Filmtopp minns: Philip Seymour Hoffman – störst i sin generation

Filmtopp minns: Philip Seymour Hoffman – störst i sin generation

Uppdaterad 13 juli 2021 kl. 14:43 | Publicerad 04 juni 2017 kl. 18:17
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En skådespelare värd att hyllas och värd att minnas

”Han kunde spela allt”, berättade James Lipton, programledare för Inside the Actors Studio, i en intervju. Och syftade på Philip Seymour Hoffman. Liptons beskrivning sammanfattar skådespelaren, och likt en poet framförde Hoffman sin poesi på scenen och den vita duken.

Filmtopp minns den store skådespelaren som var störst i sin generation.

Han föddes i Fairport, New York den 23 juli 1967. Mellanbarn i en familj på fyra barn där mamman arbetade som lärare och fadern på kontorsföretaget Xerox. När den unge Philip var nio år gammal skilde sig hans föräldrar och hans mamma fick uppfostra barnen på egen hand. Han hyllade sin mamma i sitt Oscars-tal från 2006, och nämnde hennes enorma uppoffringar under barndomen.

Hoffman hade tidigt en passion för teater och började uppträda i gymnasiet. Efter grundskolan studerade han vid New York University's Tisch School of the Arts och gick ut med en kandidatexamen i drama. Efter några års kämpade med temporära småjobb, som i slutändan alltid resulterade i sparken, kom vändningen i början av 90-talet med en biroll i Al Pacinos En kvinnas doft. Det stora genombrottet skulle dröja några år senare, till Paul Thomas Andersons Boogie Nights. Där spelade Hoffman en homosexuell ljudtekniker inom porrindustrin. Efter den rollen var han ett eftertraktat namn, där höjdpunkten var nämnda Oscarsvinsten för bästa manliga huvudroll i Capote (2005).

Vid 22-års ålder hade skådespelaren spolat kröken och drogerna, och varit nykter sedan dess. Men så hände något under 2013 som resulterade i ett återfall; det gick från receptbelagda tabletter till att börja skjuta heroin igen. Mindre än ett år senare var han död efter en överdos. Ännu en konstnär hade i förväg lämnat scenen och den vita duken.

Philip Seymour Hoffman var en karaktärsskådespelare ut i fingerspetsarna och kunde spela allt. Hans signum var känslan för dramatiska utläggningar, som föddes och förädlades under teater-skolningen.

”Han kunde få dig att skratta och gråta. Han kunde terrorisera dig, han kunde ingjuta spänning i dig och kunde få dig att bli kär i honom", säger James Lipton, och det är en väldigt talande beskrivning.

En annan kändis som instämmer i hyllningskören är Cate Blanchett, kollega och vän, som minns Hoffman som en stor influens.

”Jag är inte ensam om att ha blivit väldigt influerad av honom, men även hur han var som person. Han var en vän till så många människor. Jag är bara hälften den skådespelaren han är”, sa hon i en intervju under BAFTA-galan 2014.

Hoffmans medverkan i Mission Impossible 3 vred upp stämningen och räddade en annars medioker film. I Charlie Wilson’s War stal han varje scen och det är inte svårt att förstå varför mästarregissören Paul Thomas Anderson fick honom att medverka i fem av hans sju filmer, varav Magnolia från 1999 är den personliga favoriten. Och i kultfilmen The Big Lebowski visade han upp sitt komiska register som den lättgenerade betjänten Brandt.

Det finns tyvärr allt för många otroligt talangfulla skådespelare som har lämnat oss i förtid. Heath Ledger, River Phoenix och John Belushi, för att nämna några. Men ingen kan riktigt mäta sig med Philip Seymour Hoffman. Inte i sin generation.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL