MCU i kris – vad ska Marvel göra efter Jonathan Majors fuck-up?

Några av mina starkaste kulturella upplevelser har skett genom att rotera superhjältefilmernas kulörta tombola. Spider-Man, X-Men och inte minst Batman slog sina spandex-prydda armar runt min bräckliga kroppshydda under de mest formativa åren och ur denna heroiska gruppkram formades denna 35-åriga mansbebis. Faktum är att majoriteten av min eskapistiska livsluft marinerats i mäktiga uppgörelser mellan gott och ont – det finns liksom en sorts universell folklighet i konceptet. I dag är jag en luttrad och välintegrerad medborgare i hjältarnas land, om än en lite tröttare och cynisk sådan, än den pojke som introducerades för genren för ca 25 år sedan.

Givetvis har jag, som inbitet fan, följt och underhållits av Marvels mäktiga filmimperium. Jag har skrattat, svettats och triumferande vevat MCU:s flagga i takt med att hjältarna norpat åt sig mer och mer av Hollywood-kakan. På senare tid har melodin från mitt läger dock ändrats. Världen låg ju framför deras fötter efter att Infinity-sagan tågade i mål med buller och bång. Multiverse-kapitlet hade just börjat, Shang-Chi introducerades framgångsrikt och Spider-Man: No Way Home framkallade nördiga frispel världen över. Den insatte visste dessutom att Disneys uppköp av 20th Century Fox innebar att MCU nu bara behövde vänta på rätt tillfälle att släppa lös X-Men och inte minst hade studion börjat hinta om nästa, övergripande überskruk: Kang The Conqueror. Framgångssagan såg ut att fortsätta sitt mäktiga korståg. Allt frid och fröjd i Kevin Feiges läger av hjältar, eller? 

Nej. Tyvärr hade sprickorna i Marvel-bubblan börjat uppenbara sig redan innan. Jag har ägnat åtskilliga rader text här på Filmtopp om hur Marvel börjat slira. Enfaldiga toner, utmattat visuellt språk och frekvensen av filmer och serier orsakade till slut missväxt. Thor: Love & Thunder tajmade en fortfarande återhämtande pandemi-utnött biopublik totalt fel, Ant-man: Quantumania var en plastig utflykt, The Marvels rekordlåga publikintäkter och de ca tvåtusen serierna studion dunkade ut på Disney+ resulterade i det som marknaden varnat för: inflation i superhjälte-land. Publiken var trött, helt enkelt.

Sedan kom nådastöten

Ett knytnävsslag mitt i solar-plexus på ett redan groggy MCU: Jonathan Majors döms för trakasserier och misshandel och sparkas. Skurken som bär hela Marvels kommande fas på sina diaboliska axlar står plötsligt utan skådespelare. Givetvis ifrågasätter jag inte studions beslut. En dömd kvinnomisshandlare hör hemma i finkan, inte framför en green-screen iförd neonfärgad kroppsstrumpa. Dock är frågan, hur ska Marvel Studios göra? Med Avengers: The Kang Dynasty, Secret Wars och åtskilliga projekt där Majors Kang är den skurkaktiga motorn som får hjältehjulen att snurra. Några åtgärder är redan tagna av Feige & co, men givetvis sitter jag på några fler tankar och en och annan halvgrund analys. 

Självklart är en del lyckliga att Marvel råkat få in grus i sitt maskineri. En reaktionär och lätt toxisk del av internet skanderar nu: "Åh, äntligen, Marvel har spårat ur till woke-propaganda ändå! Begrav skiten!". Påfallande ofta är detta snubbar som dyrkar Christophher Nolan, älskar Black & White och bär någon sorts huvudbonad inomhus. Givetvis inrättar jag mig inte i deras led, men det kanske kan finnas en poäng i att låta en överbefolkad genre få pusta ut lite? Kanske borde Marvel studios låta oss se fram emot deras filmer igen och generera genuin hype, inte bara spendera dötid på en super-laddad avbytarbänk, mellan de heroiska rullarna. Kanske kan Deadpool 3 vara den meta-bomb den borde och helt enkelt initiera en paus. En paus för studion, likväl som publiken, att samla kraft, lust och heroisk längtan. Kanske?

