Marvel i kris: har Deadpool & Wolverine ”räddat MCU”?

Att Marvels filmiska universum mist glans efter otaliga floppar och verklighetens påträngande tragedier har väl knappast undgått någon? Publiken tycks ha tröttnat. Det en gång good will-byggda MCU har mer och mer börjat likna en själlös fabrik som spottar ur sig undermåliga plastprodukter, sprängfyllda med toxiska ämnen, redo att förgifta dagens tiktok-ungdomar. Fansen tycks vara överens: efter Endgame har Marvel tappat greppet.

Det finns sanning i det påståendet, även om undertecknad älskade Spider-man: No Way Home och Guardians of the Galaxy Vol. 3, så har genomsnittsmarvel varit ful (Ant-man: Quantumania), trist (Eternals) eller "meh" (samtliga tv-serier, Black Widow). Spielberg såg ut att få rätt när han 2016 siade att genren skulle "go the way of the western" och försvinna ur publikens akuta blickfång och tillbaka in i periferin.

Dock väntade en självutnämnd räddare i kulisserna. En rödklädd fullblodsdåre med välsvarvad bakdel och rappt munläder: Deadpool!

Deadpool & Wolverine markerar Marvels första barnförbjudna film i den gemensamma arenan och för första gången får publiken njuta av att se sina superhjältar svära och kriga sig genom diverse blodiga handgemäng. MCU har visserligen doppat sina tår i den bloddränkta poolen via Netflix-serierna, där kanske främst Daredevil och Jessica Jones burit fanorna, men Deadpool & Wolverine markerar helt klart en ny epok för MCU, men den axlar ett alldeles enormt ansvar: att rädda ett helt filmuniversum. Jag såg filmen på premiären, såklart, och svaret på frågan om Deadpool nu lyckats dra MCU ur sitt generiska träsk ska jag försöka besvara i denna krönika. Som vanligt skickas hatmailen till mina redaktörer eller till min privata mailadress: farathelvete@outlook.dö.

"Orosmoln skymmer fortfarande sikten för Kevin Feiges skrytbygge"

Något jag länge klagat på med mina spendex-prydda hjältar är likformigheten. Hur 33 filmer och nästan lika många tv-serier kan ha vara så estetiskt enformiga och tonalt lika är för mig ett mysterium. I princip samtliga MCU-produktioner (med undantag för Netflix-serierna) klär sig i action/komedins skrud, med mer eller mindre postmodern humor och/eller element av sci-fi. Små avstickare har gjort när det flirtats med thrillers, men det har inte varit speciellt långvariga romanser. Hur kan det inte finnas utrymme för råbarkad action, renodlad skräck, noir eller varför inte western i ett helt universum, är frågor som jag har ställt mig under resans gång, men Deadpool & Wolverine klöser upp en av dessa väggar med sylvassa adamantium-klor: barnförbjudet våld och språk. 

Vi är många Marvel-fans som är överlyckliga över att Deadpools våldsidkande ton inte har kastrerats. Musse Pigg äger nu karaktären så oron att Dödspoolen skulle kastreras var befogad. Men vi kan pusta ut: Deadpool & Wolverine är en blodorgie och en språklig bastard. Disney visar att man är redo att sträcka ut sina tentakler och bredda MCU:s tilltänkta målgrupp. Kanske bäddar detta för en barnförbjuden Punisher? Eller varför inte den evigt försenade Blade? Eller kanske till och med en psykadelisk skräckis med Dr. Strange i huvudrollen? R-ratingen öppnar dörrar som gynnar MCU:s framtid och då inte enbart i mängden blod man vågar visar på skärmen. Jag vill rikta en eloge till Disney som löpte linan ut med Deadpool & Wolverine.

Nu hoppas jag att det framgår att jag gillade "Deadpool & Wolverine", men inte fullt så mycket som vår lyriska recensent (läs vår recension här). Dock visar filmen på att en hel del orosmoln fortfarande skymmer sikten för Kevin Feiges skrytbygge. Deadpool & Wolverine lider nämligen av liknande symtom som Marvels senaste blunders, om än till en mildare grad.

