Patriotisk film, statisk historielektion eller fiktiv underhållning?
Hur är det egentligen med de amerikanska krigsfilmerna?
Krigfilmerna som kommer från Hollywood tenderar vara både patriotiska och sensationella. Älskar du de bombastiska skildringarna av krig, eller har du tröttnat på den evigt överlevande filmtypen?
Vi ser alla film på olika sätt och av olika anledningar. Vissa vill luta sig tillbaka och njuta av en stund eskapism, medan andra önskar få hela sin existens ifrågasatt. En av de mest fossila genrerna är krigsfilm, som verkar överleva decennier efter decennier. Mycket tack vare att människor över lag inte verkar inneha förmågan att sluta gnabbas och bråka om småsaker. En stark subgenre inom krigsfilmen är den "patriotiska filmen"; en film som förenar publiken med filmskaparens åsikter – vi är bäst och alla andra är sämst.
Midway (2019) baserar sin plot på det verkliga dramat kring bombningen av den Hawaiibelägna flottbasen Pearl Harbor, och den efterlevande sammandrabbningen vid Midway. Slaget utspelades 1942 mellan amerikanska styrkor och det japanska imperiet. Filmen i sig, följer amerikanska soldater både på havet och i luften; och därmed deras upplevelser och kämpaglöd genom tragedier, strider och tuffa tider.
Men har vi inte sett det förut? Jo, för snart 20 år sedan i Pearl Harbor (2001). Där var det istället Ben Affleck och Josh Hartnett som beordrades in i skottelden, samtidigt som de lika krigiskt slogs om Kate Beckinsales hjärta. Här satt däremot explosionernas mästare Michael Bay i registolen och gav oss ett påkostat, smäktande actionäventyr, som passade fint ihop med ett gäng popcorn och en halvt påslagen hjärna. Problemet var ju, att filmen var ensidig och lyfte inte blicken för att ge tittarna hela bilden.
Lätt att bortse från ens egna fel
Amerikaner har en tendens att vända sig inåt när vindarna blåser. Då trycker de ihop sig kring den amerikanska flaggan och mässar envist att USA ändå är det land där du får frihet, demokrati och styrka. Det självförtroendet är inte att leka med. Detta medför ju dock då att det är lätt att råka bortse från sina egna fel.
Problematiken blir då att skilja verklig historia från ren soffunderhållning. Jag själv var runt 10 år gammal när Pearl Harbor släpptes och för mig var den då sanning. Det var i princip så det hade gått till. Mycket av det som vi kommer att se i Midway ska vara det som har skett i verkligheten, men frågan är då hur mycket som är amerikansk propaganda och hur mycket som verkligen är sanning. Film som går på bio är, trots allt, främst till för underhållning.
Kanske behövs en påminnelse om forntida framgång och styrka?
I mitt tycke är en film som Midway rätt överflödig idag. De senaste årens upplyftande diskussioner kring representation och mångfald borde även trickla ner i en sådan här film. Ett annat perspektiv? En mer spännande rollista än nio vita män och en kvinna? Missförstå mig nu inte – givetvis ändrar jag inte historien med mina önskningar, men om det är något en filmskapare ska vara så är det kreativ och nyskapande, inte konservativ.