Premiär för nya Mean Girls – Tove Dalsryd tycker till

Det är tjugo år sedan filmen “Mean Girls“ slog ner som en bomb i både mitt liv och resten av världen, och nu är det dags för en ny version. Men att försöka göra en ny tappning av en så ikonisk film känns dömt att misslyckas. För det är varken handlingen eller karaktärerna som har gjort Mean Girls odödlig. Odödliga verk går inte att skapa utifrån en mall. Odödliga verk uppstår genom att något adderas utöver det vanliga – kalla det timing, momentum, magi, vad som helst. Mean Girls gick inte till historien som ett dramaturgiskt mästerverk utan som något alldeles extra som uppstod där och då, och som aldrig kommer att kunna uppstå igen. Den är en liten skärva av tiden den representerar inkapslad i filmformat.

Hela idén om att återskapa den är upplagt för failure, men på något sätt försöker jag ändå hålla ett öppet sinne när jag går in i biosalongen. Det magiska, rosa skimret som den första filmen är insvept i, är mycket riktigt av ovan nämnda skäl som bortblåsta – ni som hoppas på att få samma magi i den nya filmen kommer att bli besvikna. Snarare urvattnas alla de legendariska replikerna vi är uppvuxna med när de nu upprepas av nya skådespelare. Men med detta sagt tycker jag att den i viss mån är sevärd, av det enkla faktum att den får en att stanna upp och reflektera över tiden som har gått och det klimat som vi faktiskt växte upp i. 

“Trovärdigheten finns inte där“

Föga förvånande visar den nya casten på mer mångfald och delar inte längre in borden i skolmatsalen efter etnicitet, vilket ändå tyder på att det har skett stora förändringar sedan 2004. Men den övergripande tematiken är dock desamma – det värsta tänkbara som kan hända i en ung tjejs liv är att hon går upp i vikt, få dålig hy eller att bli kallad för hora. Den nya filmen belyser även ytterligare några av de svårigheter unga tjejer står inför 2024, som de förödande konsekvenserna med sociala medier, att förväntas ha strypsex och avstå från vejping. Den lämnar också frågetecken, bland annat hur det legendariska uttrycket “Fetch” blir “Smutt” på svenska och hur vi fortfarande legitimerar fat- och slutshaming till höger och vänster så länge vi har någorlunda belägg för det.

Skådespelarna i nya Mean Girls är en stor besvikelse, trots att det till deras försvar känns som omöjligt stora skor att fylla efter Rachel McAdams och Lindsay Lohan. De enda rollerna som går genom bioduken på ett genuint, trovärdigt sätt och som visar på några fler dimensioner är Janis och Damian spelade av Auli'i Cravalho och Jaquel Spivey. Det som gör originalet odödligt är att man trots dess surrealistiska och överdrivna verklighet köper karaktärerna rakt av då skådespelarna känns som i en sån symbios med sina roller. I den nya filmen finns en distans till dem som gör att trovärdigheten inte finns där och att det hela fallerar. Ett nästan outhärdligt pinsamt överspel av den blåsta Karen och en rejäl nedgradering i Aaron vars syfte är att visa en ouppnåelig pojkvän faller helt platt.

“Min generation är formad av Mean Girls“

Medan Aaron i den första filmen fortfarande har en oemotståndlig dragningskraft som nästan går att ta på (om än med en daterad frisyr) är den nya Aaron ungefär lika charmig som Cadys överdimensionerade löständer i Halloweenscenen. Regina George, som här spelas av Reneé Rapp, har ingen av den lockelse som Rachel McAdams tillför rollen, utan är en endimensionell, svartklädd och obehaglig person. Cady, som i första filmen gör en resa från oskyldig 16-åring till en “plastic” där hon i slutet kommer på sig själv med att bli den personen hon hade som avsikt att förgöra, fallerar även det helt då hon är lika tafatt, nödig i första scenen som i den sista. Vad gäller kläderna känns de om möjligt ännu mer fel och underminerar karaktärerna snarare än förstärker dem. 

Nya Mean Girls rättfärdigar även flera av de beteenden vi annars skulle ha skämts för – exempelvis svartsjuka, hatet mot andra som lyckas bättre än vi samt missunnsamhet och rivalitet med dem vi står närmast. 

Jag måste ha sett “Mean Girls“ hundratals gånger (senast igår) och den är fortfarande lika underhållande och befriad från allt vad PK heter – på gott och ont. När jag såg om den igen inför premiären av den nya tappningen började jag fundera över vilket inflytande den faktiskt haft på mig och min generation. Att se den här nya versionen får mig också att fundera på vad som faktiskt har hänt på tjugo år. Min generation är formad av Mean Girls. På den tiden såg man inte bara en film och sen gick vidare till nästa. Det fanns inget Netflix med ett oändligt utbud. En film var en fysisk produkt och hade man en film som man gillade så såg man den tills den föll i bitar. Mean Girls var en sådan film. Innehållet är så långt ifrån PK som det kan vara, men samtidigt var den befriande ärlig. 

Det här gör nya “Mean Girls“

Jag har egentligen inte reflekterat så mycket över hur min konsumtion av film och annan media under de tidiga tonåren kan ha lagt grunden för den jag är idag. Men om jag skulle välja ut några filmer som påverkat mig är Mean Girls definitivt en av dem. Hela min skoltid präglades av att försöka vara så snygg det bara gick, och även om det såklart var i en annan kontext så är de underliggande faktorerna desamma. Frågan är bara om det var filmerna jag såg som skapade det här i mig eller om de bara belyser en samtid som redan finns? 

Jag tror vi alla kan vara överens om att en sån här film aldrig skulle kunna släppas i klimatet vi har idag. Trots att den nya filmen inte lever upp till dess föregångare belyser den några viktiga punkter mer utstuderat än tidigare. Ett dåligt rykte har väl aldrig varit något man eftersträvar men i och med sociala medier finns det en helt annan dimension till det hela vilket filmen återkommande visar på. Ett annat genomgående budskap som uppmanar till att minska den destruktiva rivaliteten tjejer emellan är visdomsorden ”du blir inte snyggare själv genom att kalla någon annan ful.” Mycket dubbla budskap med andra ord, vilket kanske helt enkelt är därför den här filmen ändå lär fastna hos mottagaren.

Den nya filmen kanske inte var en filmisk upplevelse som sådan men den känns ändå viktig på sitt sätt, om inte annat för att få oss att med nya ögon reflektera över de senaste tjugo åren som gått sedan den första filmen kom ut.