Machismo och Hollywoodfeminism – lika problematiska på film

Jag såg nyligen den nya "Charlies änglar". Filmen underpresterade kraftigt på bio och fick inte vidare bra kritik. Jag var nyfiken på att se om dessa resultat var berättigade. Så jag pröjsade några riksdaler för att se filmen. Det visar sig att det, mycket riktigt, är en kass film. Jag blev till och med lite irriterad på den.

Saken är den att jag kände igen denna irritation. Det var samma typ av irritation jag kände när jag såg Hobbs & Shaw. Så jag började reflektera över dessa två filmer. Det finns mycket som skiljer dem åt. Det mest iögonfallande är att Hobbs & Shaw är ett exempel på modern machismo medan Charlies änglar går åt rakt motsatt håll i nån sorts Hollywoodfeminism.

Men hur olika är de egentligen varandra?

Det är det jag ska försöka reda ut i denna krönika. Men först vill jag klargöra mina ståndpunkter när det kommer till machismo och feminism i film.

Hjältar och hjältinnor

Jag är uppvuxen på 90-talet. Så det är många av dessa filmer som ligger mig närmast hjärtat. Det var en tid när männen i actionfilmer var muskelberg. Det var även en tid då vi fick se en del starka hjältinnor.

I de två kommande styckena hoppas jag att det framgår att jag kan uppskatta både machismo och feminism i film.

Action á la muskler

Jag har tidigare skrivit en krönika om Arnold Schwarzenegger, bodybuildern från Österrike som kom att bli en av 80- och 90-talets största actionstjärnor. Om det inte framgår av krönikan, kan jag säga det rätt ut; jag älskar dessa filmer. Visst, gamle Arnie är inte mycket till skådespelare. Men han var stor, stark och levererade oneliners som ingen annan.

"Predator" är en av 80-talets största actionklassiker, full av svettiga muskulösa män som tar sig an en utomjordisk jägare. Arnies roll som T-800/model 101 i The Terminator och Terminator 2 – Domedagen är historisk. I den första filmen är han skräckinjagande som den ostoppbara maskinen som inte slutar sin framfart ens när han börjar falla i bitar. I den andra filmen lyckas han vinna våra hjärtan, som maskinen som vet att han inte kan gråta.

Sylvester Stallone var en annan muskelknutte som visade var skåpet skulle stå i filmer som "Rambo", "Cliffhanger" och "Demolition Man". Det var inte alltid jättebra filmer, men det var alltid underhållande att se Sly bröla och ge skurkarna på nöten.

I actionfilmens division 2 fann vi andra vältränade killar som Jean-Claude van Damme och Dolph Lundgren. De spelade till och med mot varandra i Universal Soldier, som även den är lite av en klassiker. Finns det något bättre än en belgare och en svensk som spelar odödliga soldater som pucklar på varandra?

De hårdaste kvinnorna

Första gången vi träffade Ellen Ripley (Sigourney Weaver) var i "Alien". Hon tog sig då an en utomjordisk varelse. Första filmen är främst en skräckfilm, där Ripley lyckas överleva genom en kombination av tur och slughet.

Andra filmen, "Aliens", är mer av en actionfilm, nästan en krigsfilm, när Ripley och ett gäng marinsoldater måste ta sig an en hord av de dödliga utomjordingarna. Till skillnad från muskelbergen ovan, är Ripley inte extremt vältränad och har inga avancerade kunskaper inom vapen eller strategi. Detta gör så klart bara hennes bedrifter ännu mer märkvärdiga. Det var dessutom i denna film som det faktum att hon är en kvinna spelade in som mest. I finalen ger hon sig ensam in i utomjordingarnas näste för att rädda Newt (Carrie Henn), sin surrogatdotter. Man jävlas inte med en morsa, så är det bara. Dessvärre är detta något även Ripley får uppleva.

I "The Terminator" var Sarah Connor (Linda Hamilton) i princip en hjälplös kvinna. I Terminator 2 – Domedagen återvände hon med seniga muskler och en vilja så hård att den gränsade till att vara psykotisk (om hon passerat denna gräns kan diskuteras). Sarah är modern till framtidens motståndsledare. Om han dör är det kört för hela mänskligheten. Det är ett stort ansvar. Det vi får se i Terminator 2 är modersinstinkten uppskruvad så högt att mätaren nästan går sönder (men bara nästan). Visst är Arnies T-800/model 101 rätt cool, men det är Sarah som är den hårdaste jäveln i filmen.

Nutida machismo och feminism i film

Filmindustrin växer och därmed även budgetar. Detta resulterar i att vi får actionfilmer som bara blir större och större. Typexemplet är actionserien Fast & Furious. Vin Diesel, Dwayne Johnson och Jason Statham, tre av vår tids största actionstjärnor, har alla medverkat i dessa filmer.

