Kullarna jag dör på: ”Remakes är inte djävulens påfund”
Gör om, gör rätt?
Idag tar jag mig an det evigt hatade fenomenet remakes, men jag skippar hat-tåget och slänger mig istället på kärlekens avgång. Idag vill jag argumentera för varför remakes är bra och t.o.m behövs.
Undertecknad är verkligen ingen fighter. Jag tror inte en endaste människa jag interagerat med kan hävda att jag är stridslysten eller vevar stridsyxan med lättja, inte ens när jag vet att jag har rätt. Jag checkar mer än gärna ut min prestige vid entrén och dumpar stoltheten i rännstenen. Varför söka konflikt när man kan svepa in sig i kompromissens silkeslena pläd? Detta har varit mitt mantra genom livet, men idag ska vi vända upp och ner på hela balunsen. Idag ska jag stå stadigt och stabilt invänta motvinden i vår nya artikelserie: kullarna jag dör på.
I den här artikelserien kommer jag att lyfta åsikterna som jag inte tummar minsta millimeter på. Det kommer säkerligen bli ett och annat dopp i kontroversiella vatten och jag är medveten om att det kommer bli en del stormiga hav för undertecknad att plaska runt i. Så, nog babblat, idag ska jag ta mig an en till synes omöjlig uppgift: att nyansera det till synes oändliga hatet kring remakes.
”Finns många positiva exempel”
Inledningsvis får jag be dig att "chilla, gorilla" som kidzen säger. Jag vet att argumenten mot remakes är förkrossande många. Fenomenet har fått klä skott för Hollywoods snustorra kreativitet och förkroppsligar girigheten att generera så mycket deg som möjligt för minsta möjliga ansträngning. Faktum är att några av mina värsta filmiska upplevelser någonsin har burit remakens fula kostym, men jag står fast i min övertygelse att fenomenet har en naturlig och nödvändig plats i det kulturella landskapet. Missförstå mig rätt, jag kommer inte ens försöka försvara filmiska tumörer som nyinspelningarna av Total Recall, Psycho eller Godzilla i den här texten, riktigt så pass djupt ner i rännstenen har inte mina smaklökar dalat.
Så, varför behövs remakes då, kanske du undrar? Denna giriga cancersvulst på kreativitetens kroppshydda är, som sagt, inte enbart ondskefull. Att helt avskriva fenomenet nyinspelningar för att en majoritet är identitetslösa och usla vore en direkt anti-intellektuell hållning. Det finns många positiva exempel där filmskapare tolkat redan befintliga skapelser och format relevanta och välskapta filmer. The Departed, The Thing, Cape Fear, The Blob, Scarface, True Grit och Dune är bara några klockrena exempel på otroliga remakes, hämtade ur ett vitt spektrum av genres och tidsåldrar, som visar på styrkan i att återberätta och omstöpa historier. Alldeles nyligen hade jag en mycket stark upplevelse i biosalongen med Robert Eggers nytolkade Nosferatu.
”Moderniseringar behöver inte vara CGI-dränkta versioner av identiska manus”
Så varför flyger somliga nyinspelningar och andra (majoriteten) sjunker snabbare än Titanic? Svaret är nästan lika enkelt som det är arrogant: man anstränger sig. Är syftet med en remake att tilltala minsta gemensamma nämnare och återuppliva ett gammalt IP, utan någon kreativ gnista eller grepp, så tro fan att resultatet blir skräp. Som vilket skapande som helst, är kreatörens huvudsakliga syfte att tjäna pengar är pannkakan ofta ett faktum. Jag menar att ovan nämnda goda exempel hade en kreativ vision som uppdrag, inte hypnotiserade kostymnissar med dollartecken klistrade framför ögonen.
När vi pratar om bra remakes framträder tre sorter som jag definierar som följande: odödliga, modernisering och en andra chans. Den odödliga fokuserar på klassiska historier som liksom finns ingjutna i människors kollektiva medvetande. Jag tror att vi människor har ett inneboende behov av att stöpa om vissa odödliga historier som aldrig kommer lämna populärkulturens sfär. Nyss nämnda Nosferatu, legenden om Dracula och vampyren som figur kommer aldrig att försvinna. Hans historia har stöpts om otaliga gånger redan och filmskapare kommer att fortsätta att forma blodsugaren av den populärkulturella lera filmskaparna geggar i. Detsamma gäller figurer som till exemel Batman och James Bond som ständigt befinner sig i tidens kulturella och politiska smältdegel.
Min andra identifierade sort av "goda remakes" är modernisering, som också är precis som det låter. Ett gammalt koncept, som på ett eller annat sätt fjättrats av sin tids teknologiska eller politiska bojor. Här kan en remake skilja sig rejält från sin upplaga, som t.ex The Thing eller Scarface, där filmskaparna på sin höjd lånar lite fröer för att vattna sin helt egna planta. De Palmas Scarface är ett exempel där varenda bildruta andas regissören och som publik tänker du sällan eller aldrig på att det är en remake du beskådar. Moderniseringar behöver således inte vara CGI-dränkta versioner av identiska manus, utan en rejält annorlunda best.
”Då är jag helt och hållet för fenomenet”
Min tredje och klart minst utnyttjade kategori är en andra chans. Hit räknas filmerna som av en eller anledning inte nådde ända fram, men som kanske hade en god idé i grunden. Hit räknas filmer som Dune, It och Little Shop of Horrors. Den här kategorin borde vara fullständigt fullproppad med exempel, men det finns sällan några incitament från filmskapare att lägga pengar på något som en gång floppat. Ur en kreativ vinkel borde det dock vara en guldgruva. Hur många potentiellt bra filmer har du inte sett men som faller på målsnåret? Fler än du kan räkna? Samma här.
Remakes är alltså inte per definition synonymt med kreativ rännskita, men drömfabriken bör verkligen ta sig några rejäla skopor av återhållsamhet. Behöver årsschemat över biopremiärer domineras av remakes? Nej, givetvis inte. Majoriteten är, som sagt, tomma skal som tigger stålar av en narkostyngd publik. Jag kommer aldrig heller argumentera för att Jaws, Gudfadern eller Rocky är bra kandidater för att ges upphottade versioner – till det säger jag aldrig i helvete.
Men får jag två, tre nyinspelningar i samma kaliber som The Invisible Man eller Dune så är jag helt och hållet för fenomenet. Så nu är min fråga till dig: ses vi på premiären av Leigh Whannells Wolf Man den 17:e Januari?