Original mot remake: Scarface (1932) vs Scarface (1983)

Hollywood-pamparna tycks ha drabbats av kronisk idétorka. Reboots och remakes av klassiker tillhör vardagen och den ena annonseringen är mer bisarr än den andra. Frågan jag ställer mig är: är remakes endast av ondo?

Tar jag ett kliv ner från mina cyniska höga hästar är det enkelt att förstå att det inte bara handlar om enkla cash-grabs. Det finns mängder med argument, utöver de monetära, till varför filmskapare väljer återvända till gammalt material. Vilka argument kan detta vara? Det undersöker jag i den här artikelserien Original mot Remake.

Min uppgift är att leta likheter och skillnader filmerna emellan. Jag iklär mig även rollerna som domare och bödel då jag fäller domen över vilken version jag anser är bäst. Den här veckan har jag ägnat åt att bygga ett gigantisk drogimperium, endast för att låta det falla och krossa allt jag älskar och håller kärt. Turen har givetvis kommit till: Scarface.

Titlarna lämnar inte mycket till fantasin. Huvudpersonerna i både original och remake har ett karaktäristiskt ärr i sitt anlete. De går dessutom under samma tilltalsnamn; Tony. Bägge Tonys har valt en ytterst kriminell bana i livet. Både original och remake tar avstamp i deras uppgång och fall i den kriminella undervärlden samt vilka konsekvenser detta får på deras liv. 1932 mötte biopubliken originalet och över 50 år senare, 1983, gavs materialet nytt liv. Howard Hawks och Richards Rosson delade på regi-ansvaret för originalet och Brian De Palma stod för remaken.

Likheter

Övergripande handling

Jag fick mig nästan en smärre chock av den här punkten. Trots att det skiljer fem decennier mellan versionerna så är handlingens "skelett" så gott som intakt. Handlingen presenteras efter samma ram i bägge tolkningar av filmerna. Allt från karaktärsarketyper, struktur och tematik är i princip identiska. Det är endast biroller och bihandlingar som skiljer den övergripande handlingen åt samt att dom utspelar sig i olika städer; originalet i Chicago och remaken i Miami. I övrigt återfinns varje relevant plot-point i bägge versioner.

Läs också: Original mot Remake: Dawn of the Dead (1978) vs Dawn of the Dead (2004)

Remaken tar god tid på sig att etablera sina karaktärer och miljöer. Talande för det årtionde som den är gjord i, 80-talet, så är den extra-allt. Oavsett om det är skottlossningar, överspel eller karaktärsporträtt det syftas till. Detta tilltalar mig något oerhört. Jag vill inte hålla de begränsningar filmskapare hade att arbeta med emot dem i ett sånt här sammanhang, men just i det här fallet känner jag mig tvungen. Även om strukturen versionerna emellan i princip är identisk, så föredrar jag remakens plus-meny stil där jag trots allt får mer kött på benen.

Vinnare: Remaken lyckas ta sin tid och djupdyka i både karaktärsporträtt, teman och miljöer. Jämte den ter sig dessvärre 1932s ärransikte som en light-version.

One-man show

Nu är jag eventuellt lite krass. Michelle Pfeiffer och Steven Bauer gör inte på något vis underkända skådespelarinsatser i De Palmas remake. Inte heller Osgood Perkins eller George Raft i originalet. Det blir dock löjligt att ställa dem emot huvudrollsinnehavarna - Al Pacino och Paul Muni. Båda "ärransikten" är fullständigt magnetiska. Mina ögon dras som två minuspoler till deras pluspoler så fort de är på skärmen.

Muni fångar mig omedelbums. Det styltiga och karikatyrsaktiga skådespel som brukar definiera 30-tals filmen märker jag inte av. Istället får jag ett intensivt gestaltande av en man vars girighet och vårdslöshet kan få honom att riva vilket hinder som helst ur vägen. Det är en sällan skådad mix av intensitet och plötslig sårbarhet vi bjuds på. Jag är stormförtjust.

Läs också: Fem filmer i behov av en remake del 2

Pacinos ikoniska rolltolkning förtjänar sin kultstatus i vår våldsbejakande populärkultur. Visst, ibland kan jag tycka att brytningen är en smula i överkant, men i övrigt är det tydligt att Pacino tar i från tårna. Det är lika delar kraft som passion från Pacino som förtjänar sin plats på allehanda t-shirts och posters världen över enligt undertecknad med denna prestation.

Vinnare: Remake. Endast på de grunder att jag finner den mer ikonisk. Detta kan mycket väl bero på den populärkultur som jag lever i och att min erfarenhetsvärld genomsyrats av just denna version.

Skillnader

Konsumtion och materialism

Att bägge filmer tar ett djupdyk i "rise and fall"-poolen råder inget tvivel om. En stor skillnad ligger dock i hur framgången yttrar sig innan Tonys värld kraschar runtomkring honom.

I De Palmas tolkning leder framgången till en fullkomlig köpmani. Tony lever "den amerikanska drömmen" till max och lever ett dekadent lyxliv. Med en inomhuspool, övervakningskameror och en husdjurs-tiger har han alla de attribut som en sann druglord ska ha.

Materialism är en välkommen dörr att sparka in. I synnerhet i en så pass dekadent yuppie-tid som 80-talet. Givetvis är budskapet att "pengar gör dig inte lycklig" och nog framgår det med all tydlighet i De Palmas våldskarusell. I originalet lyser detta med sin frånvaro. Det är faktiskt svårt att se vad Tony faktiskt använder sina pengar till i svart/vita Chicago.

Vinnare: Remake. De Palmas film är inte på något vis någon vass satir men det är ändå ett välkommet inslag.

Belysning av ett reellt problem vs eskapism

Originalet bär en upplysande text i sin inledning:

This picture is an indictment of gang rule in America and of the callous indifference of the government to this constantly increasing menace to our safety and our liberty. Every incident in this picture is the reproduction of an actual occurence, and the purpose of this picture is to demand of the government: "What are you going to do about it?". The government is your government. What are YOU going to do about it?

Detta överraskade mig rätt kraftigt. Det framgår tydligt att Hawks och Rosson vill sätta fingret och uppmärksamma ett reellt problem för oss filmtittare. Att filmen agerar som en underhållande dramatisering, men i förlängningen har den i syfte att informera och att få oss att ta ställning. Modigt. I synnerhet med tanke på tidens dåvarande konventioner.

Remaken agerar aldrig i dessa skikt. De Palma sätter siktet på droghandeln i Miami men handlaget är excentriskt och uppumpat. Det går inte att tolka som något annat än ren eskapism. Och de som sett de sista fem minuterna av filmen förstår mig nog när jag säger att den knappast är att betrakta som något som ens påminner om en dokumentär.

Vinnare: Originalet. Inget fel i ren och skär underhållning men Hawks och Rossons approach tog mig fullständigt på sängen. Modigt.

Summering

Som en Hawaii-skjorta från helvetet tog 80-tals remaken hem segern med 3-1. Men för all del, stirra dig inte blind på dessa siffror, originalet från 1932 är fortfarande en film i toppklass trots sina många år på nacken. Ingen av dessa vinster kom enkelt.