Något är unket med ”Den sista resan” – min känsla bekräftades av Guldbaggen

Kalla mig cynisk och trasig, men jag känner att något är unket med Filip och Fredriks succédokumentär Den sista resan och masshysterin som omger den. Personligen tyckte jag om filmen, men blev inte hänförd som så många andra. Den främsta anledningen är att jag inte kommer runt känslan av att filmen är mer scriptad än vad åtminstone jag själv tycker att en dokumentär ska vara. 

DN publicerade en insändare av teaterregissören Peter Böök som kallar Den sista resan för ett övergrepp mot Filip Hammars pappa Lars, som han menar pressades alldeles för mycket. Att kalla filmen för ett övergrepp tycker jag är för hårt, men det går någonstans att förstå lite grann vad han menar. Det finns en känsla av att Filip och Fredrik gått igång på sin filmidé och slitit med sig gamle Lars, vare sig han vill eller inte. Att han har ont i hela kroppen ignoreras uppenbarligen, och mycket riktigt resulterar resan ganska snabbt i att han hamnar på sjukhus.

Filip Hammar kan inte leva med tanken av att hans pappa håller på att tyna bort och vill desperat göra något åt det. En bioupplevelse, verkar det som. Och det lyckades han med, får man säga – med över 400 000 besökare har filmen slagit rekord som tidernas mest sedda svenska dokumentär på bio. Detta efter att Filip och Fredrik kampanjat den flitigt runt om i landet. Hur mycket dokumentär filmen än är eller inte, och vad man än tycker om den, så är det här en mäktig bedrift. Julens stjärnspäckade storfilm Jönssonligan kommer tillbaka kommer exempelvis inte att nå samma höjder. 

Det som kanske gör att jag får en motström känsla inför Den sista resan är hur contentmedvetna Filip och Fredrik visat sig vara. De tänker ständigt på innehåll och är hänsynslösa i sitt sållande – hur många gånger avbryter de inte sig själva i podden för att de pratar om något de tror att vi som lyssnar inte vill höra? De har en skicklig känsla för vad som går hem hos publiken, vilket de har bevisat många gånger förut. Att göra en film om den fullständigt unika och älskvärde Lars garanterar bra innehåll.

Jag vill inte framstå som allt för cynisk, och jag vill heller inte ifrågasätta Filip och Fredriks intentioner med filmen. Det finns väldigt goda intentioner med Den sista resan, oavsett om den bygger på manus eller inte. Syftet den fyller – att få oss att vilja kontakta våra föräldrar lite oftare – är självklart en jättefin orsak och det är rörande att se hur starkt den når fram till många med åldrande päron.

Mitt problem med Den sista resan är bara att den sväljs blint av massan som fullt autentisk, och jag kan bara inte köpa det.

Guldbaggenominerad för bästa manus

När ”Den sista resan” blev guldbaggenominerad för bästa manus kom det tillbaka till mig att något känns märkligt med filmen. Det händer väl aldrig att dokumentärer blir nominerade i denna kategori? Jag googlade och det visade sig att Den sista resan är ett anmärkningsvärt undantag. 

Men har filmen åtminstone marknadsförts som halvfiktiv? Halvdokumentär? Jag googlade igen, och det har den inte. Det här är en dokumentär. Punkt. Så vad har Filip och Fredrik då sålt in för manus? 

Det som spräcker min autentiska bubbla när jag ser filmen är hur Filip och Fredrik låter när de pratar i den. De låter ingenting som när de pratar i podden eller i intervjuer. En trogen lyssnare kan snabbt tyda när de två, som inte är några skådespelare, läser repliker, och det räcker med att titta på trailern för att konstatera att Den sista resan är full av repliker. Mycket av det duon säger är sådant som behövs för att ställa dramatiska frågor och för att driva berättelsen framåt. 

Jag tror inte för en sekund att Lars Hammar skådespelar i någon sekvens av filmen – ibland känns han så mossig att jag inte vet om han noterat kamerorna – men jag kan definitivt se framför mig hur man låter kamerorna rulla ett par extra varv för att få scenerna dit man vill ha dem.

”Hjärtskärande – tills man föreställer sig ett filmteam”

”Den sista resan” vill vara rörande, och den har ju flera starka scener. Den som berör mig mest är när Lars försöker hacka en aubergine och, svag som han är på ålderns höst, inte kommer innanför skalet med kniven. Det är hjärtskärande – tills man föreställer sig att det står ett ihoppressat filmteam i det trånga köket. 

Kanske är jag fel publik och för cynisk för att kunna ta in filmen så som man borde. Men jag känner att något inte riktigt stämmer med hela bubblan som omger Den sista resan. Att se alla hyllningar, publikrekord och omnämningar i amerikanska tidningar som delats av Filip och Fredrik gör att det kliar ännu mer i mig.

”Den sista resan” känns i sitt utförande mer iscensatt än vad den utger sig för att vara. Och ingen kan kalla mig galen för att känna så – den är trots allt dokumentären som blev nominerad för bästa manus.