Därför är Pierce Brosnan tidernas sämsta Bond

Sex skådespelare har spelat James Bond sedan "Agent 007 med rätt att döda kom ut 1962". De bästa har satt sin egen prägel på den martini-drickande hemliga agenten.

Jag föddes 1984. Jag växte upp med att TV 3 körde en Bondfilm varje fredag. Därför hade jag redan sett de flesta av filmerna när det, efter ett sex år långt uppehåll, kom en splitter ny Bondfilm 1995. Filmen ifråga var Goldeneye, då Pierce Brosnan tog över rollen. Det var häftigt att se en alldeles ny Bondfilm. Jag tyckte Goldeney var en riktigt bra. När jag var elva.

Vem ”är” James Bond?

När det kommer till diskussioner kring James Bond, är frågan om vem som ”är” James Bond det hetaste samtalsämnet. Puritanerna säger att det är Sean Connery, eftersom han var först och satte ribban för kommande skådespelare. Andra är mer influerade av när de är födda och vem som spelade rollen när de gick på bio och såg filmerna som unga. Jag har en del jämnåriga kompisar som tycker att Pierce Brosnan ”är” James Bond.

Många var skeptiska när Daniel Craig skulle ta över rollen. Så är det alltid när en ny skådespelare ska ta över en roll som är starkt förknippad med en annan. Det var ingen som trodde att Heath Ledger någonsin skulle kunna göra Jokern lika bra som Jack Nicholson i Batman från 1989. Idag har Ledgers tolkning antagit en legendarisk status.

MER LÄSNING:
De bästa James Bond-skurkarna
Är Daniel Craig tidernas sämsta Bond?

Själv tycker jag Daniel Craig är riktigt bra i rollen som James Bond. Jag kommer förklara varför lite längre ner. I denna krönika kommer jag dock fokusera på Pierce Brosnan.

Det är 18 år sedan han gjorde sin sista Bondfilm. När jag nu tittar tillbaka på alla filmerna, inser jag att han nog är den sämsta James Bond. Det är, så klart, bara min personliga åsikt. Många av er kommer säkert protestera. Och det får ni gärna göra. Jag ser faktiskt fram mot det. Kom bara ihåg att hålla god ton i era kommentarer.

Först tar vi en kort tillbakablick på de tre skådespelare som spelade 007 innan Pierce Brosnan tog över rollen.

Sean Connery (1962-1967, 1971, 1983)

Sean Connery är alltså en skotte med arbetarbakgrund. Jag har hört hans medspelare från olika filmer prata om honom, och han beskrivs ofta som mycket karismatisk och något råbarkad.

Jag såg ett inslag om hur de jobbade för att göra Connery till James Bond. De fick i princip börja från början med att lära honom vett och etikett, hur en ”gentleman” för sig. Sedan satte de på arbetargrabben en fin kostym och gav honom nycklarna till en sportbil. Detta verkar kanske som ett något bakvänt sätt att jobba på.

Men det funkade ju så bra. Connery ser riktigt bra ut i de där kostymerna och med en martini i handen. Den där karismatiska och råbarkade mannen, som kan döda utan att blinka, döljer sig under den glänsande ytan. Det är kombinationen av den eleganta ytan, den kalla mördaren och den naturliga karisman som gör att Sean Connery fortfarande anses av många som den bästa James Bond.

George Lazenby (1969)

George Lazenby gjorde bara en film, "I hennes majestäts hemliga tjänst". Producenterna tänkte att det gick så bra med en oerfaren och stilig man första gången att det skulle funka igen. Men det gjorde det inte. Lazenby är en ruskigt tråkig skådespelare. Efter Connery kändes Lazenby ungefär lika karismatisk som Trötter i Snövit och de sju dvärgarna. Här går det egentligen inte att tala om en omtolkning eller nytolkning; det är knappt en tolkning.

Både producenterna och Lazenby insåg att de hade misslyckats. Producenterna erbjöd Connery det största gaget för en skådespelare hittills för att han skulle komma tillbaka i Diamantfeber.

Lazenby som Bond känns som ett misstag som producenterna behövde göra för att veta hur de skulle gå tillväga i framtiden. Egentligen är nog Lazenby sämre än Brosnan. Men han räknas inte. Han var mer ett misstag.

Roger Moore (1973-1985)

Till skillnad från Lazenby, försökte Roger Moore inte efterlikna Sean Connery. Han gjorde en egen tolkning. Den där eleganta sidan föll sig mer naturligt för honom. Han hade även underbar komisk tajming. Så det lades mer krut på humorn under Moores tid medan den iskalla mördaren tog en paus.

Ordlekarna blev fyndigare och roligare under Moores tid. Till och med själva actionsekvenserna blev mer komiska. Typexemplet är Jaws (Richard Kiel), den gigantiska lönnmördaren med tänder av stål. Jaws är en väldigt farlig motståndare. Men han är också tacksam att skratta åt när han, i sina duster med Bond, får stenbumlingar över sig, kraschar med en linbana, råkar förstöra snöret till sin fallskärm och åker ut för ett vattenfall. Sedan skrattar jag varje gång Bond och Jaws möts och Jaws blottar sina tänder, varpå Bond ler ”tillbaka”.

