Årets Oscarsfilmer håller inte måttet
Det tråkigaste Oscarsåret på mycket länge.
Under natten mellan söndag och måndag är det återigen dags för Oscarsgalan. Som vanligt det många nominerade filmer som följer akademins recept. Dessvärre är det inte vidare märkvärdiga filmer egentligen och flera förtjänar inte sina nomineringar.
Detta är nittonde året i rad jag bänkar mig framför Oscarsgalan. Första året jag såg galan var 2001. Det året var Gladiator, Traffic och Crouching Tiger, Hidden Dragon favoriter. Det är tre filmer som håller än idag. De har alla gemensamt att de inte är baserade på verkliga händelser. I Gladiator får vi visserligen se ett antal historiska figurer, men handlingen är helt fiktiv. Traffic är baserad på kriget mot droger och är inspirerad av verkliga händelser och personer. I mångt och mycket är det dock tre filmer som bjuder på spännande och påhittade berättelser.
Personligen föredrar jag fiktiva berättelser. Det är då det finns störst möjligheter att bjudas på nya upplevelser, vilket jag tycker är det bästa med film; att se något jag aldrig sett förut.
"Play it again, Sam"
"Casablanca" från 1942 är en av filmhistoriens största klassiker. Den var nominerad till åtta Oscars och är ett ypperligt exempel på en mycket originell film. Ett av de mest välkända citaten från filmen är ”Play it again, Sam”, vilket är en uppmaning att spela parets favoritlåt en gång till. Dessvärre är det även en uppmaning som kan sägas stämma överens med i alla fall två av årets nominerade filmer; de spelar samma melodi en gång till.
"Black Panther" tycker jag bara är ytterligare en superhjältehistoria. Det är egentligen inget som gör den bättre än de flesta filmer i Marvel Cinematic Universe. En hjälte möter en fiende med koppling till sitt förflutna och måste bekämpa denne och lära sig en viktig livsläxa. Min personliga favorit i MCU är Captain America: The Winter Soldier. Den fick en Oscarsnominering 2015. För visuella effekter.
Jag var inte ensam om att haja till när "Black Panther" fick sju nomineringar. Jag tycker dock inte merparten av dessa nomineringar är vidare märkvärdiga. Två av nomineringarna är i ljudkategorierna. Två andra är för musik, vilket inte är så konstigt för en stor produktion signerad Disney. Jag höjer dock lite på ögonbrynen åt det faktum att Black Panther även är nominerad för kostym och scenografi, vilket alltså är dekor och kulisser. Personligen tyckte jag både kostymer och kulisser såg ut att vara hämtade från en leksakskatalog.
Däremot förstår jag inte alls hur "Black Panther" kan bli nominerad till bästa film medan "The Dark Knight" för tio år sedan hade åtta nomineringar, men ingen för bästa film. Om detta inte är ett tecken på att Akademin försöker blidka massorna vet jag inte vad som är det.
"A Star is Born", med Bradley Cooper och Lady Gaga, är den FJÄRDE upplagan av samma berättelse om en alkoholiserad föredetting som hjälper en ung talang att slå igenom. Filmen har fått åtta nomineringar. Cooper fick inte en nominering för sin debut som regissör. Jag kan förstå det- Regin är väldigt ojämn.
Filmen är överlag väldigt ojämn. Inledningen, när paret träffas och umgås under en natt, är riktigt bra. Men sedan öser Cooper på med klyschor och lyckas inte berätta något vidare intressant. Hur han fick en nominering för bästa huvudroll förstår jag inte alls. För det mesta spelar han full. Och han gör det inte bra. Akademin har även nominerat Lady Gaga. För det ser bra ut när en stor popstjärna får en nominering, trots att hon bara är helt okej. Cher gjorde samma sak i Mångalen från 1987. Hon var också helt okej. Den enda nomineringen jag kan förstå är den Sam Elliot fått. För att citera vår egen Filip Kruse, som recenserade filmen:
– En minimal men hjärtskärande prestation som – om det finns någon rättvisa i världen – måste bli Oscarsnominerad.
Oscars-receptet
Det är något speciellt med Oscarsgalan. De största filmstjärnorna och filmmakarna i Hollywood samlas för denna den mest prestigefyllda prisutdelningen i den amerikanska filmindustrin. Många gånger är i alla fall ett par av filmerna sevärda. Dessvärre har Oscars-receptet gjort att filmer numera snarare behöver uppfylla ett antal kriterier än att vara bäst.