Dags för fristående filmer igen?

Ett lite snällare alternativ är istället att byta spår. Släppa Kang och trampa upp en ny stig, mitt i all multiverse-bonanza, och återvända till något jag saknat innerligt: singulära berättelser. Eller, tja, så singulära de kan vara i ett cinematiskt universum där varje knogmacka ska generera nya ringar i superhjälte-poolen.

Skulle Marvel välja den här vägen, vilket jag skulle föredra, finns möjligheter att låna lite av Netflix-seriernas tänk fast applicera detta på filmerna. Doppa tårna i fler sub-genres, åldersgränser och visa att Marvel kan generera annat än postmoderna sci-fi komedier. Detta har stått på min önskelista från MCU under en väldigt lång tid – tonal mångfald. Faktum är att det bådar gott eftersom kommande TV-serien Echo ser så där eländigt gritty och mörk ut som Netflix tidigare alster.

Dock vet ju vi initierade att Disney har ett ordentligt ess kvar i rockärmen. Ett ess som vi sett spår av, inte minst i post-credit scenen i The Marvels: X-Men. Mutanterna står ju faktiskt i manegen och studsar av iver. Kanske är detta ett perfekt tillfälle att kapitalisera på ett av få områden där Marvel Studios fortfarande har kvar majoriteten av fansens gunst, särskilt med tanke på den tecknade TV-serien, X-Men 97:s, stundande comeback. Det här är en tanke som kittlar mina cinematiska flimmerhår, utan tvivel, men formas X-men ur samma uddlösa och påklistrat charmiga mall som MCU nu överanvänt så är det ingen idé. Ska Marvel introducera nytt så krävs nya tag, helt enkelt.

Gissningsvis blir det ett skådespelarutbyte

Den kanske mest självklara och rimliga åtgärden skulle dock vara en klassisk recast. Det har hänt förr, inte minst när Edward Norton fick kicken som Hulk eller när Terrence Howard vänligt, men bestämt, utvisades ur matchen. Då kan Feiges planer fortskrida som planerat och, efter en förhoppningsvis kort period av acklimatisering från publikens sida, leverera The Kang Dynasty och Secret Wars som tänkt. Rykteskvarnen har som bekant redan börjat mala och det sägs att Marvel har kikat på Colman Domingo (The Color Purple, Rustin) som en möjlig ersättare. Som sagt, en recast vore enklast och mest sannolik rent logistiskt och kostnadsmässigt.

Sist men inte minst har vi den absolut sämsta idén sedan selfie-pinnen: återförena original-Avengers. Rykten gör gällande att Feige & co undersökt möjligheterna för att återförena det gamla gardet, från första Avengers, för att generera lite publik-sug. Feige har, såklart, dementerat dessa uppgifter, men om spekulationerna innehåller ens en promille av sanning så är det riktigt, riktigt, illa. Även om Musse Piggs mäktiga imperium tror att publiken är dum i huvudet, så är den inte det. Fans märker om ett produktionsbolag blöder pengar och försöker tilltala den lägsta gemensamma nämnaren. 

Eller så börjar resan helt enkelt lida mot sitt slut. Spielbergs siande från 2015 visade sig vara korrekt och genren "goes the way of the western", tappar publikens gunst och avtar kraftigt. Ja, kanske? Eller är publikens svala intresse för tillfället bara ett litet farthinder? Vem vet. Framtiden känns helt klart skakigare än vanligt för Marvel och vi spandex-dyrkande mansbebisar vars hjärtan fortfarande bultar innanför hjälte-emblemet får helt enkelt ta fram vårt heroiska tålamod och rösta med plånböckerna. Till slut segrar ju det goda mot det onda, även om det ibland krävs lite tidsresor, guldhandskar och teleporterande ädelstenar.