Ett större fokus på humor betyder så klart inte att filmerna med Roger Moore inte bjuder på action. Tvärtom blev stuntsen mer raffinerade och imponerande medan prylarna och fordonen blev mer avancerade och innovativa. Under Moores tid fick vi se fantastiska actionsekvenser på skidor, med bil, med flygplan, en trehjulad bil i Octopussy och en motorförsedd gondol i Moonraker för att nämna några.

Roger Moore har fortfarande rekordet för antalet Bondfilmer med sju filmer (Connery gjorde också sju, men Never Say Never Again är inofficiell). Många föredrar hans mer lättsamma tolkning.

Timothy Dalton (1987-1989)

Timothy Dalton kom från teaterscenen och är klassiskt skolad, vilket påverkade hans tolkning, som skulle kunna sägas vara den mörkaste och tyngsta.

Den första Bondfilm han gjorde fick den svenska titeln "Iskallt uppdrag". Detta är troligtvis en referens till det faktum att filmen är förankrad i Kalla kriget, men jag tycker det är en passande beskrivning på Daltons tolkning. Dalton markerade återkomsten av den iskalla mördaren.

Hans andra Bondfilm fick den svenska titeln "Tid för hämnd". Även denna titel är rätt bra. Detta var första gången vi verkligen fick se James Bond bli arg och använda sina färdigheter i personligt syfte, när han är ute efter hämnd. Och hans hämnd serveras iskall.

Jag gillade Timothy Dalton som James Bond. Dessvärre fick han endast göra två filmer. För efter Tid för hämnd uppstod ett antal problem som gjorde att det dröjde sex år innan nästa film gjordes. Ett av dessa problem var att Dalton inte förnyade sitt kontrakt.

Istället tog alltså Pierce Brosnan över rollen som 007.

Pierce Brosnan (1995-2002)

Pierce Brosnan hade en bra yta. Han var stilig, hans svarta hår låg alltid perfekt och han klädde sannerligen i både smoking och kostym. Men James Bond är så mycket mer än ett elegant yttre. Till skillnad från Connery, Moore och Dalton hade han ingen direkt styrka. I backspegeln är hans tolkning över lag medioker. Grundproblemet är att Brosnan inte har den karisma som krävs för att spela 007.

Fisljummen humor.

Roger Moore satte ribban för de mer komiska bitarna. Brosnan har hyfsad komisk tajming. Men han kan ju inte jämföras med Moore. Men han kan inte heller jämföras med Connery, som dröp av karisma och kunde fälla de där torra sarkastiska replikerna med sådan kyla att han lyckades vara både rolig och iskall samtidigt.

Även om Brosnan har hyfsad komisk tajming, har han inte karisman för att leverera replikerna som just James Bond. Det hade nästan varit bättre om han låtit bli. Den enda gången han känns som Bond är när han fäller spydiga kommentarer i scenerna med Q (Desmond Llewelyn). Om Brosnan har en styrka är det i dessa scener. Men de varar bara några minuter i varje film. Llewelyn och Brosnan kanske skulle ha haft ett sketchprogram tillsammans?

En fisljummen hämnd.

"Goldeneye" är Brosnans bästa Bondfilm. Den är fartfylld, teknologin är avancerad och skurken har en personlig koppling till James Bond själv. Jag vill inte avslöja allt för mycket för de som fortfarande inte sett filmen, men vad jag kan säga om Goldeneye är att det är en film där Bond utsätts för ett svek, vilket ger oss replikskiftet:

Skurken:

”For England, James?”

Bond:

”No, for me.”

Det är ett rätt bra replikskifte. Problemet är, återigen, att Brosnan inte har karisman som krävs för ge Bond den tyngd han behöver.

Lätt tyngd.

I både "Goldeneye" och "Tomorrow Never Dies" försökte filmmakarna ge lite tyngd åt James Bond, kanske i ett försök att fortsätta på det spår som Dalton trampat upp. I Goldeneye ifrågasätter Natalya (Izabella Scorupco) hur Bond kan vara så kall. Hans svar:

”It’s what keeps me alive.”

Med tanke på att Scorupco, likt många andra Bondbrudar, hade begränsad skådespelarerfarenhet vid det här laget, tycker jag hon levererar repliken rätt bra. Brosnan, å sin sida, skulle lika gärna kunna läsa från en fusklapp. Sedan är kanske manuset inte det bästa. Men lite mer tycker jag allt han hade kunnat göra med materialet.

I "Tomorrow Never Dies" återknyter Bond kontakten med den gamla flamman Paris, spelad av Teri Hatcher. Många anser att Hatcher är en av de sämsta Bondbrudarna någonsin. I en scen mellan Bond och Paris, som utspelar sig i ett hotellrum, är det meningen att det ska vara en känslomässig konfrontation mellan de två. Bond ska framstå som kylig och karismatisk medan Paris ska vara glödhet i sin ilska. Visserligen är Hatcher ungefär lika spännande som en sopborste i denna scen, men Brosnan är inte direkt elektrisk. Han är mer som skopan som används med sopborsten. Så på sätt och vis kanske de passar ihop.

