Låt skräckfilmen beröra din verklighet
Vad får folk att frivilligt utsätta sig för skräckfilm?
Är det bara galna människor som sätter sig och tittar på skräckisar? Eller är det snarare ett sundhetstecken?
I krönikan "Bara galna människor gillar skräck" försöker Fredrik Virtanen förstå mekanismerna bakom film- och tevetittarnas behov av att bli skrämda från vettet. Han liknar skräckentusiaster vid självplågande extremsportare, som är så avtrubbade att de söker kickar av grandiosa mått för att känna att de lever. Att han (och många med honom) bryskt tar avstånd från genren, kan bero på svaga nerver. Det är bara att beklaga att Virtanen är så känslig att han enligt egen utsago knappt klarar av den mysrysliga Netflix-serien Stranger Things.
LÄS MER: Skräckfilmsfenomenet 'The Final Girl'
Skräcklitteratur och gotisk skräckromantik existerade långt innan filmmediet såg dagens ljus, men oavsett form har genren ständigt bespottats av finkulturens moralpanikapostlar. Virtanen orerar om ett välfärdsproblem, att vi är så privilegierade att vi har lyxen att betala för psykisk terror. Möjligen underskattar han människans törst efter blod. Gladiatorspel, skampålar, offentliga avrättningar – nyfikna åskådare har alltid attraherats av underhållningsvåld och morbida fenomen. Mockumentärer och “snuff movies” kittlar med anspråk på realism. För gluttare som föredrar äkta vara räcker det numera med en snabb YouTube-sökning. Man kan intala sig själv att man är bättre än så. Sedan kommer skammen när man inte kan låta bli att kika. Första avsnittet av samhällssatiren Black Mirror exponerar fenomenet på ett briljant sätt. Handlingen kretsar kring förnedringsteve dragen till sin spets, ett nationellt trauma där hela England förfasar sig men tittar ändå. Ridå.
Vad tror du, kan skräck i film och TV föra något gott med sig?
Litteratursociologen Karl Berglund menar att vi läser deckare för att känna oss trygga. Man bör nog heller inte underskatta biosalongen som terapirum, att i en trygg miljö tillåtas konfrontera sina rädslor. Eller så finner man ett nöje i att låta sig berusas av filmmagins elixir. De flesta klarar nämligen av att skilja på dikt och verklighet. Ändå reducerar Virtanen (skräck)fiktionen till ren och skär galenskap. Men varför skulle filmens explicita natur vara mer skrämmande än de inre bilder vi får när vi läser om Bram Stokers vampyrer eller Edgar Allan Poes mördare? För att inte tala om nutida diton.
Det sägs att våldet i filmatiseringen av American Psycho tonades ned eftersom ohyggligheterna i Bret Easton Ellis roman ansågs vara för detaljerade och målande. Visst har alla sin audiovisuella smärtgräns. Det behöver inte finnas ett egenvärde i att konsumera det mest extrema. Till den som äcklas av tortyrporr, kannibalism och levande döda, rekommenderas något mildare som inkörsport. Vi kan dock alla behöva skakas om ibland, om än på konstgjord väg. Kanske kan det hjälpa oss att förbättra verkligheten.