Själv gillar jag "Fast & Furious"-filmerna. Ja, de är överdrivna, replikerna verkar mest vara skrivna för att det skulle vara underligt om ingen sa ett ord i en modern film och ”skådespelarinsatserna” är endimensionella. Men det är fortfarande väldigt underhållande att se Vin Diesel hoppa mellan skyskrapor med en bil och se bilar bli ”jagade” av en u-båt. För att inte tala om när muskelberget Dwayne Johnson bara går loss.

Det mest slående exemplet på den kvinnliga sidan tycker jag är Furiosa (Charlize Theron) i "Mad Max: Fury Road". Hon stal showen till en sådan grad att det finns de som älskar filmen, men beklagar sig över att titelfiguren Max (Tom Hardy) inte fick mer utrymme. Furiosa, Max och ”fruarna” i den stora tankbilen befinner sig i extremt numerärt underläge när de jagas av diktatorn Immortan Joe (Hugh Keays-Byrne), som är en klockren symbol för patriarkatet. De måste förlita sig på list, mod och, så klart, att köra riktigt jävla fort. Mad Max: Fury Road lyckas både kritisera patriarkatet och vara en riktigt bra actionfilm. Det är en sällsynt kombination. Charlie’s Angels är ett exempel på en film som misslyckas med båda delarna. Men vi kommer till det.

Även om jag tycker "The Hunger Games" är en nervattnad version av den vida överlägsna "Battle Royale", tycker jag om filmens hjälte, Katniss (Jennifer Lawrence). Hon ställs mot motståndare som är starkare och har tränat hela livet för att delta i spelen. Hon lyckas trotsa alla odds tack vare sina färdigheter med pilbågen och en järnstark vilja. Katniss är en utmärkt motpol till det hjälplösa mähäet Bella (Kristen Stewart) i Twilight.

Ibland går det för långt

Min poäng är att filmer kan ha en god portion machismo eller feminism (det är sällan någon lyckas få in båda i samma film) och fortfarande vara sevärda. Det är när filmmakarna tar dessa koncept i fel riktning som det blir tröttsamt och jag får irritationshuvudvärk. Hobbs & Shaw och Charlies änglar är bra exempel på detta.

Hobbs & Shaw

"Hobbs & Shaw" är alltså en spinoff från "Fast & Furious" där vi får följa titelfigurerna (Dwayne Johnson och Jason Statham) på egna äventyr. De ställs mot den teknologiskt uppgraderade skurken Brixton (Idris Elba).

"Fast & Furious"-filmerna balanserar alltid på gränsen mellan astufft och fånigt överdrivet med sina actionsekvenser. I Hobbs & Shaw tippar det över till fånigt och drattar rakt ner i barnsligt. Skurken är en sorts cyborg som kan hoppa runt som stålmannen och siktar som Terminator. Han har en motorcykel som kan köras på väggar och vikas ner under hinder.

Men det är machismon som verkligen gör mig irriterad. Det fokuseras väldigt mycket på att Hobbs och Shaw ska försöka bevisa att de är tuffare än den andra hela tiden. I en scen ska de ta sig från en ände av en byggnad till den andra. De tar var sin dörr och hamnar i varsitt rum. Lägligt nog finns det en glasvägg mellan de två rummen, vilket gör att de kan se den andre försöka vara tuffare. Hobbs ställs mot en jätte, som han golvar med ett slag. Shaw får det lite jobbigare med ett antal normalstora män. Hade det inte bara varit lättare om båda langade fram sin Petter-Niklas och mätte vem som har störst?

Som om inte det vore nog måste vi lyssna på de här två gorillorna när de förolämpar varandra klumpigt i över två timmar. Manusförfattarna trodde tydligen att det bara var att skriva in så många utstuderade förolämpningar som möjligt i manuset medan producenterna och regissören tyckte det räckte att låta två endimensionella actionstjärnor läsa dem rakt upp och ner. Resultatet är en väldigt babblig machismo. Det blir inte bättre av att Ryan Reynolds har en liten roll där han återigen bevisar vilken mästare han är på att leverera dialog; det känns lite som att vi får glimta Zlatan Ibrahimovich i en fotbollsmatch för pojkar som är tolv år gamla.

Charlies änglar

Det absolut största problemet i "Charlies änglar" är att hela filmen genomsyras av budskapet att kvinnor också kan. Faktiskt. Och det är något som körs ner i vår hals från början till slut.

