det ska vara en känd person, som ska gå igenom svåra prövningar av något slag. Ibland handlar det om en funktionsvariation, som när Colin Firth vann för rollen som den stammande kungen i The King’s Speech 2011. Ett problem med missbruk hjälper också, som när Rami Malek vann för Bohemian Rhapsody. Jamie Foxx satsade på både funktionsvariation och missbruk när han vann för sin roll som den blinde och heroinmissbrukande Ray Charles i Ray.

Detta recept resulterar dock ofta i filmer som är som ritade efter en mall. Något som gör att filmerna förlorar sin substans. Spelfilm är, i mångt och mycket, en konstform. En tavla målad av Vincent van Gogh är inte bara oerhört värdefull för att han var en mästerlig målare, utan för att han lade ner sin själ i sitt arbete när han målade. Detta är vad som ger hans tavlor substans. En kopia av hans målningar, utskriven av en laserskrivare och skapad för konstälskare att hänga upp som en plansch på väggen, har inte lika mycket substans. Så när vi ser den femtielfte filmen om en missbrukande världsstjärna har den ungefär lika mycket substans som en plansch på väggen.

Den som vinner en Golden Globe har oftast stor chans att vinna en Oscar, men det är inte alltid samma person som vinner båda priserna. Och det är ju möjligt att någon annan utöver Zellweger och Johansson var vassare i år. Men jag håller tummarna för Johansson.

Hennes karaktär har kanske inte funnits på riktigt, men prestationen är så bra, känns så ”verklig” och har mest substans.

Tycker ni om att se filmer om kända människor?

Tycker ni att rätt filmer oftast vinner på Oscarsgalan?

Kommentera gärna på Facebook!