Pinocchio skrämmer fortfarande slag på mig

Efter att ha ägnat mig åt återtitt-serien "barndomsfavoriter" här på Filmtopp har ett återkommande tema återkommit från min barndoms guldålder: skräck. Så gott som alla filmer som kladdat ner min populärkulturella klottervägg har fått mina ådror att frysa till is och ingen tecknad film gjorde det värre än Pinocchio. Efter helgens återtitt kan jag meddela att trävaskern inte mist sin skräckladdade egg.

I dagens krönika vill lägga krutet på varför denna vackra, hjärtvärmande barnklassiker fortfarande ger mig kalla kårar och åsamkar obehag av kraftigaste sort. Jag kommer presentera tre anledningar till varför Pinocchio även får vuxna att skita knäck och jag hoppas innerligt att du också gör slag i saken och ser om denna animerade milstolpe.

1: "Pleasure Island/Glädjeön"

Läs namnet högt för dig själv: Pleasure Island. Titeln hör hemma i en Blumhouse-rulle eller i MTV:s tablå framåt småtimmarna, inte i en familjeklassiker. Pleasure Island är platsen dit olydiga och bångstyriga pojkar skickas för att leva ut sina primala lustar. Där erbjuds vandalisering, kedjerökning och fatöl i högre kvantitet än på ett genomsnittligt svenskt midsommarfirande. Som grädde på detta obehagliga mos förvandlas sedan dessa bångstyriga, olydiga pojkar till åsnor - redo att skeppas kedjade som slavar till saltgruvor. Genuint och innerligt creepy.

Förvandlingen till åsnor är laddat med mer kroppslig ångest än ett Hostel-maraton och hur mitt barnsliga sinne kunde hantera dessa vidriga sinnesintryck kommer jag evigt stå frågande till. Pinocchio har ett tydligt uppfostrande innehåll och ryggar inte tillbaka för att visa konsekvenserna om du inte lyssnar på ditt hjärta och exemplet Pleasure Island är sannerligen något av en pathos-laddad käftsmäll att skrämma slag på ungarna med.

2: Valen Monstro

Undertecknad har alltid haft bekymmer med vatten och skulden riktar jag främst till två filmer jag konsumerade i unga år: "Jaws" och "Pinocchio".

I Pinocchios tredje akt får vi stifta bekantskap med den enorma kaskelotten som mumsat på hans fader Geppetto med tillhörande djur-familj. Innan mötet med valen följer en effektiv uppbyggnad när havets alla djur lägger benen på ryggen av skräck bara någon uttalar den enorma valens namn. Vi hemma i tv-soffan blir väl införstådda med Monstros rykte och börjar genast föreställa oss hans skräckvälde och vi blir knappast besvikna.

Monstro är verkligen enorm och ingjuter en mildare variant av panik även ur vuxna ögon och det döljer sig lager av klaustrofobi i skräcken när vi får följa Geppetto inuti valens enorma kroppshydda. Monstro är fortfarande en ytterst läbbig filur, även i vuxen ålder.

3: Du grymma, grymma värld  

Det som tydligast framträder efter min vuxna återtitt är med vilka grymma penseldrag Disney målade "back in the day". Världen där Pinocchio ska forma sin moral och lära sig om livets dygder är hårdhjärtad och tycks omöjlig att navigera för en liten träskalla. Vid varje gathörn står det giriga profitörer redo att exploatera hans nyvunna naivitet och detta är filmens otäcka ess i rockärmen.

Tänk själv, hur många goa och renhjärtade individer stöter Pinocchio på under sin färd genom staden? Utöver Benjamin Syrsa, som blivit tilldelad samvetsansvaret, inte en kotte. Disney gestaltar världen som en grym och hård plats där frestelser ständigt försöker pulverisera dina gulliga värderingar och resultatet blir alltid detsamma: lär dig och kämpa vidare. 

Slutligen...

Pinocchio skrämmer fortfarande slag på mig och det är en osedvanligt trevlig upplevelse att återbesöka Disneys grovhuggna mentalitet från förr. Gör dig själv en tjänst och ta ett återbesök i din barndoms katedral. Med Pinocchio.