Oscars-receptet består av att filmen handlar om kända verkliga personer och/eller händelser och att huvudkaraktären/huvudkaraktärerna ska överkomma svårigheter. Det kan vara bra filmer, men det kan också vara fullkomligt slätstrukna filmer som följer mallen. Både Ray och Walk the Line handlar till exempel om kända musikartister som slår igenom, träffar kärleken och sedan är på väg att förlora allt på grund av missbruk. I slutändan lyckas de överkomma sina svårigheter och lever lyckliga i alla sina dagar. Förutsägbart och inte vidare originellt. Men filmerna fick sex respektive fem nomineringar när det begav sig 2004 och 2005.
Årets ”bästa” recept
Jag älskar musiken av Queen. Därför såg jag fram emot Bohemian Rhapsody, som både handlar om bandet och frontmannen Freddie Mercury, spelad av Rami Malek. Jag hoppades på det bästa. I slutändan fick jag dock se ytterligare en film som följer mallen. Som jag skrev i min recension, så är filmälskaren i mig besviken på filmen. Men Malek är bra och jag tycker filmen gör musiken så mycket rättvisa den kan. Särskilt i slutet, då vi får se bandets uppträdande under Live Aid återskapas.
"Bohemian Rhapsody" har fått nomineringar i några tekniska kategorier, för bästa film och en för Malek. Malek är bra, men han är inte tillräckligt bra. Och han kanske är lik Mercury, men han är nominerad för bästa skådespelare, inte bästa imitatör.
"Green Book" handlar om den resa som pianisten Don Shirley (Mahershala Ali) och hans råbarkade chaufför Tony Lip (Viggo Mortensen) gjorde genom den amerikanska södern 1962. Det är en film som kommer rätt långt på den utmärkta kemin mellan de två huvudrollsinnehavarna. I mångt och mycket är det dock en klyschig film, som matar oss med samma moralkakor vi ätit många gånger förut.
Filmen är bland annat nominerad för Mortensens och Alis insatser, för bästa film och för sitt extremt slätstrukna manus. Green Book är en småtrevlig film, men den ska inte dra hem en massa statyetter bara för att en av männen bakom Dum & Dummare lyckades göra en någorlunda städad film.
BlacKkKlansman handlar om hur en afro-amerikansk polis låtsas vara en vit rasist och lyckas infiltrera Ku Klux Klan. Regissören, Spike Lee, blandar verkliga händelser med humor och en samtida samhällskommentar om rasism. Dessvärre är resultatet en film som inte gör en sak väldigt bra, utan gör tre saker halvbra. En fisljummen film med andra ord.
Hur den här smålustiga historien fick nomineringar för bästa film och bästa manliga biroll förstår jag inte riktigt. Hur den fått nomineringar för bästa regi och bästa manus är fullkomligt obegripligt, då det är dessa bitar som gör filmen så slätstruken.
I Vice får vi följa Dick Cheney, spelad av Christian Bale, genom hans framgångsrika karriär inom politiken, som kulminerade med att han mer eller mindre styrde USA under åren då han var vicepresident under George W. Bush. Filmen ska ha stilpoäng för att den är berättad lite med glimten i ögat genom Jesse Plemons namnlösa berättare. Men i övrigt är det bara ytterligare en berättelse om en känd persons liv.
Bale är känd för sina transformationer. I Vice har han återigen ändrat sin röst och dessutom gått upp i vikt för att se ut som Cheney. Men återigen; han är nominerad för bästa skådespelare, inte bästa imitatör. Både regin och manuset sticker ut lite från mängden. Men bara ibland. Bara lite. Det räcker inte för att Adam McKay, som är nominerad i båda kategorierna, ska få tacka sin mamma, Gud och hans katt framför hela världen.
"Can You Ever Forgive Me?" Handlar om en författare som börjar försörja sig genom att förfalska brev från kända döda författare. Filmen porträtterar missbruk lite grann också. Melissa McCarthy och Richard E. Grant är nominerade för sina skådespelarinsatser. De var rätt bra.
Men Oscarsgalan ska inte dela ut priser till rätt duktiga skådespelare och sömniga manusförfattare. De ska dela ut priser till årets bästa prestationer. Can You Ever Forgive Me? har knappt en historia att berätta.
2018 är tråkigaste Oscarsåret på länge
Jag är inte den första med att påstå detta. Inte ens på den här sidan. Eric Diedrichs gör samma påstående i ett reportage om Oscarsgalan.
Jag har väldigt lite känslor inför de flesta av årets nominerade filmer. Det beror just på att ovan nämnda filmer alla bygger på samma tröttsamma recept utan några större variationer.
Jag kommer fortfarande sitta uppe under natten mellan söndag och måndag och titta på galan, så klart. Men det är inte riktigt lika spännande att titta i år, eftersom många av de nominerade filmerna bara är lite småtrevliga filmer. Det är inte dåliga filmer. Det är filmer som kan vara trevliga att se en söndagskväll. Men det är inte filmer jag tycker ska tävla om filmvärldens mest prestigefulla priser.