Världen räcker visst till.

Trots att jag gnällt en del på "Goldeneye" och "Tomorrow Never Dies", tycker jag att det är hyfsade actionfilmer. Brosnans två sista Bondfilmer är dock under all kritik.

"Världen räcker inte till" bjuder på väldigt flådiga miljöer, men utöver inlednings-sekvensen, med en högteknologisk motorbåt i Themsen, är actionsekvenserna inte mycket att hänga i granen.

I ett utförligt litet föredrag berättar M (Judi Dench) om skurken, en anarkist som inte har någon ytkänsel. Skurken ifråga spelas av Robert Carlyle, som bland annat är känd från Trainspotting och Allt eller inget, där han är mycket bra. I Världen räcker inte till har han så lite att jobba med att det nästan inte gjort något om han klipptes bort från filmen.

Denise Richards spelar en kärnfysiker. Många klagade på att Richards inte var övertygande som kärnfysiker. Jag tycker problemet mer är att hon inte är övertygande som människa. Hon är ytterligare en finalist till sämsta Bondbrud.

Dö redan idag.

Bondfilmerna har alltid strävat efter att vara så moderna som möjligt. Ledmotivet ska framföras av den hetaste artisten, konflikterna ska vara tidstypiska och teknologin ska tillhöra generationen efter nästa. Brosnans sista Bondfilm, Die Another Day, tog mycket av detta alldeles för långt.

I "Die Another Day" kör Bond en osynlig bil, blir nästan uppbränd av ett vapen som använder solens strålar och hans fiende är en man som inte bara bytt ansikte, utan gått från asiatisk till vit. Det mest intressanta med filmen är kanske att diskutera hur rasistiskt detta är.

Ledmotivet framfördes av Madonna, som i ett försök att vara modern, gjorde nån sorts techno/dance-låt som är det enda ledmotiv till en Bondfilm som jag verkligen hatar. Madonna dyker dessutom upp i en fullkomligt poänglös cameo, som bara varar tillräckligt länge för att vi ska komma ihåg att Madonna inte är en bra skådespelare.

Daniel Craig – bäst hittills?

Med tanke på hur larvig "Die Another Day" var, var det inte så konstigt att producenterna bestämde sig för att börja om från början med nästa inkarnation av 007, som nu alltså spelas av Daniel Craig.

I "Casino Royale" får vi träffa en mindre erfaren James Bond, som precis uppnått 00-status. Inga solvapen eller ansiktsbyten här inte. De håller det enkelt, när Bond ställer in siktet på Le Chiffre, en bankir till många av världens mäktigaste krigsherrar, terrorister och andra kriminella typer. Denne bankir spelas av danske Mads Mikkelsen, som dryper av giftig karisma.

James Bond är, å sin sida, bättre utformad än någonsin. Han är mer cynisk och bär sin skräddarsydda kostym med ett förakt som är riktat både mot överklassen och sig själv. Han är mer mänsklig än han någonsin varit tidigare. Vi får till och med se honom svettas, blöda, tappa fattningen och bli kär.

Som om inte detta vore nog är Daniel Craig utmärkt i rollen. Jag tycker nog fan han är bäst hittills. Hans isblå ögon förmedlar ofta förakt eller kyla med en enda blick. Ibland gör han båda samtidigt. Han lyckas också göra Bond sårbar på ett trovärdigt sätt. Craigs inkarnation av Bond har ett stenhårt skal runt sitt hjärta, men ibland får vi se en glimt av hans bultande hjärta. Ett bra exempel är när skurken i Spectre ska visa en kvinna hur hennes far dog. Bond vet vad som kommer hända och vädjar till kvinnan att inte titta på filmen, att titta på honom.

Snart en ny era.

Medan de typiska prylarna skiner med sin frånvaro i filmerna med Daniel Craig, har actionsekvenserna blivit mer intensiva och välgjorda. Detta har gjort det mer fysiskt utmanande än någonsin att spela 007. Detta är en av anledningarna att Daniel Craig flera gånger sagt att han vill sluta. Fram tills nu har producenterna lyckats locka tillbaka honom till rollen med löjligt höga arvoden.

"No Time to Die" kommer dock bli hans sista film. På grund av corona-krisen har premiären skjutits upp till november. För tillfället, kanske ska tilläggas.

Hur framtiden ser ut för 007 vet vi ännu inte. Det har diskuteras att ge rollen till en skådespelare som är yngre, inte är ljushyad och/eller inte är man. Hur det blir får tiden utvisa.

En sak är säker; medan Pierce Brosnan sänkte ribban rejält under sin tid som James Bond, höjde Craig den väldigt högt. Det ska bli intressant att se om producenterna kan fortsätta på samma höga nivå.

Vilken Bond tycker ni är bäst?

Håller ni med om att Pierce Brosnan är sämst?

Kommentera gärna på Facebook!