Första Deadpool visade att det gick att göra en så kallad low-stakes-superhjältefilm med enormt hjärta, pubertal humor och våld, mycket tack vare sin låga budget. Planetens öde var inte på spel, så äntligen slapp vi enorma CGI-slagsmål och megalomaniska skurkar som knappt hinner introduceras innan de möter sitt öde. Deadpool ville bara rädda sin flickvän och jävlas med Francis. Deadpool 2 spårade ur en del med sin uppblåsta budget, men Deadpool & Wolverine är dränkt i medelmåttig CGI och stora slag utan större dramaturgisk betydelse. Detta gör mig genuint orolig att Marvel Studios inte gjort, eller inte förstått, sin hemläxa.  

"Ett steg i rätt riktning" 

När vi ända pratar dramatisk udd så är båda filmens huvudkaraktärer gediget handikappade ur dramaturgisk synvinkel: båda är odödliga. Så hur episka och komiskt övervåldsamma slagsmålen (fighten i bilen, I love you) än blir så blir jag inte emotionellt investerad, alls. Det är coolt, snyggt och ett nörd-mecka, men scenerna fungerar inte som dramatisk motor för filmen. Nu vet jag vad du tänker kära läsare, men jo, även en så pubertalt genomflamsig behöver känslan av att karaktärerna på något vis är hotade och det existerar inte i Deadpool & Wolverine.

Tack och lov finns hjärtat kvar. Om slagsmålen bara bjuder på ögon-godis så lyckas Reynolds och Jackman bjuda på rejäla doser patos, där den sistnämnda är alldeles strålande. En Wolverine ska ju inte vara lycklig, så enkelt är det, men Jackman levererar här särgad järv som vi knappt sett maken till. Skådespelaren bjuder på rena Oscarsinsatserna i de få dramatiska scener han erbjuds och som tittare blir jag betydligt mer emotionellt insnärjad i Logans psyke än i vår huvudpersons.  

Sedan har vi detta gissel med cameos. Marvels stora partytrick, men också krycka, att bjuda publiken på fan-service i var och varannan film, lever i allra högsta grad i Deadpool & Wolverine. Undertecknad är ytterst kluven till fenomenet, i alla fall hur det har använts på senare år, när ett känt namn swishar förbi, inväntar publikens jubel och sedan drar vidare. Billigt, desperat och har sällan något med filmiskt berättande att göra. Men här stör det mig inte alls, även om det i allra högsta grad rör sig om rent publikfrieri. Det är för att karaktären, Deadpool själv, är stöpt av fan-service och existerar i filmisk form tack vare en läcka som publiken såg till att sprida utav bara helvete. Att kritisera en karaktär som Deadpool för fan-service vore som att kritisera en musikal för att det finns musikaliska inslag. Filmens cameos är dessutom helt vanvettigt coola och rent chockerande, och den lyckas samtidigt hylla en del forna hjältar och skurkar som banat vägen. Om undertecknad grät när barndomen hans swishade förbi? Det får du själv fantisera om. 

Så vad blir nu svaret på frågan? Har Marvel-jesus räddat hela skiten och återigen placerat superhjältarnas äventyr överst på den filmiska dagordningen?

Tyvärr, nej, men det kan jag knappt lasta filmen för. Ingen enskild rulle hade kunnat kurskorrigera Kevin Feiges glättiga universum, men Deadpool & Wolverine är ett steg i rätt riktning. Tack vare sin kompromisslösa hängivelse och R-ratingen kommer utan tvivel öppna dörrar, och den stundtals självutplånande mörka humorn visar på stora mått självinsikt, men fallgroparna ligger tyvärr kvar på banan. Undermålig CGI, rörigt och en smula dramatiskt handikapp lurar fortfarande. Men att rädda MCU är ett uppdrag som är alldeles för stort för enskild film, men jag hoppas att den nya mark som nu brutits kan infria löftet den närmaste framtiden. Och nu, med självaste Iron Man tillbaka som skurk, så kan väl nästan vad som helst ske?