Den första scenen är mellan Sabina (Kristen Stewart) och Jonny Smith (Chris Pang). De har en dejt på en balkong i ett fint hotell. Sabina menar att kvinnor är kapabla att göra vad som helst medan Jonny mer har filosofin att hon borde vara ”vid hans sida” medan han tjänar pengar. Han menar även att vackra kvinnor inte har några förväntningar på sig mer än att vara vackra. Hade det inte varit lättare att skriva ”manschauvinist” i pannan på Jonny?

Mot slutet av filmen slåss Jane (Ella Balinska) mot den evigt tysta hantlangaren Hodak (Jonathan Tucker). För att det ska vara väldigt tydligt att Jane är bättre än Hodak, berättar hon att hon lärt sig hur han slåss innan hon besegrar honom. Bara så att vi inte ska tro att hon hade tur eller nåt.

Filmen avslutas med att ett högt antal kvinnor överlistar ett högt antal män. Tjejerna mot killarna med andra ord.

Lika illa?

Frågan är vad som är värst.

I "Hobbs & Shaw" är det män som försöker bevisa att de är tuffare än andra män. Det finns starka kvinnor med i filmen, bland annat Hattie (Vanessa Kirby), som är Shaws syrra, och de två männens morsor, spelade av Helen Mirren och Lori Pelenise Tuisano. Men det råder inget tvivel om att denna film handlar om vem som är den tuffaste macho-mannen av dem alla.

I "Charlies änglar" är det alltså tjejerna mot killarna. Tjejerna måste konstant bevisa att de är tuffa i den mansdominerade världen. Och de gör det alltid genom att segra över männen.

Ur ett feministiskt perspektiv är "Hobbs & Shaw" nog värst, eftersom kvinnorna knappt finns med i ekvationen, mer än som morsor. Å andra sidan tror jag att det finns en och annan feminist som tycker att det är värre med en hel film som går ut på att tjejer konstant måste bevisa att de är tuffare än killar.

Själv tycker jag alltså att det är lika illa; det är två sidor av samma fula mynt.

Sedan tycker jag nog att "Hobbs & Shaw" är den sämre av de två filmerna. För den är så jävla dum.

Kvinnorna förlorar i slutändan

När det visade sig att "Charlies änglar" var ett ekonomiskt fiasko och fick dåliga betyg av kritikerna, gick filmens regissör, Elizabeth Banks, ut och sa att det berodde på att män inte vill se kvinnor i huvudrollerna i en actionfilm, som alltså är en genre som främst riktar sig mot män. Det blev lite av en kontrovers kring detta uttalande. Det låter ju lite som att hon skyller ifrån sig. Saken är den att jag inte kan göra annat än att hålla med henne.

Jag tycker alltså att båda filmerna är ungefär lika kassa. Men intäkterna talar ett tydligt språk. Hobbs & Shaw hade en budget på 200 miljoner dollar och drog in strax över 760 miljoner dollar. Det är ett bra resultat. Charlies änglar hade en budget på cirka 55 miljoner dollar och drog in lite över 73 miljoner dollar. För att gå jämnt ut brukar det sägas att en amerikansk film behöver dra in dubbelt så mycket som den kostade att göra. Och det är bara på den inhemska marknaden.

Det går att argumentera för att "Hobbs & Shaw" hade en fördel med en högre budget, vilket gjorde att de kunde göra större och mer spektakulära actionsekvenser. Sedan hade David Leitch, som regisserade Hobbs & Shaw, tre rätt tunga actionfilmer på meritlistan innan han gjorde Hobbs & Shaw. Elizabeth Banks hade endast regisserat Pitch Perfect 2, en film som alltså handlar om en acapella-grupp. Actionsekvenserna i Charlies änglar är mycket riktigt lite klumpigt regisserade. Det saknas intensitet och det känns aldrig som att vi kommer riktigt nära händelserna, att våra hjältar är i fara. För en actionfilm är detta väldigt problematiskt.

Ett annat problem är att den enda stjärnan i en bärande roll i "Charlies änglar" är Kristen Stewart. De andra tjejerna är relativt okända. Dessutom är Kristen Stewart främst känd från en serie filmer i fantasy-genren. I Hobbs & Shaw får vi se Dwayne Johnson och Jason Statham, som inte bara är etablerade stjärnor, utan etablerade ACTION-stjärnor.

Men jag tycker fortfarande att "Hobbs & Shaw" är en dummare och fånigare film. Så själv tror jag att det ligger i alla fall något i det Elizabeth Banks sa om att män inte vill gå och se en actionfilm med kvinnor i huvudrollerna.

Men det är ju bara jag. Vad tycker ni? Vilken film är bäst/sämst? Tycker ni "Charlies Änglar" förtjänade bättre resultat? Kommentera gärna på Facebook!

Fortsätt scrolla för fler krönikor!